En bok som består av en samling ordspråk och visdomsord hämtade från en rad andra samlingar. Enligt boken själv är den skriven ”för att man skall lära känna vishet och tuktan, för att man skall förstå förståndiga ord, för att man skall ta emot tuktan som ger insikt, rättfärdighet, rätt och rättrådighet, för att ge de oerfarna klokhet, den unge mannen kunskap och tankeförmåga”. (Ord 1:2–4) ”Avsikten är att du skall vandra på de godas väg och hålla dig på de rättfärdigas stigar.” (2:20)

Inledningsorden i tre av bokens avdelningar anger att ordspråken i dem är av Salomo. (Ord 1:1; 10:1; 25:1) Detta stämmer med upplysningen om att Salomo ”uttalade tre tusen ordspråk”. (1Ku 4:32) Många, om inte alla, ordspråk i de här tre avdelningarna nedtecknades utan tvivel under Salomos regering. Salomo sade om sig själv: ”Förutom att församlaren hade blivit vis gav han ständigt folket kunskap genom sin undervisning, och han övervägde och forskade och ordnade många ordspråk. Församlaren sökte finna välbehagliga ord och ett sätt att skriva som ger den rätta meningen, ord som är sanna.” (Pre 12:9, 10)

En del har emellertid framfört invändningar mot att de flesta av ordspråken tillskrivs Salomo. Det har sagts att vissa ordspråk (Ord 16:14; 19:12; 20:2; 25:3) innehåller nedsättande uttalanden om kungar och att de därför inte kan vara från Salomos tid. Men om man undersöker de här ordspråken närmare, ser man att de i stället upphöjer kungar och framhåller att man bör visa en kung tillbörlig fruktan på grund av hans makt. (Jfr 24:21.) De som menar att en polygamist som Salomo inte skulle ha uttalat sig på ett sätt som antyder att han utgår från att en man och en hustru lever i ett monogamt förhållande (5:15–19; 18:22; 19:13, 14) bortser från att polygami inte förespråkades i den mosaiska lagen utan bara tolererades och reglerades. Dessutom är det mycket möjligt att judar i allmänhet levde i monogama förhållanden. Kritikerna glömmer också att Ordspråksboken är inspirerad av Gud och inte bara uttrycker Salomos uppfattningar. Det är dessutom möjligt att Salomo genom sina iakttagelser och egna erfarenheter efter hand insåg visheten i Guds ursprungliga norm för äktenskapet, nämligen monogami. (Jfr Pre 2:8; 7:27–29.)

De ordspråk som inte tillskrivs Salomo härrör från andra visa män och en vis kvinna. (Ord 22:17; 30:1; 31:1; se AGUR; LEMUEL.) Man vet inte exakt när alla dessa ordspråk skrevs ner i sin slutgiltiga form. Den sista tidsangivelsen i boken är en hänvisning till Hiskias regering. (25:1) Det finns därför anledning att tro att Ordspråksboken sammanställdes innan denne kung dog ca 717 f.v.t. Eftersom vissa ordspråk upprepas, kan boken ha sammanställts från flera olika samlingar. (Jfr 10:1 och 15:20; 10:2 och 11:4; 14:20 och 19:4; 16:2 och 21:2.)

Stil och disposition. Ordspråksboken är skriven i hebreisk poetisk stil, som består i en tankerytm där parallella tankar antingen går i samma riktning (Ord 11:25; 16:18; 18:15) eller bildar en kontrast till varandra (10:7, 30; 12:25; 13:25; 15:8). Den första avdelningen (1:1–9:18) består av kortare tal som en far håller till en eller flera söner. Detta utgör en inledning till de korta, kärnfulla ordspråk som finns i bokens övriga avdelningar. De 22 sista verserna i boken är skrivna i akrostisk (alfabetisk) stil, en stil som även David använde i flera av sina psalmer. (Ps 9, 10, 25, 34, 37, 145)

Inspirerad av Gud. De kristna bibelskribenterna bekräftar att Ordspråksboken är en del av Guds inspirerade ord. Aposteln Petrus (1Pe 4:18; 2Pe 2:22; Ord 11:31, LXX; 26:11) och lärjungen Jakob (Jak 4:6; Ord 3:34, LXX) hänvisade till den, och det gjorde även aposteln Paulus när han skrev till korinthierna (2Kor 8:21; Ord 3:4, LXX), romarna (Rom 12:16, 20; Ord 3:7; 25:21, 22) och hebréerna (Heb 12:5, 6; Ord 3:11, 12). Dessutom innehåller de kristna grekiska skrifterna många tankar som är parallella med tankarna i Ordspråksboken. (Jfr Ord 3:7 med Rom 12:16; Ord 3:12 med Upp 3:19; Ord 24:21 med 1Pe 2:17; Ord 25:6, 7 med Lu 14:7–11.)

