[Nebukadnẹssar], Nebukadressar [Nebukadrẹssar] Av akkadiskan; betyder ”Nebo, beskydda arvingen!”

Den andre i raden av härskare i det nybabyloniska riket. Han var son till Nabopolassar och far till Amel-Marduk (Evil-Merodak), som efterträdde honom på tronen. Nebukadnessar härskade som kung i 43 år (624–582 f.v.t.), och i denna period ingick de ”sju tider” då han åt växter ”som tjurarna”. (Dan 4:31–33) För att skilja honom från en babylonisk härskare med samma namn från en mycket tidigare period (Isindynastin) kallar historikerna honom Nebukadnessar II.

Historiska kilskriftstexter kompletterar till viss del Bibelns berättelse om Nebukadnessar. Enligt dem samlade Nabopolassar sin här i sitt 19:e regeringsår, och hans son, den dåvarande kronprinsen Nebukadnessar, gjorde detsamma. De båda härarna opererade uppenbarligen oberoende av varandra, och när Nabopolassar återvände till Babylon mindre än en månad senare, genomförde Nebukadnessar ett segerrikt fälttåg i ett bergsområde och vände senare tillbaka till Babylon med stort byte. Under Nabopolassars 21:a regeringsår drog Nebukadnessar ut med den babyloniska hären till Karkemish, där han förde sina styrkor till seger i en strid mot egyptierna. Detta skedde i Jehojakims fjärde år som kung i Juda (625 f.v.t.). (Jer 46:2)

Inskrifterna visar vidare att Nebukadnessar återvände hem till Babylon när han fick budet om faderns död och att han besteg tronen den 1 elul (augusti/september). Redan under sitt tronbestigningsår återvände han till Hattu, och ”i månaden shebat [januari/februari 624 f.v.t.] förde han det väldiga bytet från Hattu till Babylon”. (Assyrian and  Babylonian Chronicles, A. K. Grayson, 1975, sid. 100) År 624, som var Nebukadnessars första officiella regeringsår, förde han åter sina trupper genom Hattu, och den här gången intog han den filisteiska staden Ashkelon och plundrade den. (Se ASHKELON.) Under sitt andra, tredje och fjärde år som kung företog han ytterligare fälttåg i Hattu, och det var uppenbarligen i det fjärde året som han gjorde Jehojakim, Judas kung, till sin vasall. (2Ku 24:1) Det var också i det fjärde året som Nebukadnessar förde sina styrkor till Egypten. I slaget som följde led båda sidor stora förluster.

Erövrar Jerusalem. Senare belägrade babylonierna Jerusalem, uppenbarligen som en följd av kung Jehojakims uppror mot Nebukadnessar. Det verkar som om Jehojakim dog under belägringen och att hans son Jehojakin besteg tronen i Juda. Men bara tre månader och tio dagar senare fick den nye kungens styre ett slut när Jehojakin överlämnade sig till Nebukadnessar (i månaden adar [februari/mars] i Nebukadnessars sjunde regeringsår [som slutade nisan 617 f.v.t.], enligt de babyloniska krönikorna). En kilskriftstavla (British Museum 21946) ger följande upplysning: ”Det sjunde året: I månaden kislev samlade kungen i Akkad sin här och marscherade mot Hattu. Han lägrade sig mot staden i Juda, och på andra dagen i månaden adar intog han staden (och) tog (dess) kung [Jehojakin] till fånga. Han insatte en kung som han själv hade valt [Sidkia] i staden, (och) han avkrävde en stor tribut som han förde till Babylon.” (Assyrian and Babylonian Chronicles, A. K. Grayson, 1975, sid. 102; BILD, bd 2, sid. 326) Förutom Jehojakin förde Nebukadnessar andra medlemmar av den kungliga familjen samt hovfunktionärer, hantverkare och krigare i landsflykt till Babylon. Han gjorde Jehojakins farbror Mattanja till kung i Juda och ändrade hans namn till Sidkia. (2Ku 24:11–17; 2Kr 36:5–10; se JEHOJAKIM; JEHOJAKIN; KRONOLOGI.)

