Det hebreiska ord som vanligtvis översätts med ”offerhöjder” (bamọ̄th) förknippas i regel med tillbedjan, men det kan också avse vanliga höjder, kullar och berg (2Sa 1:19, 25 [jfr 1Sa 31:8]; Am 4:13; Mik 1:3), havets ”höga vågor” (ordagr.: ”höjder”) (Job 9:8) och molnens ”höjder” (Jes 14:14).

Uttrycken ”färdas fram över jordens höjder” och ”trampa på deras [fiendernas] höjder” syftar uppenbarligen på att man segerrikt underkuvar ett land, eftersom den som behärskar alla höjder och berg i ett land i praktiken är landets herre. (5Mo 32:13; 33:29)

Centra för falsk tillbedjan. Offerhöjder, dvs. kultplatser eller helgedomar där man ägnade sig åt avgudadyrkan, fanns givetvis på kullar och berg men även i dalar, i bäckfåror, i städer och under träd. (5Mo 12:2; 1Ku 14:23; 2Ku 17:29; Hes 6:3) På de här platserna hade man offeraltaren, rökelseställ, heliga pålar, heliga stoder och skulpterade bilder. (3Mo 26:30; 4Mo 33:52; 5Mo 12:2, 3; Hes 6:6) På många offerhöjder tjänade manliga och kvinnliga prostituerade. (1Ku 14:23, 24; Hos 4:13, 14) Ofta ägnade man sig åt tygellösa riter på offerhöjderna, bland annat ceremoniell prostitution och barnoffer. (Jes 57:5; Jer 7:31; 19:5)

Offerhöjderna hade också hus, eller helgedomar, där präster tjänstgjorde och där man hade gudabilder. (1Ku 12:31; 13:32; 2Ku 17:29, 32; 23:19, 20; Jes 16:12) Uttrycket ”offerhöjd” kan därför ibland syfta på en sådan helgedom snarare än på en högt liggande plats för tillbedjan. Detta antyds av att Hesekiel nämner brokiga offerhöjder som var gjorda av kläder. (Hes 16:16) De här offerhöjderna kan ha varit tältliknande helgedomar.

Innan israeliterna gick in i det utlovade landet blev de befallda att förstöra kanaanéernas heliga offerhöjder och allting som hade använts i förbindelse med falsk tillbedjan på dem. (4Mo 33:51, 52) Men israeliterna lydde inte befallningen, och när Josua och hela hans generation hade dött började det stora avfallet. (Dom 2:2, 8–13; Ps 78:58)

Alla offerhöjder fördömdes inte. Enligt Jehovas lag skulle man frambära offer bara på den plats som Jehova hade angett. På Josuas tid förstod israeliterna att man gjorde uppror mot Jehova om man utan hans tillåtelse byggde ett altare för brännoffer. (5Mo 12:1–14; Jos 22:29) Det finns dock vittnesbörd om att man med Jehovas godkännande frambar offer på andra platser än vid tältboningen sedan den heliga arken hade avlägsnats därifrån (1Sa 4:10, 11; 6:1, 10–14; 7:1, 2), inte bara under särskilda omständigheter utan också i vissa fall mer regelbundet. (1Sa 7:7–9; 10:8; 11:14, 15; 16:4, 5; 1Ku 3:3; 1Kr 21:26–30) På offerhöjden vid en icke namngiven stad i Sufs land hade man uppfört en byggnad där man tydligtvis kunde äta gemenskapsoffer. Matsalen här rymde åtminstone 30 personer. Även flickorna i staden kände till hur man gick till väga när man frambar offer på den här platsen. (1Sa 9:5, 11–13, 22–25) Möjligtvis var det också vanligt att varje släkt en gång om året frambar ett offer i sin hemstad i stället för vid tältboningen. (1Sa 20:6, 29)

Skälet till att man fick frambära offer på offerhöjder var att det ännu inte hade byggts något hus åt Jehovas namn. Salomo frambar därför offer på den stora offerhöjden vid Gibeon, där tältboningen var uppställd vid den här tiden. (1Ku 3:2–4; 1Kr 16:37–40, 43; 21:29; 2Kr 1:3, 13; se ALTARE; OFFER.)

