Det att vara fördomsfri och inte favorisera någon, att vara rättvis. Om man är opartisk tar man inte emot mutor och låter inte sin dom eller sina handlingar påverkas av en persons ställning, rikedom eller förmåga att uttrycka sig, men man låter sig å andra sidan inte heller påverkas av sentimentala känslor för någon som är fattig eller på annat sätt missgynnad. Den opartiske behandlar alla rätt och rättvist, i överensstämmelse med vad de förtjänar och behöver. (Ord 3:27)

 Det hebreiska uttrycket nasạ’ panịm, som återges med ”behandla partiskt”, betyder ordagrant ”lyfta upp ansiktet”. (3Mo 19:15) Ett österländskt sätt att hälsa var att böja sig ner och vända ansiktet mot marken. Den andre visade då att han kände igen och tog emot den som böjde sig ner genom att lyfta upp ansiktet på honom. (Jfr 1Mo 32:20, där uttrycket ”ta emot välvilligt” är en återgivning av det hebreiska uttryck som ordagrant betyder ”lyfta upp ansiktet”.) Uttrycket kom med tiden att användas i nedsättande betydelse om korrumperad särbehandling. Det hebreiska uttrycket nakhạr panịm (som återges med ”vara partisk”, men som ordagrant betyder ”erkänna ansiktet”) användes på liknande sätt. (5Mo 1:17; 16:19) Det grekiska uttrycket lambạnō prọsōpon (”visa partiskhet”; ordagr.: ”ta emot [erkänna] ansiktet”) är bildat efter samma mönster som det hebreiska. (Lu 20:21; jfr Int.) Sammansatta former av dessa ord återges med ”partiskhet” (Rom 2:11; Jak 2:1), ”visa partiskhet” (Jak 2:9) och ”partisk” (Apg 10:34). (Jfr Int.)

Jehova är opartisk. Jehova säger att han ”inte behandlar någon partiskt eller tar mutor”. (5Mo 10:17; 2Kr 19:7) När aposteln Petrus av Gud blev sänd att förkunna de goda nyheterna för den oomskurne hedningen Cornelius sade han: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan han tar emot den som fruktar honom och som gör det som är rättfärdigt, vilken nation han än tillhör.” (Apg 10:34, 35; Rom 2:10, 11)

Eftersom Jehova är Skaparen och den Högste kan hans beslut och handlingar inte ifrågasättas. Han kan göra vad han vill med det som han har skapat och är inte skyldig någon någonting. (Rom 9:20–24; 11:33–36; Job 40:2) Han handlar mot individer, grupper och nationer i enlighet med sin avsikt och vid sin fastställda tid. (Apg 17:26, 31) Gud är likväl opartisk. Han belönar människor efter vad de är och vad de gör, inte efter hur de ser ut eller vad de äger. (1Sa 16:7; Ps 62:12; Ord 24:12) Hans Son, Jesus Kristus, är också opartisk. (Mt 16:27)

Inte partisk i förhållande till Israel. Somliga har menat att Jehova handlade partiskt när han använde och gynnade Israel som sitt folk i forna tider. En uppriktig granskning av hur han behandlade Israel visar emellertid att ett sådant påstående är oriktigt. Jehova utvalde Israels folk och tog sig an det, inte för att det var ett stort och talrikt folk, utan för att han älskade sin vän Abraham, israeliternas förfader, och satte värde på hans tro och lojalitet. (Jak 2:23) Han var också tålmodig mot israeliterna därför att de bar hans namn. (5Mo 7:7–11; Hes 36:22; 5Mo 29:13; Ps 105:8–10) Så länge de var lydiga blev de välsignade mer än de nationer som inte stod under Guds lag. När israeliterna var olydiga var Gud tålmodig och barmhärtig, men de undgick inte straff. Och även om de hade en gynnad ställning hade de ett större ansvar inför Gud därför att de bar hans namn och var underställda lagen. Lagen visade ju att den som bröt mot den skulle drabbas av förbannelser. Det stod skrivet: ”Förbannad är den som inte upprätthåller orden i denna lag genom att följa dem.” (5Mo 27:26) När judarna överträdde lagen kom de under denna förbannelse, förutom den fördömelse de redan var underställda som avkomlingar av den syndige Adam. (Rom 5:12) För att befria judarna från det här särskilt ogynnsamma tillståndet måste Kristus således inte bara dö, utan dö på en tortyrpåle, som aposteln Paulus visar i Galaterna 3:10–13.