Att känna Jehova är livets väg. I Ordspråksboken talas det mycket om kunskap i förening med urskillning, vishet, förstånd och tankeförmåga. Den kunskap boken försöker vidarebefordra och uppmana läsaren att inhämta är därför mer än bara upplysningar som kan lagras i hjärnan, en samling fakta. Ordspråksboken framhåller att utgångspunkten för all  sann kunskap är uppskattning av förhållandet till Jehova. I linje med detta anges bokens tema i kapitel 1, vers 7: ”Fruktan för Jehova är början till kunskap.”

Den viktigaste kunskap man kan tillägna sig är naturligtvis kunskapen om Gud. ”Kunskap om den Allraheligaste, det är förstånd”, sägs det i Ordspråksboken 9:10. Denna kunskap omfattar mer än att bara veta att Gud existerar och att han har skapat allt, och den inbegriper mer än att bara ha kunskap om hans handlingar. Att man känner honom innebär att man djupt uppskattar hans fina egenskaper och hans stora namn och att man har ett nära förhållande till honom.

Jesus Kristus sade till några judar som hade kunskap om Gud: ”Ingen känner Sonen helt och fullt utom Fadern, inte heller känner någon Fadern helt och fullt utom Sonen och vemhelst som Sonen är villig att uppenbara honom för.” (Mt 11:27) Kunskap om Jehovas egenskaper fördjupar ens gudsfruktan, och den får en att inse att Jehova förtjänar hela ens tillbedjan och tjänst och att det är livets väg att känna och lyda honom. ”Fruktan för Jehova är en källa till liv; den vänder en bort från dödens snaror”, och ”fruktan för Jehova leder till liv”. (Ord 14:27; 19:23)

Jehova, Skaparen. Jehova har i sin överlägsna vishet skapat allt, och det är han som har fastställt lagarna som styr allting; han förtjänar därför att bli tillbedd av alla sina skapelser. (Ord 3:19, 20) Han har gjort örat som hör och ögat som ser både i bokstavlig och i bildlig mening. Man måste därför vända sig till honom för att se och höra med verklig förståelse, och man måste inse att var och en står ansvarig inför honom som ser och hör allt. (20:12)

Rättfärdighet. Boken upphöjer Jehova som alltings mittpunkt och som upphovet till alla rättfärdiga principer. Det sägs till exempel: ”Rätt visare och våg tillhör Jehova; alla viktstenarna i påsen är hans verk.” (Ord 16:11) Som lagstiftare kräver han ärlighet och rättvisa i alla affärsangelägenheter. (11:1; 20:10) Genom att man fruktar honom lär man sig att älska det han älskar och hata det han hatar, så att man gör sin väg jämn, för ”fruktan för Jehova innebär att hata det onda”. (8:13) Ordspråksboken visar att Jehova i synnerhet hatar stolta ögon, en falsk tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod, ett hjärta som smider onda planer, fötter som är snabba att löpa efter det som är ont, ett falskt och lögnaktigt vittne och en som vållar stridigheter bland bröder. (6:16–19; 12:22; 16:5) Den som verkligen hatar allt detta har kommit en bra bit på livets väg.

Dessutom lyser Ordspråksboken upp den rättfärdiges väg genom att visa vad Jehova godkänner. ”De som är klanderfria på sin väg är välbehagliga för honom”, och det är också deras böner. (Ord 11:20; 15:8, 29) ”Den gode vinner Jehovas godkännande.” (12:2) ”Han älskar den som jagar efter rättfärdighet.” (15:9)

Jehovas domar och hans vägledning. Den som känner Jehova vet genom kunskap och erfarenhet att ”det finns ingen vishet, inte heller någon urskillningsförmåga, inte heller något råd i opposition mot Jehova”. (Ord 21:30) Den förståndige följer därför Jehovas vägledning även när andra planer läggs fram för honom eller finns i hans eget hjärta. Han vet nämligen att inga planer kan bestå om de är emot Jehovas ord, oavsett hur förståndiga eller rimliga de verkar vara. (Ord 19:21; jfr Jos 23:14; Mt 5:18.)