Under Salomos regering och i tiostammarsriket. Mot slutet av sin regering byggde kung Salomo offerhöjder åt de falska gudar som hans utländska hustrur tillbad. Detta bidrog till att israeliterna övergav den sanna tillbedjan av Jehova och började tjäna falska gudar. Genom profeten Ahia förutsade Jehova därför att tio stammar skulle rivas bort från Salomos son och att Jerobeam skulle härska över dessa. (1Ku 11:7, 8, 30–35)

Jerobeam fick Jehovas försäkran om att hans kungavälde skulle bestå om han fortsatte att tjäna Gud troget, men så snart han blev kung blev han rädd för att israeliterna skulle göra uppror mot honom om de fortsatte att gå upp till Jerusalem för att tillbe. Därför införde han kalvdyrkan i Dan och Betel och byggde offerhöjder där. (1Ku 11:38; 12:26–33) Så länge tiostammarsriket existerade fortsatte avgudadyrkan på offerhöjderna. ”Israels söner började utforska sådant som inte var rätt inför Jehova, deras Gud, och byggde offerhöjder åt sig i alla sina städer, från väktartorn ända till befästa städer.” (2Ku 17:9)

Profeten Amos förutsade under inspiration att ”Isaks höjder” skulle bli ödelagda. Uttrycket ”Isaks höjder” syftar uppenbarligen på de offerhöjder där tiostammarsrikets invånare, som var avkomlingar av Isak genom Jakob (Israel), utövade en avfällig tillbedjan. Detta bestyrks av att uttrycket ”Isaks höjder” används  parallellt med uttrycket ”Israels helgedomar”. (Am 7:9; se också Hos 10:2–10.)

Offerhöjderna fanns kvar en tid efter det att Assyriens kung hade fört tiostammarsrikets invånare i landsflykt, eftersom de folk som den assyriske kungen förflyttade till Samaria använde dem i sin tillbedjan. (2Ku 17:24, 29–32) Omkring hundra år senare rev den trogne judeiske kungen Josia ner altaret och offerhöjden i Betel och vanhelgade altaret genom att bränna människoben på det. Han skaffade också bort alla offerhöjdernas hus i Samarias städer, offrade (dödade) alla offerhöjdernas präster och brände människoben på altarna. (2Ku 23:15–20) Detta var en uppfyllelse av en profetia som en icke namngiven ”gudsman” hade uttalat mer än 300 år tidigare. (1Ku 13:1, 2)

I Judas rike. Kung Rehabeam följde samma avfälliga handlingssätt som sin far Salomo, och hans undersåtar fortsatte att bygga offerhöjder och utföra tygellösa riter. (1Ku 14:21–24) Rehabeams son och efterträdare Abiam ”vandrade i alla de synder som hans far hade begått”. (1Ku 15:1–3)

Asa, som efterträdde Abiam på tronen, tjänade Jehova troget och vidtog bestämda åtgärder för att avlägsna allt som användes i förbindelse med avgudadyrkan ur landet. (1Ku 15:11–13) ”Han skaffade alltså bort offerhöjderna och rökelseställen från alla Judas städer.” (2Kr 14:2–5) Men av 1 Kungaboken 15:14 och 2 Krönikeboken 15:17 tycks det framgå att offerhöjderna inte skaffades bort. Det kan vara så att Asa skaffade bort de offerhöjder som användes vid avgudadyrkan men lät de som folket använde vid tillbedjan av Jehova vara kvar. En annan möjlighet är att man mot slutet av hans regering gjorde nya offerhöjder, som hans efterträdare Jehosafat sedan förstörde. Men inte ens under Jehosafats regering försvann offerhöjderna fullständigt. (1Ku 22:42, 43; 2Kr 17:5, 6; 20:31–33) Att tillbe på offerhöjderna var en så inrotad vana i Juda att varken Asas eller Jehosafats reformer kunde avlägsna dem för gott.

