Den egenskap något kan sägas ha när det inte kan brytas ner, fördärvas eller tillintetgöras.

Det är bara i de kristna grekiska skrifterna som det direkt talas om oförgänglighet. Ordet ”oförgänglighet” är där en återgivning av det grekiska ordet aftharsịa, som är bildat av det negerande prefixet a och en form av verbet ftheirō, som betyder ”fördärva” (1Kor 15:33; 2Kor 7:2), dvs. göra något sämre; det kan också betyda ”förinta” (2Pe 2:12). Dessutom förekommer adjektivet ạfthartos (oförgänglig).

Fördärv och förgänglighet. För att man bättre skall förstå vad oförgänglighet innebär kan det vara till hjälp att först granska hur de grekiska orden för fördärv och förgänglighet används.

De grekiska orden används om både materiella och immateriella ting. Den segerkrans som de grekiska idrottsmännen kämpade för var förgänglig – den vissnade, bröts ner, upplöstes. (1Kor 9:25) Även guld (som kan lösas upp i kungsvatten) och silver är förgängligt. (1Pe 1:18; jfr Jak 5:3.) Båtar kan ”förlisa”, eller ordagrant ”genomfördärvas” (av intensivformen diaftheirō), dvs. fullständigt brytas sönder. (Upp 8:9) Samma grekiska ord används när det talas om att jorden ”fördärvas”. (Upp 11:18) Människan, som är av kött och blod, är förgänglig (Rom 1:23); i sitt ofullkomliga tillstånd är kroppen utsatt för nedbrytande sjukdomar och kommer till sist att förmultna och upplösas i döden. (Apg 13:36) När det gäller immateriella ting kan goda vanor fördärvas av dåligt umgänge (1Kor 15:33); människors sinne kan fördärvas och vändas bort från uppriktighet, renhet och sanning (2Kor 11:3; 1Ti 6:5; 2Ti 3:8), och detta kan leda till moraliskt förfall, till att personligheten fördärvas (Ef 4:22; Jud 10).

Även fullkomliga människokroppar är förgängliga och kan alltså förstöras eller tillintetgöras. Av den anledningen kunde aposteln Paulus säga att Jesus efter sin uppståndelse ”inte mer skulle vända åter till förgängelse” (Apg 13:34), dvs. aldrig mer leva i en förgänglig människokropp. Det var endast tack vare Guds ingripande som hans Sons jordiska kropp inte ”såg förgängelse” i graven. (Apg 2:31; 13:35–37) Men Jesu jordiska kropp bevarades inte så att han skulle kunna använda den efter sin uppståndelse, för aposteln Petrus sade om honom: ”Han dödades i köttet men gjordes levande i anden.” (1Pe 3:18) Det tycks därför vara så att Gud tog bort denna kropp på ett mirakulöst sätt, så att den inte skulle fördärvas genom förmultning. (Se KROPP [Kristi fysiska kropp].)

Änglarna har också en förgänglig kropp trots att de är andevarelser. Bibeln visar nämligen att de kan tillintetgöras. (Mt 25:41; 2Pe 2:4; jfr Lu 4:33, 34.)

Människans slaveri under förgängelse. Adam hade en förgänglig kropp även när han var fullkomlig, men det var först när han gjorde uppror mot Gud som han hamnade i ”slaveriet under förgängelsen”, ett tillstånd som han överförde till alla sina avkomlingar, hela människosläktet. (Rom 8:20–22) Slaveriet under förgängelsen är en följd av synd och överträdelse (Rom 5:12) och åstadkommer den kroppsliga ofullkomlighet som leder till att människan bryts ner, får sjukdomar, åldras och dör. Därför får ”den som sår med tanke på sitt kött ... skörda förgängelse av sitt kött”, och han vinner inte det eviga liv som de som sår med tanke på anden har blivit lovade. (Gal 6:8; jfr 2Pe 2:12, 18, 19.)

