[nịsan]

Efter landsflykten namnet på den 1:a månmånaden i judarnas religiösa kalender. Nisan motsvarar senare hälften av mars och första hälften av april. (Neh 2:1; Est 3:7) Den här månaden, som först kallades abib, räknades ursprungligen som den sjunde månaden och är uppenbarligen den månad som avses i 1 Moseboken 8:4. Vid tiden för uttåget ur Egypten bestämde Jehova att den månaden skulle vara ”den första av årets månader”. (2Mo 12:2; 13:4; 4Mo 33:3) Från och med då skilde man mellan den religiösa kalendern, som införts av Jehova, och den tidigare borgerliga kalendern. (Se ABIB; KALENDER.)

Vädret var ofta ganska kyligt under den här vårmånaden, och i Jerusalem gjorde man upp eld på kvällen för att värma sig. (Joh 18:18) År 1949 föll det till och med snö i Jerusalem så sent som den 6 april. Nisan inföll i slutet av regntiden, och man räknade med att det sena regnet, vårregnet, skulle bidra till att säden blev mogen för skörd. (5Mo 11:14; Hos 6:3; Jer 5:24) Vid den här tiden på året var det vanligtvis högvatten i Jordan. (Jos 3:15; 1Kr 12:15) På slätterna längs kusten började kornskörden, och nere i den subtropiska Jordandalen var vetet nästan moget. (Rut 1:22; 2:23) Det var också vid den här tiden som de israelitiska spejarna gömde sig bland linstjälkar på Rahabs tak i Jeriko. (Jos 2:6; 4:19)

Justering av månkalendern. Enligt Guds befallning skulle israeliterna frambära en kärve av förstlingen av sin skörd den 16 nisan (abib), och på 50:e dagen därefter skulle de frambära ett nytt sädesoffer. Offren sammanföll med kornskörden respektive veteskörden. För att fullgöra den här befallningen var det nödvändigt för israeliterna att justera sin månkalender. Det måste ske en utjämning, eftersom det var en skillnad på 11 1⁄4 dygn mellan solåret och det kortare månåret. I annat fall skulle månaden nisan efter en period på tre år infalla ca 33 dagar tidigare på året, långt före kornskörden. Det framgår inte av Bibelns berättelse vilken metod israeliterna ursprungligen använde för att åstadkomma en sådan justering, men mycket tyder på att de sköt in en 13:e månad vart annat eller vart tredje år för att få kalenderåret att stämma med årstiderna. Detta avgjordes troligen genom en enkel iakttagelse av när nymånadsdagen inträffade i förhållande till vårdagjämningen, som infaller omkring den 21 mars varje år. Om den nymåne som normalt skulle inleda månaden nisan (abib) inträffade för lång tid från vårdagjämningen, räknades månaden som en 13:e månad eller skottmånad, och nisan började då vid nästa nymåne. Det var först på 300-talet v.t. som judarna införde en fastlagd eller standardiserad kalender.

Den första högtiden i månaden nisan var påsken, som första gången firades i Egypten. Den inföll på 14:e dagen i månaden, då man bland annat skulle offra påskalammet. (2Mo 12:2–14; 3Mo 23:5; 5Mo 16:1) Dagen efter började det osyrade brödets högtid, som varade i en vecka, 15–21 nisan. Den 16 nisan skulle förstlingen av kornskörden frambäras. (2Mo 12:15–20; 23:15; 34:18; 3Mo 23:6–11)

Herrens kvällsmåltid instiftas. Mer än 1 500 år efter uttåget ur Egypten, den 14 nisan 33 v.t., samlades Jesus och hans 12 apostlar i Jerusalem för att fira den sista giltiga påsken. När Jesus hade sänt i väg förrädaren Judas instiftade han Herrens kvällsmåltid till minne av sin död. (Mt 26:17–30; 1Kor 11:23–25) Innan den 14 nisan var över dog Jesus som Guds Lamm. Den 16 nisan, den dag prästen frambar förstlingen av kornskörden som viftoffer i templet, blev Jesus uppväckt till liv igen som förstlingen av de uppståndna. (Lu 23:54–24:7; 1Kor 15:20)

I samband med att Kristus instiftade denna högtid sade han: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” I lydnad för den befallningen fortsätter hans efterföljare än i dag att högtidlighålla minnet av Kristi död den 14 nisan. (Lu 22:19, 20; se HERRENS KVÄLLSMÅLTID.)