Kung Salomo skrev under inspiration: ”Förtrösta på Jehova av hela ditt hjärta. ... Tänk på honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar raka.” (Ord 3:5, 6) En människas hjärta väljer den väg hon vill gå, men även när hon väljer den rätta vägen måste hon låta Jehova styra hennes steg för att få framgång. (16:3, 9; 20:24; Jer 10:23)

Den som har valt livets stig bör vara medveten om att Jehova är mycket intresserad av honom. I Ordspråksboken sägs det: ”Jehovas ögon är överallt, de vakar över de onda och de goda.” (Ord 15:3) ”Ty mannens vägar är inför Jehovas ögon, och han ger noga akt på alla hans spår.” (5:21) Jehova granskar inte bara det yttre utan prövar också hjärtat. (17:3) ”Jehova bedömer hjärtat” (21:2), och han bedömer det verkliga värdet av den enskildes tankar, motiv och innersta önskningar.

Alla Jehovas domar är i varje avseende rätta och till nytta för dem som söker rättrådighet. När tiden är inne kommer Gud att utrota de onda ur landet, och deras död är det pris som måste betalas för att de rättfärdiga skall få frihet. I överensstämmelse med detta lyder ordspråket: ”Den ondskefulle är en lösen för den rättfärdige, och förrädaren träder i de rättrådigas ställe.” (Ord 21:18) Bland dessa onda finns de stolta, och de är avskyvärda för Jehova. De kommer inte att gå ”fria från straff”. (16:5) ”De högmodigas hus river Jehova ner.” (15:25) Dem som rövar från de ringa skall han ”beröva själen”. (22:22, 23)

Genom att vara vaken för hur Jehova agerar kan den rättsinnige göra sina stigar raka. (Jfr Ord 4:26.) Han förstår att han vränger rätten om han tar mutor (17:23) eller är partisk på andra sätt (18:5). Om han ”förklarar  den ondskefulle rättfärdig och ... den rättfärdige ondskefull”, blir han avskyvärd för Jehova. (17:15) Han lär sig också att han inte skall ha förutfattade meningar, utan att han bör höra båda sidor av en sak ordentligt innan han fäller en dom. (18:13)

Trygghet och lycka. Till den som värnar om den praktiska vishet och tankeförmåga som han får från Jehova säger Ordspråksboken: ”Jehova skall visa sig vara din tillförsikt, och han skall bevara din fot mot att bli fångad.” (Ord 3:21, 26; 10:29; 14:26) Om man fruktar Jehova, ”då finns det en framtid”. (23:17, 18) Och förutom framtidshoppet kan man få känna lycka och trygghet redan nu. (3:25, 26) ”När Jehova finner välbehag i en mans vägar, förmår han till och med hans fiender att hålla fred med honom.” (16:7) Gud låter inte den rättfärdige gå hungrig. (10:3) Om man ärar Jehova med de värdefulla ting man äger, skall ens ”förrådshus fyllas i överflöd”. (3:9, 10) Jehova kommer då att förlänga ens liv. (10:27)

 Den som tar sin tillflykt till Jehovas namn (dvs. förstår och erkänner allt vad det representerar) upplever att detta namn är som ett starkt torn, ett sådant torn som man i forna tider flydde till för att få skydd mot fienden. (Ord 18:10; 29:25)

Att vara ödmjuk inför Jehova leder till ”rikedom och ära och liv”. (Ord 22:4) Han vill att människor skall vara barmhärtiga och sannfärdiga, och detta är värdefullare än offer. De som vänder sig bort från det onda, de som fruktar Jehova och som tjänar honom på rätt sätt, kommer inte att få en ogynnsam dom av honom. (Ord 16:6; jfr 1Sa 15:22.) När man känner Jehovas vägar kan man följa ”det godas alla vägar”. (Ord 2:9)

Inriktad på hjärtat. För att fylla sitt syfte är Ordspråksboken inriktad på hjärtat. Mer än 75 gånger sägs det att hjärtat får kunskap, förstånd, vishet och urskillningsförmåga, att det bär ansvaret för ord och handlingar och att det påverkas av förhållanden och omständigheter. Hjärtat skall böjas till urskillning (Ord 2:2); hjärtat skall akta på de rätta buden (3:1); buden skall skrivas på hjärtats tavla (3:3). Hjärtat skall skyddas ”mer än allt annat”. (4:23) Det är av hela sitt hjärta man skall förtrösta på Jehova. (3:5) (Se HJÄRTA.)

