Denna högtid började den 15 nisan, dagen efter påsken, och varade i sju dagar, till den 21 nisan. (Se PÅSKEN.) Högtiden har fått namn efter de osyrade bröden (hebr.: matstsọ̄th), det enda slag av bröd som var tillåtet att äta under de sju dagar högtiden varade. Osyrat bröd bakas av en blandning av mjöl och vatten, men utan jäst eller surdeg. Man måste baka det snabbt för att undvika jäsning.

Den första dagen av det osyrade brödets högtid skulle det vara en högtidssammankomst. Den dagen var också en sabbat. Den andra dagen, den 16 nisan, bar man till prästen en kärve av förstlingen av kornskörden, den första gröda som blev mogen i Palestina. Före denna högtid skulle man inte äta något av den nya skörden, varken bröd, ny säd eller rostad säd. Prästen offrade i bildlig bemärkelse denna förstling åt Jehova genom att vifta en kärve fram och åter, och det skulle dessutom frambäras ”en felfri årsgammal ungbagge som brännoffer” tillsammans med ett sädesoffer som bestod av mjöl blandat med olja samt ett dryckesoffer. (3Mo 23:6–14) Det hade inte påbjudits att något av säden eller mjölet skulle brännas på altaret, något som prästerna längre fram gjorde. Det var inte bara nationen som helhet som frambar förstlingen som ett offer. Varje familj och varje enskild individ som hade egendom i Israel hade också möjlighet att frambära tackoffer under denna högtid. (2Mo 23:19; 5Mo 26:1, 2; se FÖRSTLING.)

Innebörd. Genom att äta osyrat bröd under den här perioden följde israeliterna de anvisningar som Mose hade fått av Jehova och som innehöll denna uttryckliga befallning: ”Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus.” (2Mo 12:14–20) I 5 Moseboken 16:3 kallas det osyrade brödet ”betryckets bröd”, och det skulle tjäna som en årlig påminnelse för judarna om att det var i hast de var tvungna att lämna Egyptens land (när de inte hade tid att låta degen bli syrad [2Mo 12:34]). Det osyrade brödet skulle alltså påminna israeliterna om det betryck och det slaveri som de hade befriats från, och när de åt det skulle det vara alldeles som om Jehova själv sade: ”För att du i alla dina livsdagar skall komma ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land.” Den frihet israeliterna nu hade som folk betraktade och deras erkännande av Jehova som sin befriare utgjorde en lämplig bakgrund till den första av deras tre stora årliga högtider. (5Mo 16:16)

Före landsflykten. Bibeln berättar om tre tillfällen då israeliterna firade det osyrade brödets högtid efter det att de hade dragit in i det utlovade landet och innan de tvingades gå i landsflykt till Babylon. Detta betyder dock inte att det här var de enda tillfällena som högtiden firades. Vid det första tillfället nämns allmänt alla högtider och de åtgärder Salomo vidtog för att fira dem. (2Kr 8:12, 13)

Vid de två andra tillfällena firades det osyrade brödets högtid under ovanliga omständigheter. Vid det ena tillfället talas det om att man under det första året av den trogne kung Hiskias regering åter började fira högtiden efter att under en period ha underlåtit att göra det. Intressant nog kunde man då inte hinna göra de  nödvändiga förberedelserna för att fira högtiden den 15 nisan, eftersom arbetet med att rena och reparera templet pågick ända till den 16 nisan. Man använde sig då av den möjlighet lagen gav att fira högtiden under den andra månaden. (2Kr 29:17; 30:13, 21, 22; 4Mo 9:10, 11) Det var en så glädjefylld händelse och den ledde till ett så stort andligt återupplivande att sju dagars firande var för litet, och man beslöt därför att fortsätta i ytterligare sju dagar. Kung Hiskia och hans furstar lämnade frikostigt 2 000 tjurar och 17 000 får som ett bidrag till mat åt alla som var närvarande. (2Kr 30:23, 24)

Firandet var början på en stor kampanj mot falsk religion, vilken genomfördes i många städer innan israeliterna återvände hem. (2Kr 31:1) Att israeliterna firade denna högtid ledde till att de fick Jehovas välsignelse och befriades från demondyrkan, och detta är ett bra exempel på att det var till nytta för dem att fira högtiderna.

