Det grekiska namnet på den flod som var livsnerven i det forntida Egypten. Detta land, som utgjordes av den nordliga delen av Nildalen, var i själva verket en flodoas. (KARTA, bd 1, sid. 531) I de hebreiska skrifterna kallas floden i allmänhet je’ọr (ibland je’ọ̄r). Detta ord betyder ”ström” eller ”kanal” (som i Daniel 12:5 och Jesaja 33:21) eller ”vattenförande gång” (ett schakt uthugget i berg; Job 28:10). I ett fall används je’ọr om floden Tigris (Bibelns Hiddekel) i Mesopotamien. (Dan 12:5–7; jfr Dan 10:4.) På alla andra ställen där ordet förekommer visar sammanhanget att det avser Nilen eller, när det står i plural, Nilkanalerna. (Ps 78:44; Jes 7:18) Flodens egyptiska namn (jrw), åtminstone från och med den så kallade 18:e dynastin, motsvarar i stort sett det hebreiska namnet.

 Nilens lopp. Nilen anses vanligtvis vara världens längsta flod. Den är 6 671 km lång inklusive källflödena, som kommer från sjöar i dagens Rwanda och Burundi. Källflödena rinner ner i Victoriasjön, och härifrån flyter en flod över till Albertsjön (Mobutu Sese Seko). Längre norrut kallas floden Vita Nilen. Vid Khartoum flyter Vita Nilen ihop med Blå Nilen, som forsar ner från bergen i norra Etiopien. Norr om Khartoum börjar själva Nilen. Nilen har bara en biflod till, Atbara, som förenar sig med floden 300 km nordöst om Khartoum. Därifrån slingrar sig floden genom den öde högslätten i norra Sudan och passerar sex olika flodbäddar av hård granit som bildar sex katarakter (vattenfall) mellan Khartoum och Assuan (Bibelns Syene), den plats där Nubien slutade och Egypten började i forna tider. Till sist rinner Nilens vatten ut i Medelhavet omkring 2 700 km norr om Khartoum, men då har vattenföringen minskat rejält genom avdunstning i den brännande solen och genom egyptiernas konstbevattning.

Nildalen är relativt smal på de flesta ställen längs floden. Genom i stort sett hela Nubien rinner floden genom en ravin med öken på båda sidor. Norr om Assuan, i det som förr var Övre Egypten, blir dalen bredare, men avståndet mellan sluttningarna på båda sidor är aldrig större än ca 20 km. När floden når området strax norr om dagens Kairo delar den sig i två huvudströmmar, som nu kallas Rosetta och Damietta efter de två hamnstäder som ligger där strömmarna mynnar ut i Medelhavet. Innan Nilens vatten rinner ut i havet sprider det ut sig som en solfjäder och bildar det träskartade Nildeltat. I forna tider fanns det andra flodarmar, och klassiska grekiska historiker och geografer nämner mellan fem och sju stycken. De här armarna och några av kanalerna har sedan dess slammat igen och är antingen mycket mindre eller helt borta.

Den årliga översvämningen. Karakteristiskt för Nilen är att den regelbundet varje år stiger över sina bräddar och översvämmar jordbruksarealerna. Detta åstadkoms av kraftiga, säsongsbundna regn (och smältvatten från bergen) i Etiopien som förvandlar Blå Nilen till en våldsam ström som forsar ner mot sammanflödet med Vita Nilen och för med sig näringsrikt slam från det etiopiska höglandet. Även bifloden Atbara bidrar till att öka vattenståndet i Nilen. Innan Assuandammen byggdes ledde allt detta till att vattenståndet i den egyptiska delen av floden började stiga i juni och nådde sin högsta punkt i september innan det sedan gradvis minskade. När vattnet sjönk undan berikades jorden av ett tunt lager bördigt slam.

Eftersom det praktiskt taget aldrig regnade i Egypten, var jordbruket helt beroende av dessa årliga översvämningar i låglandet. Om vattnet i Nilen inte steg tillräckligt högt, fick det samma resultat som en torka, nämligen hungersnöd. Men om vattenståndet blev för högt, ledde det till att bevattningsanläggningar (och hus) förstördes. Att egyptierna var intresserade  av vattenståndet framgår av de nilmätare (vattenståndsmätare) man har funnit vid utgrävningar. Utan översvämningarna skulle den närliggande öknen på båda sidor ha pressat sig fram ända till flodstränderna. Men Nilen har i stort sett stigit och sjunkit så regelbundet att Egypten genom hela sin historia har varit känt för sina stora skördar och det välstånd som de gav.