Gud visade alltså inte någon partiskhet mot Israel. Han använde Israel i syfte att välsigna alla nationer. (Gal 3:14) Det han gjorde skulle bli till nytta för människor från alla nationer när hans tid var inne. I överensstämmelse med detta säger aposteln Paulus: ”Är han Gud bara för judarna? Är han det inte också för folk av nationerna? Jo, också för folk av nationerna, så sant som Gud är en, han som skall förklara omskurna människor rättfärdiga till följd av tro och oomskurna människor rättfärdiga genom deras tro.” (Rom 3:29, 30) I det forntida judiska samhället kunde dessutom människor från andra nationer få åtnjuta Guds ynnest och välsignelse genom att tillbe Israels Gud, Jehova, och hålla hans lag. Det gjorde till exempel gibeoniterna, netinimtjänarna (”netinim” betyder ”sådana som har blivit givna”) och många ”bofasta främlingar”. (Jos 9:3, 27; 1Ku 8:41–43; Esr 8:20; 4Mo 9:14)

Även om Jehova var tålmodig och barmhärtig och gång på gång tog israeliterna till nåder igen när de ångrade sig, förkastade han dem till slut som det folk som bar hans namn. (Lu 13:35; Rom 11:20–22) Aposteln Paulus säger i förbindelse med detta: ”Han skall återgälda var och en i enlighet med hans gärningar: ... vrede och förbittring, vedermöda och trångmål, över varje människosjäl som gör det som är ont, först över juden och även över greken; men härlighet och ära och frid för var och en som gör det som är gott, först för juden och även för greken. Det finns nämligen ingen partiskhet hos Gud.” (Rom 2:6–11)

Vid en ytlig, kortsiktig granskning av Guds handlingssätt kan det alltså verka som om han var partisk, men med ett djupare och mer långsiktigt perspektiv ser man en underbar opartiskhet och rättvisa som övergår allt som människor  kan föreställa sig. På ett storslaget sätt sörjde han för att hela mänskligheten skulle ha möjligheten att få hans ynnest och vinna liv! (Jes 55:8–11; Rom 11:33)

Inte partisk i förhållande till David. Som Jehova sade till Mose är han en Gud som på inga villkor fritar från straff för överträdelser. (2Mo 34:6, 7; Kol 3:25) Han gjorde inte något undantag ens för sin älskade tjänare David, som han hade ingått ett förbund med om ett kungarike. Han straffade David hårt för hans synder. Sedan David hade syndat mot Jehova i förbindelse med Batseba och hennes man, Uria, sade Jehova till honom: ”Se, jag uppväcker olycka mot dig från ditt eget hus. Och jag skall ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt din nästa, och han skall ligga med dina hustrur inför denna sols ögon. Du handlade i hemlighet, men jag för min del skall göra detta inför hela Israel och inför solen.” (2Sa 12:11, 12)

Berättelsen i Bibeln visar att David mycket riktigt fick många problem i sin familj. (2Sa 13–18; 1Ku 1) Av hänsyn till det förbund om ett kungarike som Gud hade slutit med David (2Sa 7:11–16) straffade han honom inte med döden, men David drabbades av många sorger och bekymmer. Som Elihu, en Guds tjänare som levde före David, hade sagt: ”Det finns En som inte är partisk för furstar.” (Job 34:19) På grundval av det offer som Jesus Kristus längre fram skulle frambära kunde Gud emellertid förlåta den ångerfulle David och ändå hålla fast vid sin norm för vad som är rätt och rättfärdigt. (Rom 3:25, 26) Genom sin Sons offer har Gud en rättfärdig och opartisk grund för att göra Urias och andras död om intet, så att ingen lider orättvis, bestående skada. (Apg 17:31)

Vägledning till domarna. Jehova gav domarna i Israel tydliga anvisningar när det gällde opartiskhet. De skulle följa befallningen: ”Ni skall inte vara partiska när ni dömer.” (5Mo 1:17; 16:19; Ord 18:5; 24:23) De fick inte vara partiska och gynna den fattige bara därför att han var fattig, vare sig på grund av sentimentalitet eller på grund av fördomar mot den välbärgade. De fick inte heller favorisera en rik man på grund av hans rikedom, kanske för att uppnå personliga fördelar, till exempel i form av en gåva (muta), eller av fruktan för hans makt eller inflytande. (3Mo 19:15) Gud fördömde till slut det otrogna levitiska prästerskapet i Israel därför att prästerna hade överträtt hans lag och därför att de, som han uttryckligen nämnde, hade visat partiskhet som domare i landet. (Mal 2:8, 9)