Tuktan och hjärtat. Ordspråksboken betonar hur värdefullt det är med tuktan i olika former. (Ord 3:11, 12) Det sägs: ”Den som skyr tuktan förkastar sin egen själ, men den som lyssnar till tillrättavisning förvärvar ett förståndigt hjärta.” (15:32) Tillrättavisning når alltså hjärtat och korrigerar det så att man blir förståndig eller får urskillning. ”De dåraktiga dör därför att de saknar ett förståndigt hjärta.” (10:21) Man måste nå hjärtat när man uppfostrar barn, eftersom ”dårskap är bunden vid pojkens hjärta; tuktans käpp driver den långt bort från honom”. (22:15)

Anden och själen. Ordspråksboken innehåller inte endast människors visdomsord om hur man kan behaga eller påverka andra. Den går i stället djupare och tränger långt in i hjärtat, så att den påverkar tänkesättet och motiven, in i anden, dvs. sinnelaget, och in i själen, som omfattar varje fiber i ens varelse och personlighet. (Heb 4:12) Någon kanske anser att han har rätt eller rättfärdigar sig själv och sina handlingar, ja ”en mans alla vägar är rena i hans egna ögon”, men Ordspråksboken 16:2 påminner oss om att ”Jehova bedömer anden” och därför vet hur personens sinnelag är. I världen sätter man stort värde på makt och styrka, men ”den som är sen till vrede är bättre än en väldig man, och den som behärskar sin ande är bättre än den som intar en stad”. (Ord 16:32)

Om man tar till sig av den kunskap och vishet som denna gudagivna bok innehåller, hjälper det en att känna lycka nu och att vandra på vägen till evigt liv. ”Den som förvärvar ett förståndigt hjärta älskar sin egen själ”, så om man rättar sig efter den inspirerade vägledningen och tuktan i Ordspråksboken, kommer det att medföra ”en lång följd av dagar och levnadsår” och ”bli till liv för ... [ens] själ”. (Ord 19:8; 3:2, 13–18, 21–26) ”Jehova låter inte den rättfärdiges själ gå hungrig.” (10:3) ”Den som håller budet bevarar sin själ”, säger Salomo. (19:16)

Relationer till andra. I Ordspråksboken beskrivs en sann tjänare åt Gud som en som använder tungan till det som är gott (Ord 10:20, 21, 31, 32) och som inte talar osanning eller sårar andra med tanklösa ord. (12:6, 8, 17–19; 18:6–8, 21) Om han blir provocerad stillar han motståndarens raseri med ett milt svar. (15:1; 25:15) Han tycker inte om häftiga diskussioner eller gräl, och han har självbehärskning och undviker vredesutbrott, eftersom han vet att det kan leda till dåraktiga handlingar och obotlig skada. (Ord 14:17, 29; 15:18; jfr Kol 3:8.) Han har inte ens gemenskap med hetlevrade människor som lätt får vredesutbrott, för han vet att de skulle kunna få honom att gå i en snara. (Ord 22:24, 25; jfr Ord 13:20; 14:7; 1Kor 15:33.)

Gör gott mot andra, inte ont. Enligt de inspirerade ordspråken bör man ta initiativet till att göra gott mot andra. Man bör inte göra gott bara mot dem som bor i trygghet hos en, som inte har gjort något ont (Ord 3:27–30), utan man bör också återgälda ont med gott. (25:21, 22) Man måste vakta sitt hjärta noga, så att man inte i sitt inre gläder sig åt olyckor som drabbar någon som man föraktar eller som hatar en. (17:5; 24:17, 18)

Skvaller och baktaleri. Det sägs mycket i Ordspråksboken om de problem, sorger och skador som skvaller för med sig och om den tunga skuld som vilar på den som skvallrar. Baktalarens ”läckerheter” slukas girigt av dem som hör på, och orden ”sjunker ner i magens innersta” och gör ett bestående intryck. Därför skapar de problem, och baktalaren bär ansvaret även om han försöker två sina händer. Han kan verka behaglig och dölja det som egentligen finns i hans hjärta, men Gud ser till att det hat och den ondska som finns i honom ”avtäcks i församlingen”. Han kommer att falla i den grop han grävt åt någon annan. (Ord 26:22–28)