Nilens avgörande betydelse för Egyptens ekonomi framgår tydligt av faraos dröm om de sju feta kor som steg upp ur Nilen och betade i nilgräset och de sju magra kor som steg upp efter dem. Den här illustrationen visade tydligt hur goda skördar kunde ätas upp av magra år som berodde på otillräckliga översvämningar. (1Mo 41:17–21)

Jeremia använde Nilens översvämmande vattenmassor för att beskriva framstormande härar (Jer 46:7, 8; 47:2, 3), och Amos använde Nilens stigande och sjunkande vatten som en bild av hur det trolösa Israel skulle komma att darra. (Am 8:8; 9:5) Andra profeter skrev att Nilen skulle torka ut och använde detta som en bild av den olycka som skulle drabba egyptierna på grund av Guds dom över dem. Om Nilens översvämning uteblev, drabbades inte bara jordbruket och boskapsuppfödningen utan också fiskerinäringen och linproduktionen. (Jes 19:1, 5–10; Hes 29:9, 10; Sak 10:11)

Egyptierna byggde jordvallar för att hålla kvar något av det dyiga vattnet i stora dammar, så att det senare kunde användas till bevattning under växtsäsongen. När Jehova sände den första plågan över Egypten och gjorde vattnet till blod, drabbades därför själva Nilen, vattnet i flodens kanaler och vassrika gölar samt ”alla dess uppdämda vatten”. (2Mo 7:14–25)

Andra kännetecken. Nilen försåg växter och husdjur med vatten, och egyptierna hämtade sitt dricksvatten från den. (2Mo 7:18, 21, 24) Vattnet var mycket gott, utom i början av översvämningen. Längs Nilens kanaler och vassrika gölar fanns det gott om papyrusplantor, som egyptierna använde till att framställa skrivmaterial och bygga båtar. (Jes 18:2) I de vassrika strandkanterna och gölarna fanns det många vilda fåglar som levde av grodor och andra smådjur. (2Mo 8:5, 9–11) Forntida egyptiska bilder visar hur man jagade fåglar från mindre båtar. Man badade också i Nilen, och det sägs i Bibeln att faraos dotter badade där. (2Mo 2:5) En liknande badscen skildras på en egyptisk bild av en förnäm kvinna och hennes fyra tjänsteflickor. Nilen var också landets viktigaste farled. Båtar som var på väg norrut kunde flyta med strömmen, medan de som var på väg söderut (uppströms) drevs framåt av vindarna som ofta blåste inåt land från Medelhavet i norr. Handelsfartyg från Fenicien och Kreta kunde segla uppför strömmen ända till Thebe (Bibelns No-Amon; Nah 3:8) och ännu längre.

Nilen spelade en viktig roll i Egyptens försvar mot invasioner. Katarakterna i söder gjorde det svårt att angripa landet från Nubien (Etiopien) samtidigt som sumpmarkerna i deltaområdet hindrade större härar från att tränga in från den asiatiska kontinenten. Några kännare menar att den assyriske kungen Sanheribs  skrytsamma ord om att han skulle torka ut alla Nilkanalerna med sina fötter var ett uttryck för att han var övertygad om att han kunde forcera de vattenfyllda vallgravar som skyddade egyptiska städer och fästen. (2Ku 19:24)

Nilens växlingar låg till grund för egyptiernas årstidsindelning. De hade tre årstider som var och en bestod av fyra månader. Årstiderna var: ’akhet, eller översvämningen; peret, eller framkommandet (uppenbarligen det att landet kom fram när vattnet drog sig tillbaka); shemu, torrtiden (sommaren). Aktiviteten var som störst under perioden efter det att vattenståndet hade nått sin högsta punkt. Medan det var högvatten passade man på att utföra byggnadsarbeten, så att man hade sysselsättning hela tiden.

I Hesekiels bok kallas farao ”det stora havsvidunder som ligger utsträckt mitt i sina Nilkanaler”, och man tror att det här bildspråket syftar på krokodilerna, som har funnits i Nilen ända sedan forna tider. (Hes 29:3–5) I Nilen fanns det också gott om flodhästar, som vanligen identifieras med det djur som kallas ”Behemot” i Job 40:15.

Egyptierna tillbad Nilen som en fruktbarhetsgud under namnet Hapi. Denne gud avbildades som en man med stora, kvinnliga bröst och med en krona av vattenväxter på huvudet och ett fiskarbälte runt en kraftig mage. Varje år när översvämningen började hade egyptierna högtider då de frambar offer till den här gudens ära. En del forskare menar att orden i 2 Moseboken 7:15 om att farao gick ut till Nilen syftar på en religiös handling som han utförde på morgonen. Men det kan också tänkas att han helt enkelt tog en morgonpromenad eller ville se hur högt vattenståndet var.