En bok i de hebreiska skrifterna. Den skildrar i huvudsak händelser som ägde rum strax före och under den period då Nehemja var ståthållare i Juda. (Neh 5:14; 13:6, 7) Inledningsorden i den här inspirerade redogörelsen visar att skribenten är ”Nehemja, Hakaljas son” (1:1), och en stor del av skildringen är skriven i första person.

Tiden som boken omfattar och när den skrevs. Den historiska skildringen börjar i månaden kislev (november/december), ”under det tjugonde året”. (Neh 1:1) Som det framgår av Nehemja 2:1 måste detta 20:e år avse Artaxerxes 20:e regeringsår. I det här fallet räknas det 20:e året tydligtvis inte från månaden nisan (mars/april), för då skulle inte kislev under det 20:e året ha kommit före nisan (som nämns i Neh 2:1) under samma 20:e år. Det är möjligt att Nehemja använde en egen tideräkning och betraktade det så att månåret började med tishri (september/oktober), som judarna i dag räknar som det borgerliga årets första månad. En annan möjlighet är att kungens regeringstid räknades från det datum då han besteg tronen. Detta är fullt möjligt även om de babyloniska skrivarna fortsatte att räkna även perserkungarnas regeringstid på det sätt de var vana vid, dvs. från nisan till nisan, vilket framgår av deras kilskriftstavlor.

Tillförlitliga historiska vittnesbörd och uppfyllelsen av Bibelns profetior pekar på 455 f.v.t. som det år då månaden nisan i Artaxerxes 20:e regeringsår inföll. (Se PERSIEN, PERSER [Xerxes och Artaxerxes regeringstider].) Månaden kislev före nisan under detta 20:e år måste därför ha infallit år 456, och Artaxerxes 32:a regeringsår (den sista tidsangivelsen i Nehemjas bok [13:6]) måste ha inbegripit en del av år 443. Nehemjas bok omfattar därför en period från kislev år 456 till någon tidpunkt efter år 443.

Det var under Artaxerxes 32:a regeringsår som Nehemja lämnade Jerusalem. När han sedan återvände konstaterade han att judarna inte understödde prästerna och leviterna, att man överträdde sabbatslagen, att många hade gift sig med utländska kvinnor och att barnen i dessa blandäktenskap inte ens kunde tala judarnas språk. (Neh 13:10–27) Att förhållandena hade urartat så mycket tyder på att Nehemja hade varit borta en längre tid. Men det går inte att fastställa hur lång tid efter 443 f.v.t. Nehemja fullbordade boken som bär hans namn.

I harmoni med andra bibelböcker. Nehemjas bok upphöjer Jehova Gud. Den framhåller att han är Skaparen (Neh 9:6; jfr 1Mo 1:1; Ps 146:6; Upp 4:11) och en Gud som besvarar sina tjänares uppriktiga böner (Neh 1:11–2:8; 4:4, 5, 15, 16; 6:16; jfr Ps 86:6, 7), och den visar att han är sitt folks försvarare (Neh 4:14, 20; jfr 2Mo 14:14, 25). Han är ”en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärleksfull omtanke” (Neh 9:17; jfr 4Mo 14:18), ”himlens Gud, den Gud som är stor och inger fruktan, som håller fast vid förbundet och den kärleksfulla omtanken mot dem som älskar honom och håller hans bud” (Neh 1:5; jfr 5Mo 7:9, 10, 21).

I Nehemjas bok görs många hänsyftningar på Moses lag. Det talas till exempel om de svårigheter som kommer av olydnad och de välsignelser som följer av sinnesändring (3Mo 26:33; 5Mo 30:4; Neh 1:7–9), och den behandlar sådant som lån (3Mo 25:35–38; 5Mo 15:7–11; Neh 5:2–11), äktenskap med utlänningar (5Mo 7:3; Neh 10:30), sabbater, efterskänkning av skulder (2Mo 20:8; 3Mo 25:4; 5Mo 15:1, 2; Neh 10:31), elden på altaret (3Mo 6:13; Neh 10:34), lövhyddohögtiden (5Mo 31:10–13; Neh 8:14–18), moabiternas och ammoniternas möjligheter att komma in i Israels församling (5Mo 23:3–6; Neh 13:1–3), tionde, det första av skörden och bidrag (2Mo 30:16; 4Mo 18:12–30; Neh 10:32–39).