En tid senare gjorde Sidkia uppror mot Nebukadnessar och allierade sig med Egypten för att få militärt skydd. (Hes 17:15; jfr Jer 27:11–14.) Detta fick babylonierna att vända tillbaka till Jerusalem, och den 10 tebet (december/januari) i det nionde året av Sidkias regering belägrade Nebukadnessar staden. (2Ku 24:20; 25:1; 2Kr 36:13) Men budskapet om att faraos militärstyrka var på väg från Egypten fick babylonierna att tillfälligt avbryta belägringen. (Jer 37:5) Faraos styrkor tvingades vända tillbaka till Egypten, och babylonierna återupptog belägringen av Jerusalem. (Jer 37:7–10) Till sist, den 9 tammuz (juni/juli) i Sidkias 11:e regeringsår (Nebukadnessars 18:e regeringsår, eller hans 19:e år räknat från hans tronbestigningsår), dvs. år 607 f.v.t., blev Jerusalems mur genombruten. Sidkia och hans män flydde men blev upphunna på Jerikos ökenslätter. Eftersom Nebukadnessar hade dragit sig tillbaka till Ribla ”i Hamats land”, fördes Sidkia till honom där. Nebukadnessar lät döda alla Sidkias söner, och därefter gjorde han Sidkia blind och förde honom i bojor som fånge till Babylon. Det som återstod att göra efter erövringen – att bränna templet och husen i staden och att föra bort tempelredskapen och fångarna – överläts åt Nebusaradan, chefen för livvakten. Nebukadnessar insatte Gedalja som ståthållare över dem som inte tagits till fånga. (2Ku 25:1–22; 2Kr 36:17–20; Jer 52:1–27, 29)

Drömmen om en kolossal bildstod. Enligt Daniels bok fick Nebukadnessar i ”det andra året” av sin regering (sannolikt räknat från Jerusalems ödeläggelse 607 f.v.t. och därför egentligen i hans 20:e regeringsår) en dröm om en bildstod med ett huvud av guld. (Dan 2:1) Varken de magiutövande prästerna, besvärjarna eller kaldéerna kunde tyda drömmen, men den judiske profeten Daniel kunde det. Nebukadnessar erkände då att Daniels Gud var ”en gudarnas Gud och en kungarnas Herre och den som uppenbarar hemligheter”. Han gjorde sedan Daniel till ”härskare över hela provinsen Babylon och till överste prefekt över alla de visa i Babylon”. Han gav också Daniels tre kamrater Sadrak, Mesak och Abed-Nego administrativa ställningar. (Dan 2)

Fler judar förs i landsflykt. Omkring tre år senare, i Nebukadnessars 23:e regeringsår, fördes fler judar i landsflykt. (Jer 52:30) Det rörde sig sannolikt om judar som hade flytt till länder som babylonierna senare erövrade. Den slutsatsen stöds av historikern Josephus uttalande: ”På femte året efter Jerusalems förstöring, hvilket var det tjugotredje af Nebukadnesars regering, företog denne konung krig mot Celesyrien, och efter att hafva intagit det landet, angrep han ammoniter och moabiter, och när han hade lagt alla dessa folk under sitt välde, tågade han till Egypten för att underkufva det; han slog konungen, som då regerade, och uppsatte en annan, hvarpå han gjorde till fångar de judar, som voro der, och dem förde han till Babel.” (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 181, 182 [ix, 7]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 884)

Intar Tyros. En tid efter Jerusalems fall 607 f.v.t. inledde Nebukadnessar också belägringen av Tyros. Under denna belägring blev ”varje huvud” i hans här ”skalligt” av hjälmens nötande och ”varje skuldra sönderskavd” av att soldaterna fick bära byggmaterial till belägringsverken. Eftersom Nebukadnessar inte fick någon ”lön” för att han tjänade som Jehovas redskap vid verkställandet av domen över Tyros, lovade Jehova att han skulle få Egyptens rikedom. (Hes 26:7–11; 29:17–20; se TYROS.) Ett fragment av en babylonisk text som dateras till Nebukadnessars 37:e år (588 f.v.t.) nämner mycket riktigt ett fälttåg mot Egypten. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 308) Det går emellertid inte att fastställa om texten handlar om den ursprungliga erövringen eller ett senare fälttåg.

