Efter Adams skapelse sade Jehova Gud: ”Det är inte gott för mannen att vara ensam. Jag skall göra en hjälpare åt honom,  som ett komplement till honom.” (1Mo 2:18, 21–24) Från och med då gifte sig de allra flesta människor och bildade familj. Undantagen var sällsynta, och i sådana fall fanns särskilda orsaker. (Se ÄKTENSKAP.)

Jeremia var ett av dessa sällsynta fall. Gud hade befallt honom att inte gifta sig och få barn, eftersom folket skulle hamna i en förtvivlad situation som skulle medföra att barnen skoningslöst slaktades av grymma erövrare. (Jer 16:1–4) Jeftas dotter var ett annat undantag. Av respekt för sin fars löfte var hon villig att förbli ogift, så att hon kunde ägna sitt liv åt att utföra tjänst vid Jehovas hus. (Dom 11:34–40)

Aposteln Paulus framhöll fördelarna med att vara ogift, förutsatt att man inte är under stor press, inte ”upptänd av begär” och därmed i fara att begå otukt. Det ogifta ståndet är ”bättre” därför att det ger en person möjlighet att tjäna Gud ”utan att låta sig distraheras”. (1Kor 7:1, 2, 8, 9, 29–38; 9:5) Vi vet inte om evangelieförkunnaren Filippus fyra döttrar gifte sig längre fram i livet eller inte, men vid det tillfälle då Lukas skrev ner sin skildring omnämns de som ”jungfrur, som profeterade”. (Apg 21:8, 9)

Likt Jeremia förblev Kristus Jesus ogift. I ett samtal med sina lärjungar om huruvida det var bättre att gifta sig eller att förbli ogift sade Jesus: ”Inte alla ger rum åt det ordet, utan bara de som har gåvan. För ... det finns eunucker som själva har gjort sig till eunucker för himlarnas kungarikes skull. Den som kan ge rum åt det, han må ge rum åt det.” (Mt 19:10–12)

Det ogifta ståndet är således en gåva vars största fördel är att den erbjuder stor frihet. Jesu ord skall inte tas bokstavligt. Att ”ge rum åt det” betyder inte att man låter kastrera sig i bokstavlig mening, utan att man i sitt hjärta frivilligt beslutar sig för att förbli ogift, antingen hela livet eller för en tid, och att man håller fast vid sitt beslut genom att utöva självbehärskning.

Kravet på celibat, som vissa religiösa riktningar framhåller, har inget stöd i Bibeln. Det står tvärtom skrivet: ”I senare tidsperioder skall några avfalla från tron ...; sådana som förbjuder att man gifter sig.” (1Ti 4:1–3) Det är värt att lägga märke till att många av apostlarna, kanske de flesta, var gifta. (1Kor 9:5) Det som avhåller dem som har gåvan att förbli ogifta från att gifta sig bör inte vara ett celibatlöfte, utan en önskan och en möjlighet att som ogifta helt ägna sig åt tjänsten för Gud.