Beteckningen ”ord” i Bibeln återger oftast det hebreiska ordet davạr och det grekiska ordet lọgos. Dessa ord syftar i flertalet fall på en fullständig tanke, ett yttrande eller ett meddelande och inte bara på ett enstaka ord eller uttryck. (På grekiska används ordet rhẹ̄ma [Mt 27:14] för att beteckna ett enstaka ord, även om det också kan avse ett uttalande, något som har sagts.) Vilket som helst budskap från Skaparen, exempelvis ett budskap som uttalas genom en profet, är ett ”Guds ord”. På några få ställen är Lọgos (”Ordet”) en titel som gavs åt Jesus Kristus.

Guds ord. ”Jehovas ord” är ett uttryck som med små variationer förekommer hundratals gånger i Den heliga skrift. Genom ”Jehovas ord” blev himlen skapad. Gud uttalade ett ord, och det skedde. ”Sedan sade Gud: ’Må det bli ljus.’ Då blev det ljus.” (Ps 33:6; 1Mo 1:3) Av detta bör man inte dra slutsatsen att Jehova själv inte utför något arbete. (Joh 5:17) Men han har myriader änglar som hör hans ord och utför hans vilja. (Ps 103:20)

Både det levande och det livlösa skaparverket är underordnat Guds ord och kan användas av honom för att förverkliga hans avsikter. (Ps 103:20; 148:8) Guds ord är pålitligt; Gud håller vad han lovar. (5Mo 9:5; Ps 105:42–45) Som han själv har sagt ”består” hans ord ”till oöverskådlig tid”; det vänder aldrig tillbaka utan att avsikten med det har genomförts. (Jes 40:8; 55:10, 11; 1Pe 1:25)

Jehova är en Gud som meddelar sig genom att han uppenbarar sin vilja och sina avsikter på många olika sätt för sina skapelser. Till män, sådana som Adam, Noa och Abraham, meddelades Guds ord utan tvivel genom en ängel. (1Mo 3:9–19; 6:13; 12:1) Ibland använde Gud heliga män som Mose och Aron till att bekantgöra sina avsikter. (2Mo 5:1) ”Varje ord” som Mose gav Israels folk befallning om var i själva verket Guds ord till dem. (5Mo 12:32) Gud talade också genom profeter och profetissor, till exempel Elisa, Jeremia och Debora. (2Ku 7:1; Jer 2:1, 2; Dom 4:4–7)

Från och med Moses tid blev många av Guds bud nerskrivna. Dekalogen, som allmänt kallas de tio budorden och i de hebreiska skrifterna omtalas som ”de tio orden”, blev först meddelad muntligt och senare skriven ”med Guds finger” på stentavlor. (2Mo 31:18; 34:28; 5Mo 4:13) I 5 Moseboken 5:22 kallas de här buden för ”dessa ord”. (Se TIO ORDEN, DE.)

Under gudomlig inspiration skrev Josua ytterligare ”ord i boken med Guds lag”, och detsamma gjorde andra trogna bibelskribenter. (Jos 24:26; Jer 36:32) Slutligen blev alla dessa skrifter samlade och kom att utgöra Den heliga skrift, Bibeln. ”Hela Skriften”, som ”är inspirerad av Gud”, omfattar i vår tid alla Bibelns kanoniska böcker. (2Ti 3:16; 2Pe 1:20, 21) I de kristna grekiska skrifterna omtalas Guds inspirerade ord ofta helt enkelt som ”ordet”. (Jak 1:22; 1Pe 2:2)

Det finns många synonymer till uttrycket ”Guds ord”. I poetiska parallellismer i Psalm 119, där Jehovas ”ord” nämns mer än 20 gånger, används de synonyma uttrycken lag, påminnelser, befallningar, förordningar, bud, domslut och stadgar. Detta bekräftar också att med ”ord” avses en fullständig tanke eller ett fullständigt budskap.

Guds ord beskrivs dessutom på flera andra sätt som visar vilken omfattande innebörd uttrycket har. Det är ”trons ’ord’ [el.: ”uttalande” (rhẹ̄ma)]” (Rom 10:8, Int), ”rättfärdighetens ord [el.: ”budskap” (en form av lọgos)]” (Heb 5:13) och ”ordet om försoning” (2Kor 5:19). Guds ord, hans budskap, är likt ”utsäde” som, om det sås i utmärkt jord, bär mycket frukt (Lu 8:11–15); det heter också: ”Snabbt löper hans ord.” (Ps 147:15)