Kung Jehoram, som inte alls följde sin far Jehosafats exempel, gjorde offerhöjder på Judas berg. (2Kr 21:1, 11) Riket förblev religiöst fördärvat under hela den tid som Ahasja och troninkräktaren Atalja, som var dotter till Ahab och Isebel, regerade. (2Ku 8:25–27; 2Kr 22:2–4, 10) I början av Jehoas regering vidtogs visserligen bestämda åtgärder för att återupprätta den sanna tillbedjan, men när översteprästen Jehojada dog började avfallet igen, och offerhöjderna försvann inte. (2Ku 12:2, 3; 2Kr 24:17, 18) Offerhöjderna förblev centra för falsk tillbedjan under de år som Amazja, Asarja (Ussia) och Jotam regerade som kungar. (2Ku 14:1–4; 15:1–4, 32–35) Den efterföljande kungen i Juda, Ahas, frambar slaktoffer och rökoffer på offerhöjderna, och han lät till och med sin egen son gå genom eld. (2Ku 16:2–4) Han gjorde också fler ”offerhöjder för att frambära rökoffer åt andra gudar”. (2Kr 28:25)

Under kung Hiskias regering genomfördes ännu en omfattande utrensning för att skaffa bort offerhöjderna. (2Ku 18:1–4, 22; 2Kr 32:12) Efter det stora påskfirande som hölls under hans regering drog israeliterna ut till alla städerna  i Juda och Benjamin och även i Efraim och Manasse och bröt sönder de heliga stoderna, högg ner de heliga pålarna och rev ner offerhöjderna och altarna. (2Kr 30:21, 23; 31:1)

Men återställelsen av den sanna tillbedjan varade inte länge. Hiskias son Manasse återuppbyggde de offerhöjder som hans far hade förstört. (2Ku 21:1–3; 2Kr 33:1–3) Manasse fick folket att göra till och med mer ont än de hedniska kanaanéer som Jehova hade förintat. Den Allsmäktige beslöt sig därför för att låta olycka komma över Juda och Jerusalem. (2Ku 21:9–12) Sedan Manasse hade tagits till fånga av Assyriens kung och förts till Babylon ångrade han sig och ändrade sinne. När han kom tillbaka till Jerusalem skaffade han bort sådant som användes vid falsk tillbedjan. Men folket fortsatte att frambära offer på offerhöjder som inte var godkända, dock inte till falska gudar utan till Jehova. (2Kr 33:10–17) Manasses efterträdare, hans son Amon, fortsatte inte det reformarbete som Manasse hade inlett utan ”lät skulden växa”. (2Kr 33:21–24)

Josia, som efterträdde Amon, utmärkte sig genom att göra det som var rätt i Jehovas ögon och hålla sig till Moses lag. Han avsatte avgudaprästerna som frambar rökoffer på offerhöjderna. Han rev ner offerhöjderna runt om i Juda och även i Samarias städer. De platser som användes till avgudadyrkan vanhelgades så att de inte skulle kunna användas till att kränka Jehova. (2Ku 23:4–20; 2Kr 34:1–7)

Att det berättas att Josia gjorde de offerhöjder som Salomo hade byggt otjänliga för tillbedjan tycks bekräfta tanken att offerhöjder som revs ner av en del kungar senare blev återuppbyggda. Det verkar logiskt att anta att trogna kungar som Asa och Jehosafat hade rivit ner de offerhöjder som var från Salomos tid och som hade använts vid avgudadyrkan.

Efter skildringen om hur Josia utplånade alla spår av falsk tillbedjan nämns offerhöjderna inte mer i Kungaböckerna och Krönikeböckerna, men det sägs att de fyra sista kungarna i Juda, alltså Jehoahas, Jehojakim, Jehojakin och Sidkia, gjorde det som var ont i Jehovas ögon. (2Ku 23:31, 32, 36, 37; 24:8, 9, 18, 19) Israeliterna återupptog den avfälliga tillbedjan på offerhöjderna. Därför varnade Jehova genom sin profet Hesekiel att detta skulle få ödesdigra konsekvenser för nationen: ”Se, det är jag som låter ett svärd komma över er, och jag skall förstöra era offerhöjder. Och era altaren skall läggas öde, och era rökelseställ skall brytas sönder, och jag skall låta era slagna falla inför era smutsiga avgudar.” (Hes 6:3, 4)

Det är värt att notera att ingen skildring från tiden efter landsflykten i Babylon talar om att det förekom tillbedjan på offerhöjder. Som det var förutsagt hade den trogna judiska kvarlevan lärt sig av den bittra erfarenheten och insett vem Jehova är. (Hes 6:9, 10)