Byggprojekt. Förutom att Nebukadnessar vann en rad segrar och utvidgade det babyloniska riket så som det var förutsagt (jfr Jer 47–49) genomförde han omfattande byggprojekt. Det berättas att han för att lindra sin mediska drottnings hemlängtan anlade de hängande trädgårdarna, som räknas som ett av antikens sju underverk. I många av Nebukadnessars inskrifter berättas det om hans byggprojekt, som inbegrep tempel, palats och murar. Ett utdrag ur en av dessa inskrifter lyder:

”Nebukadressar, kung av Babylon, återuppbyggaren av Esagila och Ezida, son till Nabopolassar är jag. För att skydda Esagila, så att ingen mäktig fiende och erövrare skulle inta Babylon, så att stridslinjen inte skulle närma sig Imgur-Bel, Babylons mur, [gjorde jag] det som ingen tidigare kung hade gjort; murarna kring Babylon omgav jag med en stark mur på östra sidan. Jag grävde en vallgrav, och jag nådde till vattnets nivå. Jag såg sedan att den mur min far hade byggt var för liten. Med asfalt och  tegel byggde jag en väldig mur som likt ett berg inte kunde rubbas, och jag förband den med min fars mur; jag lade dess grundvalar på undervärldens bröst; dess översta kant lyfte jag upp som ett berg. För att stärka denna mur byggde jag en tredje längs den, och som en grund till en skyddsmur lade jag ett fundament av tegelsten och byggde den på undervärldens bröst och lade dess grundval. Esagilas och Babylons befästningar förstärkte jag och befäste mitt herraväldes namn för evigt.” (Archaeology and the Bible, G. Barton, 1949, sid. 478, 479)

Ovanstående ord harmonierar med det skrytsamma uttalande Nebukadnessar gjorde precis innan han miste förståndet: ”Är inte detta det stora Babylon som jag har byggt till kungligt residens i kraft av min makt och till ära för mitt majestät?” (Dan 4:30) I uppfyllelse av den gudagivna drömmen om ett träd som höggs ner fick Nebukadnessar emellertid tillbaka sitt förstånd, och han blev då tvungen att erkänna att Jehova kan ”förödmjuka dem som vandrar i stolthet”. (Dan 4:37; se VANVETT, GALENSKAP.)

Djupt religiös. Nebukadnessar tycks ha varit mycket religiös, eftersom han byggde och utsmyckade tempel åt ett stort antal babyloniska gudar. Han var särskilt hängiven dyrkan av Babylons huvudgud, Marduk, som han gav äran för sina militära segrar. Troféer från krigen, däribland de heliga kärlen från Jehovas tempel, fördes uppenbarligen in i Marduks (Merodaks) tempel. (Esr 1:7; 5:14) En av Nebukadnessars inskrifter lyder: ”Till din ära, o upphöjde MERODAK, har jag byggt ett hus. ... Må det få motta tribut i överflöd från nationernas kungar och från alla folken.” (Records of the Past: Assyrian and Egyptian Monuments, London 1875, bd V, sid. 135)

Det är möjligt att den bildstod av guld som Nebukadnessar ställde upp på Duraslätten var vigd åt Marduk och skulle främja religiös enhet i riket. I sin vrede över att Sadrak, Mesak och Abed-Nego vägrade att tillbe bildstoden, även efter en andra uppmaning, gav Nebukadnessar order om att de skulle kastas i en brinnande eldsugn som hade hettats upp sju gånger mer än vanligt. Men när Jehovas ängel befriade de tre hebréerna blev Nebukadnessar tvungen att erkänna: ”Det [finns] inte ... någon annan gud som är i stånd att befria som denne.” (Dan 3)

Spådomskonst spelade uppenbarligen en viktig roll för Nebukadnessar när han planerade sina fälttåg. Hesekiel förutsade exempelvis att Babylons kung skulle tillgripa spådom för att avgöra om han skulle angripa Rabba i Ammon eller Jerusalem. (Hes 21:18–23)