Det sista tillfället då det osyrade brödets högtid firades före landsflykten var enligt Bibeln firandet under kung Josias regering, när denne kung modigt vidtog åtgärder för att återställa den rena tillbedjan av Jehova i Juda. (2Kr 35:1–19)

Även om dessa tillfällen är de enda som särskilt nämns i Bibeln, hade trogna domare och präster i Israel före kungatiden utan tvivel sörjt för att högtiderna firades. Därefter vidtog både David och Salomo omfattande åtgärder för att prästerna skulle kunna utföra sin tjänst på rätt sätt, och andra kungar i Juda måste också ha sörjt för att högtiderna firades regelbundet. Också efter landsflykten firades det osyrade brödets högtid ganska regelbundet.

Efter landsflykten. Efter det att judarna hade blivit befriade från Babylon och hade återvänt till det utlovade landet återuppbyggde och färdigställde de templet i Jerusalem med kraftfullt stöd av Jehovas profeter Haggaj och Sakarja. (Esr 5:1, 2) År 515 f.v.t. invigdes Jehovas återuppbyggda hus under stort jubel och med alla de offer som skulle frambäras i förbindelse med det osyrade brödets högtid. I skildringen i Esra 6:22 sägs det: ”De firade det osyrade brödets högtid i sju dagar med glädje.”

Efter återkomsten från Babylon hade man alltså nitiskt börjat återställa den sanna tillbedjan, men Malakis bok visar att prästerna med tiden blev försumliga, stolta och egenrättfärdiga. Tempeltjänsten blev en parodi, även om högtiderna formellt firades. (Mal 1:6–8, 12–14; 2:1–3; 3:8–10) Jesus konstaterade att de skriftlärda och fariséerna var noga med att följa minsta detalj i lagen men också sina egna traditioner. De firade nitiskt högtiderna, däribland det osyrade brödets högtid, men Jesus fördömde dem, för deras hyckleri gjorde att de inte förstod den verkliga innebörden i dessa fina anordningar som Jehova sörjt för till välsignelse för dem. (Mt 15:1–9; 23:23, 24; Lu 19:45, 46)

Profetisk innebörd. Som framgår av Matteus 16:6, 11, 12 förklarade Jesus Kristus för sina lärjungar vad surdeg var en bild av, när han uttalade följande varnande ord: ”Håll era ögon öppna och se upp för fariséernas och sadducéernas surdeg.” När lärjungarna diskuterade sinsemellan vad han menade och kom fram till en felaktig slutsats, sade han utan omsvep: ”’Hur kommer det sig att ni inte urskiljer att jag inte talade till er om bröd? Men se upp för fariséernas och sadducéernas surdeg.’ Då fattade de att han inte hade talat om att se upp för surdegen i bröden, utan för fariséernas och sadducéernas lära.” Även Lukas berättar att Jesus vid ett annat tillfälle sade rakt på sak: ”Se upp för fariséernas surdeg, som är hyckleri.” (Lu 12:1)

Aposteln Paulus ger surdeg en liknande innebörd i förbindelse med det osyrade brödets högtid, när han beskriver hur de kristnas levnadssätt bör vara. I Första Korinthierna 5:6–8 ger han sina kristna bröder följande uppmaning: ”Vet ni inte att lite surdeg får hela degen att jäsa? Rensa ut den gamla surdegen, så att ni kan vara en ny deg, när ni nu är osyrade. Ty också vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss följaktligen hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med uselhetens och ondskans surdeg, utan med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd.”

Den 16 nisan, den andra dagen av det osyrade brödets högtid, frambar översteprästen förstlingen av kornskörden, årets första skörd – eller det första av landets förstlingsgröda – som ett viftoffer. (3Mo 23:10, 11) Det är värt att lägga märke till att det var just den dagen, den 16 nisan, som Jesus Kristus blev uppväckt år 33 v.t. Aposteln jämför Kristus med andra som uppväcks och säger: ”Men nu har Kristus uppväckts från de döda, förstlingen av dem som har somnat in i döden. ... Men var och en i sin egen ordning: förstlingen Kristus, efteråt de som hör Kristus till under hans närvaro.” Kristus kallas också ”den förstfödde bland många bröder”. (1Kor 15:20–23; Rom 8:29)