Boken innehåller också historiska upplysningar som finns på andra ställen i de hebreiska skrifterna. (Neh 9:7–35; 13:26; jfr Neh 13:17, 18 med Jer 17:21–27.) En del av händelseförloppet i skildringen kastar dessutom ljus över andra avsnitt i Bibeln. Psalmerna 123 och 129 har en historisk parallell i det som Nehemja och de andra judarna blev utsatta för när de återuppbyggde Jerusalems murar. (Neh 4:1–5, 9; 6:1–14) Att Jehova fick Artaxerxes att godkänna Nehemjas begäran om att få återuppbygga Jerusalems murar är ett historiskt exempel på det som sägs i Ordspråksboken 21:1: ”En kungs hjärta är som vattenströmmar i Jehovas hand. Han leder det vart han vill.” (Neh 2:4–8)

 Både Esras bok (2:1–67) och Nehemjas bok (7:6–69) räknar upp antalet från olika släkter eller fädernehus som tillsammans med Serubbabel återvände från landsflykten i Babylon. Båda skildringarna uppger 42 360 som det sammanlagda antalet israeliter som återvände, förutom slavar och sångare. (Esr 2:64; Neh 7:66) Men det finns skillnader mellan det antal som ges för de enskilda släkterna eller fädernehusen, och i båda förteckningarna är summan av de enskilda antalen mycket lägre än 42 360. Många forskare menar att avvikelserna beror på avskrivningsfel. Även om detta inte kan uteslutas finns det andra möjliga förklaringar till skillnaderna.

Esra och Nehemja kan ha byggt sina förteckningar på olika källor. Esra använde kanske en förteckning över dem som anmälde sig för att återvända till sitt hemland, medan Nehemja kan ha skrivit av en förteckning över dem som verkligen återvände. Eftersom det fanns präster som inte kunde fastställa sin härstamning (Esr 2:61–63; Neh 7:63–65), är det inte osannolikt att många andra israeliter hade samma problem. Följaktligen kan 42 360 ha varit det sammanlagda antalet av både de nämnda släkterna och alla de andra som inte kunde påvisa sina släktskapsförhållanden. Senare kan dock några ha haft möjlighet att fastställa sin härstamning. Detta kan vara förklaringen till att slutresultatet är detsamma även om de enskilda antalen varierar.

[Ruta på sidan 471]

HUVUDPUNKTER I NEHEMJAS BOK

Händelser i förbindelse med att Jerusalems murar återuppbyggdes och att orätta handlingssätt därefter avlägsnades bland judarna

Omfattar en period som började mer än 80 år efter det att judarna hade återvänt från landsflykten i Babylon

Jerusalems murar återuppbyggs trots motstånd

I Susa får Nehemja höra att Jerusalems murar ligger i ruiner; han ber om Jehovas stöd och frågar sedan perserkungen Artaxerxes om han kan få tillåtelse att resa till Jerusalem och återuppbygga staden och dess murar; Artaxerxes går med på det (1:1–2:9)

Efter ankomsten till Jerusalem inspekterar Nehemja den ödelagda muren om natten; efteråt berättar han för judarna att han har för avsikt att återuppbygga muren (2:11–18)

Sanballat, Tobia och Gesem – som alla är utlänningar – motarbetar återuppbyggandet; först försöker de med hån, sedan sammansvär de sig för att strida mot Jerusalem; Nehemja beväpnar arbetarna, och de fortsätter byggnadsarbetet (2:19–4:23)

Onda anslag mot Nehemja misslyckas, och muren blir färdig på 52 dagar (6:1–19)

Muren invigs; under ceremonin går två tacksägelsekörer och processionståg åt var sitt håll på muren och möts vid templet; glädjen är stor (12:27–43)

Förhållandena i Jerusalem ordnas upp

När muren är färdig gör Nehemja Jerusalem säkert genom att sätta in portar, och han tilldelar portvaktare, sångare och leviter olika uppgifter; han ger Hanani och Hananja befälet över staden (7:1–3)

Nehemja börjar införa folket i ett släktregister; han finner boken med släktregistret över dem som återvände från Babylon tillsammans med Serubbabel; präster som inte kan fastställa sin härstamning blir utestängda från prästadömet tills prästen träder fram med urim och tummim (7:5–73)

Jerusalem har för få invånare, så var tionde person utses genom lottkastning till att bosätta sig i staden (7:4; 11:1, 2)

Ansträngningar för att förbättra judarnas andliga tillstånd

Rika judar går med på att lämna tillbaka det som de med orätt har krävt som ränta av sina fattiga bröder (5:1–13)

Vid en offentlig sammankomst läser Esra upp lagen, och vissa leviter hjälper till att förklara den; folket gråter men uppmanas att glädja sig, eftersom dagen är helig; de gläder sig också för att de förstår det som har blivit uppläst för dem (8:1–12)

När man nästa dag läser i lagen får man höra om lövhyddohögtiden; folket lyder lagen genom att fira högtiden med stor glädje (8:13–18)

Därefter samlas folket för att bekänna synder som nationen begått och lyssna till en genomgång av hur Jehova har handlat med Israel; de avlägger också en ed att hålla lagen, att inte gifta sig med utlänningar och att fullgöra vissa förpliktelser i förbindelse med templet och tjänsten där (9:1–10:39)

Efter invigningen av muren läser man återigen offentligt ur lagen; när man förstår att ammoniter och moabiter inte får komma in i församlingen, börjar man avskilja ”hela den blandade hopen” från Israel (13:1–3)

Efter att ha varit borta en längre tid återvänder Nehemja till Jerusalem och upptäcker att förhållandena har urartat; han renar matsalarna, ger anvisningar om att folket skall bidra med tiondet för att understödja leviterna och sångarna, ser till att sabbaten hålls och tillrättavisar dem som har gift sig med utländska kvinnor (13:4–30)