Det grekiska ordet khạris förekommer över 150 gånger i de kristna grekiska skrifterna och återges på olika sätt beroende på sammanhanget. På alla ställen förmedlas emellertid grundbetydelsen av khạris, nämligen något som framkallar glädje, njutning och välbehag, något som är ”vinnande”. (Lu 4:22; 1Pe 2:19, 20) I vissa fall avser ordet i en vidare bemärkelse en välment gåva (1Kor 16:3; 2Kor 8:19) eller ett välvilligt givande (2Kor 8:4, 6). I andra fall används det om den erkänsla och tacksamhet som den vänliga handlingen framkallar. (Lu 6:32–34; Rom 6:17; 1Kor 10:30; 15:57; 2Kor 2:14; 8:16; 9:15; 1Ti 1:12; 2Ti 1:3)

I Nya världens översättning återges khạris på de flesta ställen med ”oförtjänt omtanke”, men många bibelöversättningar använder genomgående ”nåd”. Enligt Nationalencyklopedins ordbok betyder ordet ”nåd” bland annat ”efterskänkande eller mildrande av ådömt straff”, ”barmhärtigt bemötande” och ”Guds förlåtande kärlek”. Vad säger några kännare av grekiska om innebörden i khạris?

I sin bok Synonyms of the New Testament skriver lexikografen R. C. Trench att khạris betecknar ”ett ynnestbevis som man ger frivilligt, utan tanke eller krav på att få något i gengäld – ordet var således på förhand lämpat för sitt nya betydelseinnehåll [som det får i de kristna skrifterna] ..., att skildra den hela och fulla generositeten i Guds kärleksfulla omtanke mot människorna. Aristoteles lägger således i sin definition av ... [khạris] huvudvikten på att det är något som ges utan ersättning, utan att förvänta något i gengäld, och att det bakomliggande motivet uteslutande är givarens frikostighet och storsinthet.” (London 1961, sid. 158) Joseph H. Thayer säger i sin ordbok: ”Ordet ... [khạris] förmedlar tanken på omtanke som visas någon utan att denne har gjort sig förtjänt  av det. ... De nytestamentliga skribenterna använder ... [khạris] huvudsakligen om den omtanke som gör att Gud visar ynnest till och med mot dem som inte har gjort sig förtjänta av den och ger syndare förlåtelse för deras överträdelser och möjlighet att ta emot evig frälsning genom Kristus.” (A Greek-English Lexicon of the New Testament, 1889, sid. 666) Ordet khạris är nära besläktat med ett annat grekiskt ord, khạrisma, om vilket det heter i William Barclays A New Testament Wordbook (1956, sid. 29): ”Grundtanken i ordet [khạrisma] är att det handlar om en fri och oförtjänt gåva, något som ges en människa utan att hon har förtjänat det.” (Jfr 2Kor 1:11, Int.)

När khạris används i den ovannämnda bemärkelsen, nämligen att omtanke visas någon som inte förtjänar det – som det ju förhåller sig med den omtanke Jehova visar – så är ”oförtjänt omtanke” ett uttryck som väl motsvarar tanken i det grekiska ordet. (Apg 15:40; 18:27; 1Pe 4:10; 5:10, 12)

En arbetare har rätt att få lön för det arbete han har utfört; han betraktar lönen som en rättighet, som en skuld som man är skyldig honom, och utbetalningen av den är inte någon gåva eller något uttryck för en särskild eller oförtjänt omtanke. (Rom 4:4) Men att syndare som är dömda till döden (och vi är alla födda syndare) kan frigöras från den fördömelsen och bli förklarade rättfärdiga är verkligen en omtanke som är fullständigt oförtjänt. (Rom 3:23, 24; 5:17) Om man menar att de som föddes under lagförbundet i högre grad än andra var underlagda dödens fördömelse därför att lagen avslöjade dem som syndare, bör man tänka på att judarna också blev föremål för större oförtjänt omtanke genom att det var de som först fick möjligheten till räddning. (Rom 5:20, 21; 1:16)

Detta särskilda uttryck för oförtjänt omtanke från Jehova Guds sida gentemot mänskligheten i allmänhet bestod i att han gav människorna en frigörelse från fördömelsen genom en lösen, nämligen sin älskade Sons, Kristi Jesu, blod. (Ef 1:7; 2:4–7) Denna Guds oförtjänta omtanke medför räddning för alla slags människor (Tit 2:11), något som profeterna hade talat om (1Pe 1:10). Paulus följer därför ett logiskt resonemang när han säger: ”Om det nu är genom oförtjänt omtanke, är det inte längre på grund av gärningar; annars visar sig den oförtjänta omtanken inte längre vara oförtjänt omtanke.” (Rom 11:6)

Paulus nämner Guds oförtjänta omtanke fler gånger än någon annan skribent – mer än 90 gånger i sina 14 brev. Han talar om Guds eller Jesu oförtjänta omtanke i de inledande hälsningsorden i alla sina brev förutom i brevet till hebréerna och återigen i de avslutande orden i alla sina brev utan undantag. Andra bibelskribenter nämner också Guds oförtjänta omtanke i inledningen till och avslutningen av sina skrifter. (1Pe 1:2; 2Pe 1:2; 3:18; 2Jo 3; Upp 1:4; 22:21)

Det var på goda grunder som Paulus betonade Jehovas oförtjänta omtanke. Han hade nämligen tidigare varit ”en hädare och en förföljare och en fräck människa”. ”Likväl”, fortsätter han själv, ”har barmhärtighet visats mig, eftersom jag var okunnig och handlade i brist på tro. Men vår Herres oförtjänta omtanke överflödade mycket rikligt tillsammans med den tro och kärlek som är i förbindelse med Kristus Jesus.” (1Ti 1:13, 14; 1Kor 15:10) Paulus föraktade inte Guds oförtjänta omtanke, så som några i sin dårskap har gjort (Jud 4), utan han tog emot den med glädje och tacksamhet och uppmanade också andra som hade tagit emot den att ”inte förfela syftet” med den. (Apg 20:24; Gal 2:21; 2Kor 6:1)