Familjerelationer. I Ordspråksboken betonas det att äkta makar måste vara trogna mot varandra. En man bör finna behag i sin  ”ungdoms hustru” och inte söka tillfredsställelse hos någon annan. (Ord 5:15–23) Äktenskapsbrott leder till fördärv och död för dem som gör sig skyldiga till det. (5:3–14; 6:23–35) En god hustru är ”en krona” och en välsignelse för sin man. Men om en hustru handlar skamligt är hon ”som röta i hans ben”. (12:4) Och om en hustru är stridslysten är det en plåga för mannen att bo tillsammans med henne. (25:24; 19:13; 21:19; 27:15, 16) Hur vacker och behaglig hon än är till det yttre, är hennes skönhet ”som en guldring i trynet på en gris”. (11:22; 31:30) En dåraktig kvinna river i själva verket ner sitt eget hus. (14:1) Den goda hustruns fina egenskaper – hennes flit, pålitlighet och trogna sätt att förestå hushållet under sin mans ledning – beskrivs i detalj i Ordspråksboken, kapitel 31.

Boken visar tydligt att föräldrar har det fulla ansvaret för sina barn, och fostran framhålls som något livsviktigt. (Ord 19:18; 22:6, 15; 23:13, 14; 29:15, 17) Boken riktar uppmärksamheten på faderns ansvar, men barnen måste respektera både fadern och modern för att få det liv Jehova ger. (19:26; 20:20; 23:22; 30:17)

Omsorg om djuren. Att ha omsorg om husdjur är något som också behandlas i Ordspråksboken. ”Den rättfärdige vårdar sig om sitt husdjurs själ.” (Ord 12:10) ”Se till att du vet hur din småboskapshjord ser ut.” (27:23)

Ett stabilt och rättfärdigt styre. Ordspråksboken innehåller principer för ett bra styre. Kungar och andra i höga ställningar bör utforska saker och ting noggrant (Ord 25:2), visa kärleksfull omtanke och sannfärdighet (20:28) samt behandla sina undersåtar rättvist (29:4; 31:9), även de ringa (29:14). Om deras styre skall vara fast grundat genom rättfärdighet, får deras rådgivare inte vara ondskefulla män. (25:4, 5) En ledare måste ha urskillningsförmåga och hata orätt vinning. (28:16)

”Rättfärdighet upphöjer en nation” (Ord 14:34), men överträdelser resulterar i ett ostabilt styre (28:2). Även uppror medför ostabila förhållanden, och därför sägs det varnande i Ordspråksboken 24:21, 22: ”Min son, frukta Jehova och kungen. Beblanda dig inte med dem som förespråkar uppror. Ty deras olycka skall komma plötsligt, och vem är medveten om den undergång som drabbar dem som förespråkar uppror?”

En källa att hämta råd från. Eftersom Ordspråksboken behandlar en rad olika sidor av livet, kan man hämta många praktiska råd från den när man skall ge andra vägledning, precis som de kristna bibelskribenterna gjorde. ”Den rättfärdiges hjärta mediterar för att kunna ge svar.” (Ord 15:28) Men det är inte vist att ge råd till de hånfulla. ”Den som visar den hånfulle till rätta drar vanära över sig, och den som ger en tillrättavisning åt den ondskefulle – han får en skamfläck på sig. Tillrättavisa inte den hånfulle, för då kommer han att hata dig. Ge en tillrättavisning åt den vise, så kommer han att älska dig.” (Ord 9:7, 8; 15:12; jfr Mt 7:6.) Alla är dock inte hånfulla, och därför bör de som har förutsättningar att ge råd göra det, vilket betonas av ordspråket: ”Den rättfärdiges läppar är herde för många.” (Ord 10:21)

[Ruta på sidan 558]

HUVUDPUNKTER I ORDSPRÅKSBOKEN

En bok bestående av avsnitt utformade som tal och av samlingar av visdomsord gällande praktiska sidor av livet

Ordspråksboken tillskrivs huvudsakligen kung Salomo, men den sammanställdes i sin helhet först under Hiskias regering