Kristna som uppnår oförgänglighet. Som redan nämnts står det inget uttryckligt om oförgänglighet i de hebreiska skrifterna, medan de däremot innehåller många uttalanden om människosjälens dödlighet. Därför sade aposteln Paulus att det var Kristus Jesus som hade  ”spritt ljus över liv och oförgänglighet genom de goda nyheterna”. (2Ti 1:10) Det var genom Jesus som Gud uppenbarade den heliga hemligheten att han hade för avsikt att ge smorda kristna privilegiet att regera tillsammans med hans Son i himlarna. (Lu 12:32; Joh 14:2, 3; jfr Ef 1:9–11.) Genom att Gud har uppväckt dessa kristnas räddare, Jesus Kristus, från de döda har han gett dem ett levande hopp om ”ett oförgängligt och obefläckat och aldrig förbleknande arv ... förvarat i himlarna”. (1Pe 1:3, 4, 18, 19; jfr 1Kor 9:25.) De blir pånyttfödda medan de fortfarande är i köttet, vilket innebär att de får ställningen som söner eller barn till Gud genom att de föds ”genom oförgänglig [säd], genom den levande och bestående Gudens ord”. (1Pe 1:23; jfr 1Jo 3:1, 9.)

Även om dessa kristna som är kallade till det himmelska riket behandlas av Gud som hans söner och har fått löfte om ett oförgängligt arv, är de inte odödliga eller oförgängliga medan de befinner sig på jorden i köttet. Det sägs att de ”söker härlighet och ära och oförgänglighet genom uthållighet i ett verk som är gott”. (Rom 2:6, 7) Den ”oförgänglighet” de söker handlar uppenbarligen inte bara om frihet från moraliskt fördärv. Genom att följa Kristi exempel och genom att ha tro på hans lösenoffer har dessa kristna redan ”kommit undan det fördärv som till följd av otyglat begär finns i världen” (2Pe 1:3, 4); de ”älskar vår Herre Jesus Kristus i oförgänglighet” och ger i sin ”undervisning prov på ofördärvlighet” (Ef 6:24; Tit 2:7, 8). Den oförgänglighet (jämte härlighet och ära) de söker genom att troget hålla ut står i samband med deras förhärligande när de uppstår som verkliga andesöner till Gud. Detta framgår tydligt av Paulus första brev till korinthierna.

Uppresta till odödlighet och oförgänglighet. Kristus Jesus uppnådde odödlighet när han blev uppväckt från de döda, och han har sedan dess haft ”ett oförstörbart liv”. (1Ti 6:15, 16; Heb 7:15–17) Jesu Fader är den oförgänglige Guden, och eftersom den uppståndne Jesus är ”den exakta bilden av själva hans [Guds] väsen”, är också han oförgänglig. (Heb 1:3; 1Ti 1:17)

Jesu medarvingar förenas med honom i en uppståndelse som liknar hans och blir därför uppväckta inte bara till evigt liv som andevarelser utan också till odödlighet och oförgänglighet. Sedan de har levt, tjänat Gud troget och dött i en förgänglig mänsklig kropp, får de en oförgänglig andlig kropp, vilket Paulus tydligt säger i 1 Korinthierna 15:42–54. ”Odödlighet” avser tydligtvis att det liv de får är utan ände och oförstörbart, medan ”oförgänglighet” uppenbarligen har att göra med den organism eller kropp Gud ger dem, en kropp som till sin natur inte kan brytas ner, fördärvas eller tillintetgöras. Gud tycks därför ge dem förmågan att vara självuppehållande, så att de inte längre är beroende av yttre energikällor, vilket alla hans andra skapelser är, både de andliga och de köttsliga. Detta är ett rörande bevis för det förtroende Gud har för dem. Men denna oberoende och oförstörbara existens betyder inte att de står utanför Guds myndighet. Liksom sitt huvud, Kristus Jesus, fortsätter de att vara underordnade sin Faders vilja och ledning. (1Kor 15:23–28; se ODÖDLIGHET; SJÄL.)