[nefilịm] Betyder ”fällare”, ”de som får [andra] att falla”.

Det här namnet är en transkribering av det hebreiska ordet nefilịm, som förekommer tre gånger i Bibeln, varje gång i plural. (1Mo 6:4; 4Mo 13:33 [två gånger]) Det är tydligtvis en avledning av den kausativa (förorsakande) formen av det hebreiska verbet nafạl (falla), som förekommer till exempel i 2 Kungaboken 3:19 och 19:7.

I Bibelns berättelse om Jehovas misshag med människorna på Noas tid före den stora översvämningen förklaras det att ”den sanne Gudens söner” tog sig hustrur bland människornas döttrar. Sedan nämns nefilim med orden: ”Nefilim var på jorden i de dagarna, och även därefter, när den sanne Gudens söner fortsatte att ha umgänge med människornas döttrar och de födde söner åt dem; dessa var de väldiga männen [hebr.: haggibborịm] som levde förr i tiden, de ryktbara männen.” (1Mo 6:1–4)

Vilka de var. Bibelkommentatorer har efter granskning av vers 4 kommit med olika förklaringar till vilka dessa nefilim kan ha varit. En del menar att namnets ursprung visar att nefilim var ”fallna änglar”, dvs. änglar som hade syndat. Andra har dragit slutsatsen att benämningen nefilim i sig själv visar att de ”föll från himlen” i den bemärkelsen att de var avkomlingar av himmelska väsen. Andra forskare har fastnat för orden ”och även därefter” (vers 4) och menar att nefilim varken var ”fallna änglar” eller ”de väldiga männen”, eftersom det sägs att nefilim ”var på jorden i de dagarna” innan Guds söner hade umgänge med kvinnor. Dessa forskare menar att nefilim helt enkelt var onda män i likhet med Kain – rövare, våldsmän och tyranner som härjade på jorden tills de tillintetgjordes i den stora översvämningen. En annan grupp har inte bara tagit hänsyn till innebörden i namnet nefilim, utan också till sammanhanget i vers 4, och drar den slutsatsen att nefilim inte själva var änglar, utan en bastardavkomma som var ett resultat av att de materialiserade änglarna hade umgänge med människornas döttrar.

Samma som ”gibborịm”. I några bibelöversättningar har tidsangivelsen ”och även därefter” flyttats till början av vers 4 och subjektet ”nefilim” satts efter denna, så att dessa blir identiska med ”de väldiga männen”, gibborịm, som nämns i den sista delen av versen. Ett exempel är: ”I dessa dagar, liksom också efteråt, fanns det jättar [hebr.: hannefilịm] på jorden, vilka föddes åt gudasönerna, närhelst de hade förbindelse med människornas döttrar; detta var de heroer [hebr.: haggibborịm] som var ryktbara män i forntidens dagar.” (1Mo 6:4, AT; se också Mo, NIV och TEV.)

I den grekiska Septuaginta används samma ord, gịgantes (jättar), för både ”nefilim” och ”de väldiga männen”, vilket visar att de betraktas som identiska.

Vid en genomgång av skildringen ser man att det i verserna 1–3 talas om ”den sanne Gudens söner” som tog sig hustrur och om Jehovas uttalande om att hans tålamod med människorna skulle ta slut efter 120 år. I vers 4 talas det sedan om nefilim som var på jorden ”i de dagarna”, tydligtvis de dagar då Jehova gjorde det här uttalandet. Skildringen visar vidare att den här situationen fortsatte att råda ”därefter, när den sanne Gudens söner fortsatte att ha umgänge med människornas döttrar”, och där beskrivs också mer i detalj vad resultatet blev av denna förening mellan ”den sanne Gudens söner” och kvinnor.

Vilka var de Guds söner som blev fäder till nefilim?