I den kristna församlingen. I den kristna församlingen är opartiskhet ett krav enligt den lag de kristna är underställda, och det är en synd att favorisera någon. (Jak 2:9) De som gör sig skyldiga till partiskhet blir ”domare som fattar onda beslut”. (Jak 2:1–4) Sådana har inte visheten från ovan, för den är inte partisk. (Jak 3:17) De som har ansvarsuppgifter i församlingen är underlagda samma allvarliga förpliktelse som Paulus lade på Timoteus, en tillsyningsman: ”Jag uppfordrar dig högtidligt inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna att iaktta detta utan förutfattade meningar och inte göra något enligt en tendens till partiskhet.” Detta gäller i synnerhet när överträdelser behandlas i församlingen. (1Ti 5:19–21)

”De beundrar personligheter för sin egen fördels skull.” Att överträda principen om opartiskhet kan medföra den strängaste fördömelse. Jesu halvbror Judas beskriver sådana som ”knotar och klagar över sin lott i livet”, och dessa ”vandrar efter sina egna begär, och deras mun talar svulstiga ord, medan de beundrar personligheter för sin egen fördels skull”. (Jud 16) Det sägs om dem att de ”åstadkommer delningar, de är djuriska och har ingen andlighet”. (Jud 19) Sådana människor kan kanske göra intryck på andra med sina svulstiga ord och sin beundran av personligheter, liksom de män som Paulus beskrev med orden: ”De ... nästlar sig in i hemmen och fångar svaga kvinnor som är belastade med synder och leds av många slags begär.” (2Ti 3:6) Tillintetgörelse väntar dem. (Jud 12, 13)

”Värda dubbel ära” – hur då? Hur kan de som tillhör den kristna församlingen med tanke på detta anse de äldste som presiderar på utmärkt sätt vara ”värda dubbel ära, särskilt de som arbetar hårt med tal och undervisning”? (1Ti 5:17) Dessa män skall inte äras på grund av sin personlighet eller sina förmågor, utan på grund av sitt nit och hårda arbete med de extra ansvarsuppgifter som de har fått sig tilldelade. Guds ordning och de förordnanden som görs i enlighet med hans ord måste respekteras. Man bör samarbeta med dessa män och stödja dem när de utför sitt arbete i Guds församling. (Heb 13:7, 17) Jesu halvbror Jakob framhåller att de som är lärare i församlingen har ett tungt ansvar inför Gud och att de skall få en strängare dom. (Jak 3:1) De förtjänar därför att vi lyssnar till dem, lyder dem och visar dem ära. Det är av samma skäl en hustru bör ära och respektera sin man, som av Gud har fått ansvaret för familjen och som också kommer att få avlägga räkenskap inför honom i förbindelse med detta. (Ef 5:21–24, 33) En sådan respekt för män som av Gud har fått särskilda ansvarsuppgifter är inte ett uttryck för partiskhet.

 Respekt för myndighetspersoner. De kristna uppmanas också att respektera jordiska härskare. Det är inte på grund av dessa personers egenskaper som de skall visa dem respekt, för några av dem kanske är korrumperade eller depraverade, och inte heller därför att de i sin ställning kan ge särskilda ynnestbevis. De kristna visar respekt för de styrande därför att Gud har befallt det och på grund av den myndighet som deras ämbete representerar. Aposteln Paulus säger: ”Varje själ skall underordna sig de överordnade myndigheterna, ty det finns ingen myndighet annat än av Gud; de existerande myndigheterna är av Gud inordnade i sina relativa ställningar. Den som motsätter sig myndigheten gör därför motstånd mot Guds ordning.” (Rom 13:1, 2) Om de styrande missbrukar sin myndighet kommer de att få stå till svars för detta inför Gud. De kristna visar myndighetspersoner den ära och respekt som de på grund av sin ställning har rätt till, i överensstämmelse med regeln: ”Ge åt alla vad som tillkommer dem: skatt åt honom som kräver skatt, tull åt honom som kräver tull, fruktan åt honom som kräver fruktan, ära åt honom som kräver ära.” (Rom 13:7) Att de kristna på det här sättet visar myndighetspersoner större ära än vanliga medborgare är inte ett uttryck för partiskhet.