En stång som man lägger på axlarna för att kunna bära två (lika stora) bördor som hängs i stångens ändar (jfr Jes 9:4); en stång eller en ram av trä som läggs över nacken på två dragdjur (vanligtvis nötboskap) som skall dra ett jordbruksredskap eller en vagn (4Mo 19:2; 5Mo 21:3; 1Sa 6:7). Det sistnämnda oket hölls vanligtvis på plats med hjälp av ett band kring halsen på vart och ett av djuren. I stället för band hade en del ok stänger som hängde ner på varje sida av djurets hals och var fästa med hjälp av remmar under halsen. Dessutom fanns det ok som vilade mot djurens pannor och fästes runt roten av hornen. De ok som människor i forntidens Egypten bar på axlarna för att bära vatten och andra bördor med var ca 1 m långa och försedda med remmar i varje ände som man fäste bördorna i.

Orden på grundspråken. Det grekiska ordet för ok, zygọs, är avlett av ordet zeugnymi, som betyder ”lägga ok på”, ”spänna för”, ”sammanoka”, ”sammanbinda”, ”förena”, ”foga samman”. Vanligtvis gick två djur under samma ok, och det grekiska ordet zeugos, som också är avlett av zeugnymi, kan därför avse ett ”par” djur, till exempel ett ”par turturduvor” eller ett ”spann nötkreatur”. (Lu 2:24; 14:19) Det hebreiska ordet tsẹmedh motsvarar i vissa avseenden det grekiska ordet zeugos och kan beteckna ett ”par” (Dom 19:3, 10; 1Sa 11:7), ett ”spann” (1Ku 19:19, 21) eller ett ”plogland”, dvs. den areal ett spann (par) oxar kan plöja på en dag (1Sa 14:14; Jes 5:10). Ett annat hebreiskt ord (‛ol el. ‛ōl) används om själva redskapet, oket, som man lade på djuren. (4Mo 19:2) Ett tredje hebreiskt uttryck (mōtạh, ”okstång”) används också i förbindelse med ok (3Mo 26:13; Jes 58:6, 9; Jer 27:2; 28:10, 12, 13; Hes 30:18; 34:27), och i 1 Krönikeboken 15:15 betecknar detta uttryck de stänger som förbundsarken bars med. Det grekiska ordet zygọs kan förutom ok också beteckna något som förbinder två eller flera saker, till exempel den stång som förbinder två vågskålar, och därför återges ordet i Uppenbarelseboken 6:5 med ”våg”. Liksom det hebreiska ordet ‛ol (1Mo 27:40; Jes 9:4) kan zygọs också användas om den  okstång man lade på axlarna för att lättare kunna bära bördor.

Bildspråk. Slavar var ofta tvungna att bära bördor (jfr Jos 9:23; 1Ti 6:1), och därför var oket en passande bild av slaveri eller underkastelse, till exempel Esaus underkastelse under Jakob (1Mo 27:40) eller underkastelsen under en härskare eller ett folk (1Ku 12:4–14; 2Kr 10:4–14; Hes 34:27), samt förtryck och lidande (Jes 58:6–9). Ett ok av järn betecknade ett hårdare slaveri än ett ok av trä. (5Mo 28:48; Jer 28:10–14) Att oket lyftes bort eller bröts sönder var en bild av befrielse från slaveri, förtryck och utnyttjande. (3Mo 26:13; Jes 10:27; 14:25; Jer 2:20; 28:2, 4; 30:8; Hes 30:18)

När Jerusalem föll för kung Nebukadnessar kom invånarna under Babylons tunga ok. Detta ok var särskilt tungt för de gamla männen, som aldrig hade fått utstå något liknande i livet. (Jfr Jes 47:6.) Det var tydligtvis detta Jeremia avsåg när han skrev följande i sin klagosång över Jerusalems ödeläggelse: ”Det är gott för en kraftfull man att bära ok i sin ungdom.” För den som redan i ungdomen lär sig att bära ett lidandets ok är det mycket lättare att bära ett ok senare i livet utan att förlora hoppet. (Klag 3:25–30)

Enskilda individer och nationer har förtryckt andra, men Jehova Gud har aldrig lagt ett förtryckande, smärtsamt ok på sina trogna tjänare. Genom profeten Hosea påminde Jehova Israel om hur barmhärtig han hade varit: ”Med en jordemänniskas rep drog jag dem, med kärlekens linor, så att jag blev för dem som de som lyfter undan ett ok över deras käkar, och varsamt gav jag var och en något att äta.” (Hos 11:4) Jehova behandlade alltså israeliterna som en som lyfte undan oket från ett djur eller sköt oket så långt tillbaka att djuret kunde äta utan svårighet. Det var först när de bröt sönder det ok som bestod i underordnande under Gud (Jer 5:5) som de kom under fiendenationers förtryckande ok (jfr 5Mo 28:48; Jer 5:6–19; 28:14).

Den lag som israeliterna fick lades som ett ok på dem i det avseendet att den medförde plikter och ansvar som de måste fullgöra mot Jehova Gud. Lagen var helig, rättfärdig och god, och dess krav var därför inte till skada för israeliterna. (Rom 7:12) På grund av sitt syndiga, ofullkomliga tillstånd var de emellertid inte i stånd att följa lagen helt och fullt, och därför blev den ett ok som varken de eller deras förfäder var ”i stånd att bära” (eftersom överträdelse av lagen ledde till fördömelse). Petrus framhöll detta när han visade att det inte var nödvändigt att kräva att kristna icke-judar skulle hålla den mosaiska lagen. (Apg 15:4–11) Det var inte lagen i sig själv som gjorde människorna till slavar, utan synden. (Rom 7:12, 14) Om någon därför försökte uppnå liv genom att hålla den mosaiska lagen helt och fullt, skulle det inte bara vara en omöjlighet, utan han skulle också ”sättas fast i ett slavok igen”. Som syndare och syndens slavar skulle de nämligen bli dömda av lagen, som inte tillhandahöll något offer som verkligen kunde bringa försoning för synder, som Kristi offer gjorde. (Gal 5:1–6)

På Jesu tid var judarna under den mosaiska lagens ok, och de var dessutom nedtyngda av många människogjorda traditioner. Jesus sade om de skriftlärda och fariséerna: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas skuldror, men själva vill de inte flytta på dem med sitt finger.” (Mt 23:4) I andligt avseende var i synnerhet vanliga människor ”tyngda av bördor”. Jesus kunde därför säga: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag ge er ny styrka. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat, så skall ni finna ny styrka för er själ. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Mt 11:28–30) Om det ”ok” som Jesus hade i tankarna var ett ok som hans himmelske Fader hade lagt på honom, skulle detta betyda att andra kunde komma in under oket tillsammans med honom och att han skulle hjälpa dem att bära det. Om oket däremot är ett ok som Jesus Kristus själv lägger på andra, handlar det om att underordna sig hans myndighet och ledning som en lärjunge till honom. När Paulus i Filipperna 4:3 använder uttrycket ”äkta medarbetare under oket”, avser han tydligtvis en särskild broder i församlingen i Filippi som samarbetade med honom under Kristi ok.

Äktenskapet är som ett ok som förenar man och hustru. (Mt 19:6, not) Om en kristen gifter sig med en icke troende, resulterar det därför i att de blir ”ojämnt sammanokade” (2Kor 6:14), och det blir mycket svårt att uppnå enhet i tanke och handling.