Vilka var ”den sanne Gudens söner” som omtalas här? Var de tillbedjare av Jehova (i motsats till de onda människorna i allmänhet), som några menar? Uppenbarligen inte, för Bibeln visar att ondskan på jorden ökade när de gifte sig med människornas döttrar. Det var bara Noa, hans hustru, hans söner och deras hustrur som fick Guds godkännande och bevarades genom den stora översvämningen. (1Mo 6:9; 8:15, 16; 1Pe 3:20)

Om dessa ”den sanne Gudens söner” bara var människor, är frågan: Varför blev deras barn mer ”ryktbara” än de ondas barn – eller den trogne Noas barn? Och varför omnämns deras äktenskap med människornas döttrar som  något speciellt? Äktenskap och barnafödande hade ju förekommit i mer än 1 500 år.

De Guds söner som omnämns i 1 Moseboken 6:2 måste därför ha varit änglar, Guds andesöner. Uttrycket ”Guds söner” används om änglar i Job 1:6 och 38:7. Den här tanken stöds av Petrus, som talar om ”andarna i fängelse, vilka hade varit olydiga en gång då Guds tålamod väntade i Noas dagar”. (1Pe 3:19, 20) Även Judas skriver om ”de änglar som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort”. (Jud 6) Änglarna hade förmågan att materialisera sig som människor, och några gjorde det för att förmedla budskap från Gud. (1Mo 18:1, 2, 8, 20–22; 19:1–11; Jos 5:13–15) Men det är himlen som är den tillbörliga boningen för andevarelser, och det är där Jehova har gett dem deras ställningar eller tjänsteuppdrag. (Dan 7:9, 10) Att överge denna boning för att vara på jorden och att svika sitt uppdrag för att ha förbindelser med människor skulle vara ett uppror mot Guds lagar och en onaturlig handling.

Bibeln visar att de olydiga änglarna nu är andar ”i fängelse”, att de har kastats i Tartaros och hålls ”i förvar med eviga bojor under tätt mörker till domen på den stora dagen”. Det tyder på att de nu har ett begränsat spelrum och inte längre kan materialisera sig som de gjorde före den stora översvämningen. (1Pe 3:19; 2Pe 2:4; Jud 6)

Tilltagande ondska. ”De väldiga männen som levde förr i tiden, de ryktbara männen”, som var resultatet av dessa äktenskap, hade inte gott anseende hos Gud, för de överlevde inte den stora översvämningen, vilket Noa och hans familj gjorde. De var ”nefilim” – våldsmän och tyranner som utan tvivel medverkade till att förhållandena förvärrades. Deras fäder, änglarna, som kände till människokroppens sammansättning och kunde materialisera sig, skapade inte själva liv, utan levde i dessa kroppar som människor och hade umgänge med kvinnor och fick barn. Deras barn, ”de väldiga männen”, var således bastarder som inte hade rätt till liv. Nefilim fick av allt att döma inte själva några barn.

I mytologin. Det förefaller vara så att nefilims ryktbarhet och människors fruktan för dem har gett upphov åt många mytologiska sägner och berättelser hos hedniska folk som spreds över jorden efter språkförbistringen i Babel. Dessa forntida sägner och myter (till exempel de grekiska), där det berättas om gudar och gudinnor som hade umgänge med människor och fick en onaturlig avkomma – övermänskliga hjältar och skrämmande halvgudar med både mänskliga och gudomliga egenskaper – har en anmärkningsvärd likhet med den historiska skildringen i Första Moseboken, även om skildringen blivit mycket förvrängd och utbroderad. (Se GREKLAND, GREKER [Grekisk religion].)

En rapport som skulle skrämma. De tio spejare som återvände till israeliterna i vildmarken med en dålig rapport om Kanaans land sade: ”Allt det folk som vi såg där var män av osedvanlig storlek. Och vi såg de så kallade nefilim där, Anaks söner, som är av nefilimsläkten. Så vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och det var vi också i deras ögon.” Som framgår av andra bibelställen fanns det utan tvivel en del storväxta människor i Kanaan, men de kallades inte nefilim någon annanstans än i denna ”dåliga rapport”, som medvetet formulerades för att sprida skräck och panik bland israeliterna. (4Mo 13:31–33; 14:36, 37)