Vishetens oändliga värde

Vishet tillsammans med förstånd är det viktigaste (4:5–8; 16:16)

Förutsättningar för att få vishet (2:1–9; 13:20)

Fördelar som kommer av vishet är till exempel trygghet, beskydd, ära och ett längre, lyckligare liv (2:10–21; 3:13–26, 35; 9:10–12; 24:3–6, 13, 14)

Den personifierade visheten var Jehovas medarbetare (8:22–31)

De tragiska följderna av att inte handla vist (1:24–32; 2:22; 6:12–15)

Den rätta inställningen till Jehova

Förtrösta på Jehova (3:5, 6; 16:20; 18:10; 29:25)

Frukta honom och sky det onda (3:7; 10:27; 14:26, 27; 16:6; 19:23)

Ära honom och understöd den sanna tillbedjan (3:9, 10)

Ta emot Jehovas tuktan, och se den som ett uttryck för kärlek (3:11, 12)

Visa uppskattning av hans ord (3:1–4; 30:5, 6)

Ta reda på vad Jehova hatar, och lev i överensstämmelse med den kunskapen (6:16–19; 11:20; 12:22; 16:5; 17:15; 28:9)

Om vi behagar Jehova kommer han att ta hand om oss, skydda oss och höra våra böner (10:3, 9, 30; 15:29; 16:3)

Goda råd om familjelivet

En duglig hustru är en välsignelse från Jehova (12:4; 14:1; 18:22; 31:10–31)

Föräldrar bör ge sina barn övning och tuktan (13:1, 24; 22:6, 15; 23:13, 14; 29:15, 17)

Barn bör visa djup respekt för sina föräldrar (1:8, 9; 4:1–4; 6:20–22; 10:1; 23:22–26; 30:17)

Det bör råda kärlek och frid i hemmet (15:16, 17; 17:1; 19:13; 21:9, 19)

Om man står emot frestelser att begå omoraliska handlingar, slipper man mycket smärta och lidande (5:3–23; 6:23–35; 7:4–27; 9:13–18)

Vilka karaktärsdrag man bör utveckla och vilka man bör undvika

Ha kärleksfull omsorg om de fattiga och nödställda (3:27, 28; 14:21, 31; 19:17; 21:13; 28:27)

Var frikostig, inte girig och snål (11:24–26)

Var flitig; var inte lat (6:6–11; 10:26; 13:4; 20:4; 24:30–34; 26:13–16)

Blygsamhet och ödmjukhet ger ära; förmätenhet och stolthet leder till förödmjukelse (11:2; 16:18, 19; 25:6, 7; 29:23)

Behärska din vrede (14:29; 16:32; 25:28; 29:11)

Var inte skadeglad eller hämndgirig (20:22; 24:17, 18, 28, 29; 25:21, 22)

Utöva rättfärdighet i allting (10:2; 11:18, 19; 14:32; 21:3, 21)

Praktisk vägledning för vardagslivet

Ta emot tuktan, tillrättavisning och råd (13:18; 15:10; 19:20; 27:5, 6)

Var en sann vän (17:17; 18:24; 19:4; 27:9, 10)

Visa gott omdöme när någon är gästfri mot dig (23:1–3, 6–8; 25:17)

Materialism är tomhet (11:28; 23:4, 5; 28:20, 22)

Hårt arbete leder till välsignelser (12:11; 28:19)

Var ärlig i affärer (11:1; 16:11; 20:10, 23)

Var försiktig med att gå i borgen för andra, i synnerhet för främlingar (6:1–5; 11:15; 22:26, 27)

Sky osunt tal; förvissa dig om att ditt tal är uppbyggande (10:18–21, 31, 32; 11:13; 12:17–19; 15:1, 2, 4, 28; 16:24; 18:8)

Smicker är förrädiskt (28:23; 29:5)

Undvik gräl (3:30; 17:14; 20:3; 26:17)

Sky dåligt umgänge (1:10–19; 4:14–19; 22:24, 25)

Lär dig att handskas förståndigt med hånfulla och enfaldiga (9:7, 8; 19:25; 22:10; 26:4, 5)

Undvik de fallgropar som är förbundna med starka drycker (20:1; 23:29–35; 31:4–7)

Avundas inte de onda (3:31–34; 23:17, 18; 24:19, 20)