Ordets förkunnare. Den störste försvararen och understödjaren av Jehovas inspirerade sanningsord var Herren Jesus Kristus. Människor  häpnade över hans sätt att undervisa (Mt 7:28, 29; Joh 7:46), men själv tog han inte ut någon ära av det, utan sade: ”Det ord som ni nu hör är inte mitt utan tillhör Fadern som har sänt mig.” (Joh 14:24; 17:14; Lu 5:1) Det var Kristi trogna lärjungar som förblev i hans ord, och det medförde att de gjordes fria från okunnighet, vidskepelse och fruktan och från slaveri under synd och död. (Joh 8:31, 32) Jesus måste ofta träda upp mot fariséerna, vars traditioner och läror gjorde ”Guds ord ogiltigt”. (Mt 15:6; Mk 7:13)

Det räcker inte med att höra Guds ord förkunnas. Nej, det är också mycket viktigt att lyda budskapet och handla i överensstämmelse med det. (Lu 8:21; 11:28; Jak 1:22, 23) Sedan apostlarna och lärjungarna hade fått god undervisning för tjänsten, hörsammade de i sin tur ordet och började själva predika och undervisa. (Apg 4:31; 8:4, 14; 13:7, 44; 15:36; 18:11; 19:10) Som en följd av detta ”fortsatte Guds ord att vinna spridning, och antalet lärjungar ökade mycket”. (Apg 6:7; 11:1; 12:24; 13:5, 49; 19:20)

Apostlarna och deras medarbetare var inte försäljare av Guds ord i likhet med de falska herdarna. Jesu efterföljare predikade Guds rena, oförfalskade budskap. (2Kor 2:17; 4:2) Aposteln Paulus skrev till Timoteus: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud som godkänd, som en arbetare som inte har något att skämmas för, en som rätt handskas med sanningens ord.” Han gav honom också det här påbudet: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i ogynnsam tid.” (2Ti 2:15; 4:2) Vidare rådde Paulus kristna hustrur att ge akt på sitt uppförande, ”så att Guds ord inte ... [skulle bli] skymfat”. (Tit 2:5)

Alltsedan Djävulen motsade det som Gud hade sagt i Edens trädgård, har det funnits många sataniska motståndare till Guds ord. Många människor som har försvarat Guds ord har mist livet för att de har gjort så, något som både Bibelns profetiska ord och historien vittnar om. (Upp 6:9) Dessutom är det ett historiskt faktum att förföljelse inte har kunnat hindra förkunnandet av Guds ord. (Flp 1:12–14, 18; 2Ti 2:9)

Kraften i Guds ord och i Guds ande. Guds ord utvecklar en enorm kraft som påverkar dem som lyssnar. Det betyder liv. Gud visade israeliterna i vildmarken att ”människan inte lever bara av bröd, utan av allt som utgår från Jehovas mun”. (5Mo 8:3; Mt 4:4) Det är ”livets ord”. (Flp 2:16) Jesus talade Guds ord, och han sade: ”De ord [rhẹ̄mata] som jag har talat till er är ande och är liv.” (Joh 6:63)

Aposteln Paulus skrev: ”Guds ord [el.: ”budskap”; grek.: lọgos] är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så långt in att det skiljer själ och ande, och leder och deras märg, och kan bedöma hjärtats tankar och avsikter.” (Heb 4:12) Det når hjärtat och uppenbarar om man verkligen lever efter rätta principer. (1Kor 14:23–25)

Guds ord är sanningen, och det kan helga en människa så att Gud kan använda henne. (Joh 17:17) Det kan göra en människa vis och lycklig; det kan utföra allt som är Guds avsikt med det. (Ps 19:7–9; Jes 55:10, 11) Det kan rusta en person fullständigt för alla slags goda gärningar och sätta honom i stånd att segra över den onde. (2Ti 3:16, 17; jfr 1Jo 2:14.)

Om Jesu predikande heter det: ”Gud smorde honom med helig ande och kraft; och han gick igenom landet och gjorde gott och läkte alla som var förtryckta av Djävulen; ty Gud var med honom.” (Apg 10:38) Aposteln Paulus omvände människor, också sådana som inte var judar, men han framhöll att hans predikan inte bestod ”i övertalande visdomsord [från människor], utan i ett uppvisande av [Guds] ande och kraft”. (1Kor 2:4) De ord som han talade genom Guds heliga ande och som var grundade på Skrifterna, Guds ord, verkade kraftfullt för att åstadkomma omvändelsen. Han skrev till församlingen i Thessalonike: ”De goda nyheter vi predikar [kom] inte ... till er bara med tal utan också med kraft och med helig ande och fast övertygelse.” (1Th 1:5)

Johannes döparen kom ”med Elias ande och kraft”. Han hade Elias ”ande”, hans handlingskraft och styrka. Jehovas ande vägledde också Johannes, så att han talade ord från Gud, ord som utövade stor kraft; han kunde mycket framgångsrikt ”vända fäders hjärtan tillbaka till barn och de olydiga till de rättfärdigas praktiska vishet, för att göra redo åt Jehova ett folk som ... [var] berett”. (Lu 1:17)

Det budskap som de goda nyheterna från Guds ord, Bibeln, innehåller bör därför inte underskattas. Orden i detta budskap är kraftfullare än vilka som helst ord som människor kan tänka ut eller uttala. Judarna i forntidens Berea fick beröm för att de ”forskade ... i Skrifterna” för att få veta om det som en apostel lärde ut var korrekt. (Apg 17:11) Guds tjänare, som förkunnar Guds kraftfulla ord, styrks och understöds av ”helig andes kraft”. (Rom 15:13, 19)

”Ordet” som titel. I de kristna grekiska skrifterna förekommer ”Ordet” (grek.: ho Lọgos) också som titel. (Joh 1:1, 14; Upp 19:13) Aposteln Johannes påvisar att det är Jesus Kristus som bär den titeln. Benämningen  används om Jesus inte bara under hans tjänst på jorden som fullkomlig människa utan också under hans föremänskliga tillvaro som andevarelse och efter hans upphöjelse till himlen.

”Ordet var en gud.” Om Sonens föremänskliga tillvaro säger Johannes: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud.” (Joh 1:1, NV) Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln lyder: ”I begynnelsen fanns [var, SFB] Ordet, och Ordet fanns [var, SFB] hos Gud, och Ordet var Gud.” En sådan återgivning ger intrycket att Ordet skulle vara samma person som den allsmäktige Guden, men av den tidigare citerade lydelsen, den i Nya världens översättning, framgår det att Ordet inte är den allsmäktige Guden (Gud med versalt ”G”), utan är en som är mäktig, en gud. (Också domarna i det forntida Israel, som utövade stor makt inom nationen, kallades ”gudar”. [Ps 82:6; Joh 10:34, 35]) I den grekiska texten står den bestämda artikeln (ho) före ordet ”Gud” första gången det förekommer i versen, men det finns ingen artikel före ordet andra gången det förekommer.

Andra bibelöversättningar bidrar till att ge den rätta förståelsen. Den mellanradiga (interlineära) översättningen ord för ord av den grekiska texten i The Emphatic Diaglott lyder: ”I en begynnelse var Ordet, och Ordet var hos Guden, och en gud var Ordet.” I den åtföljande bibeltexten i Diaglott stavas ”Gud” med stor begynnelsebokstav följd av kapitäler (GUD) första gången ordet förekommer i meningen men med stor begynnelsebokstav följd av små bokstäver (Gud) andra gången det förekommer: ”I begynnelsen var LOGOS, och LOGOS var hos GUD, och LOGOS var Gud.”

Dessa återgivningar stöder tanken att Jesus, som ju är Guds Son och den med vars hjälp Gud skapade allt annat (Kol 1:15–20), verkligen är en ”gud”, en som är mäktig, men inte att han är den allsmäktige Guden. Andra översättningar återspeglar den uppfattningen. The New English Bible lyder: ”Och vad Gud var, var Ordet.” Det grekiska uttryck som översatts med ”Ordet” är Lọgos, och Moffatts översättning återger bibelstället: ”Logos var gudomlig.” I An American Translation heter det: ”Ordet var gudomlig.” Andra översättningar, utgivna på tyska, lyder: ”Det var fast förbundet med Gud, ja, själv till väsendet gudomlig.” (Böhmer) ”Ordet var själv till väsendet gudomlig.” (Stage) ”Och Gud (= till väsendet gudomlig) var Ordet.” (Menge) ”Och ett slags gud var Ordet.” (Thimme) Alla dessa återgivningar framhäver en egenskap hos Ordet; de visar inte att han skulle vara densamme som sin Fader, den allsmäktige Guden. Eftersom han var son till Jehova Gud hade han en guds egenskaper, han var gudomlig eller gudlik. (Kol 2:9; jfr 2Pe 1:4, där ”gudomlig natur” utlovas åt Kristi medarvingar.)

The Four Gospels—A New Translation, utgiven av professor Charles Cutler Torrey (2:a uppl., 1947), lyder: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var gud. När han var i begynnelsen hos Gud, blev allting skapat genom honom; utan honom kom ingenting skapat till.” (Joh 1:1–3) Lägg märke till att det som Ordet sägs vara skrivs med liten begynnelsebokstav, nämligen ”gud”.

Ordet, dvs. Lọgos, var den ende som Gud skapade direkt, Guds enfödde Son, och Ordet var tydligen Guds förtrolige medhjälpare som Gud talade till då han sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, så att de liknar oss.” (1Mo 1:26) Därför sade Johannes vidare: ”Denne var i begynnelsen hos Gud. Allting blev till genom honom, och utan honom blev alls ingenting till.” (Joh 1:2, 3)

Av andra bibelställen framgår det tydligt att Ordet var Guds redskap och den genom vilken allting annat blev till. Det finns ”bara en Gud, Fadern, från vilken allting är, ... och det finns bara en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är”. (1Kor 8:6) Ordet, Guds Son, var ”Guds skaparverks början”, och han beskrivs på ett annat ställe som ”den förstfödde av all skapelse; därför att med hjälp av honom skapades allt annat i himlarna och på jorden”. (Upp 3:14; Kol 1:15, 16)

Jordisk tjänst och himmelskt förhärligande. Vid den fastställda tiden skedde en förändring. Johannes förklarar: ”Och Ordet blev kött och bodde ibland oss [som Herren Jesus Kristus], och vi fick en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader.” (Joh 1:14) Genom att bli kött var det möjligt för Ordet att framträda för ögonvittnen på jorden som kunde se honom, höra honom och ta på honom. På så sätt kunde människor av kött och blod uppnå direkt kontakt och gemenskap med ”livets ord”, ”det som var från början, det som vi har hört, som vi har sett med våra ögon, som vi uppmärksamt har betraktat och våra händer har tagit på”, som Johannes säger. (1Jo 1:1–3)

Enligt orden i Uppenbarelseboken 19:11–16 bär den förhärligade Herren Jesus Kristus fortfarande titeln ”Ordet”. I de här verserna berättar Johannes att han i en himmelsk syn såg en vit häst vars ryttare kallades ”Trofast och Sann”, ”Guds Ord”; och ”på sin ytterklädnad, ja på sitt lår, har han ett namn skrivet: Kungarnas Kung och herrarnas Herre”.

 Varför Guds Son kallas ”Ordet”. En titel beskriver ofta det ämbete eller den uppgift som bäraren har. Så förhöll det sig med titeln Kal-Hatzé, som tilldelades en abessinsk ämbetsman och betydde ”kungens röst eller ord”. Forskningsresanden James Bruce stöder sig på erfarenheter från sina resor under åren 1768–1773, när han ger följande beskrivning av de uppgifter som Kal-Hatzé hade: Den här ämbetsmannen stod framför ett fönster som var täckt av ett förhänge, och kungen, som inte kunde ses genom förhänget, talade till honom. Han förmedlade på det här sättet budskapet till den eller dem det gällde. Kal-Hatzé tjänade alltså som den abessinske kungens ord eller röst. (Travels to Discover the Source of the Nile, London 1790, bd III, sid. 265; bd IV, sid. 76)

Man kan också tänka på att Gud gjorde Aron till Moses ord eller ”mun”, i det han sade: ”Han skall tala för dig till folket; och det skall ske att han skall tjäna som mun för dig, och du skall tjäna som Gud för honom.” (2Mo 4:16)

På liknande sätt tjänade Guds förstfödde Son otvivelaktigt som mun eller talesman för sin Fader, evighetens store Kung. Det var genom honom som Gud förmedlade upplysningar och instruktioner till sina andra söner som han hade skapat i andevärlden och på jorden. Det ligger nära till hands att tänka att Gud, innan Jesus kom till jorden, vid många tillfällen använde Ordet som sitt himmelska språkrör när han meddelade sig med människor. (1Mo 16:7–11; 22:11; 31:11; 2Mo 3:2–5; Dom 2:1–4; 6:11, 12; 13:3) Eftersom Jehova sade om den ängel som ledde israeliterna genom vildmarken: ”Mitt namn är i honom”, kan han ha varit Guds Son, Ordet. (2Mo 23:20–23; se JESUS KRISTUS [Hans föremänskliga tillvaro].)

Jesus framhöll för sina åhörare att han fortsatte att tjäna som sin Faders talesman, Ordet, under sin jordiska tjänst. Han sade: ”Jag [har] inte ... talat av egen ingivelse, utan Fadern själv, som har sänt mig, han har gett mig en befallning om vad jag skall säga och vad jag skall tala. ... Därför talar jag vad jag talar, alldeles så som Fadern har sagt mig det.” (Joh 12:49, 50; 14:10; 7:16, 17)