(hebr.: gọme’)

En stor vattenväxt i familjen halvgräs. De avsmalnande, 2–6 m höga stråna är trekantiga och bär i toppen en stor tofs av långsmala, gräslika blad. (BILD, bd 1, sid. 544) Papyrusväxten användes som råmaterial till framställning av olika saker, däribland skrivmaterial.

Papyrus (Cyperus papyrus, även kallad papperssäv) trivs i grunt, stillastående vatten, i sumpmarker och längs stränderna av långsamflytande floder, till exempel den nedre delen av Nilen, där den en gång var mycket vanlig men nu är ytterst sällsynt. Bildad frågade Job: ”Växer en papyrusplanta sig hög där det inte är sankt?” (Job 8:11; Jes 35:7)

Växtens strå har flytförmåga. För att förhindra att Mose blev dödad när han var ett litet barn lade hans mor honom i ”en ark av papyrus”, som hon hade bestrukit med asfalt och beck, och satte ut den på Nilen. (2Mo 2:3) Större fartyg för längre resor gjordes också av papyrus. (Jes 18:2) De tillverkades förmodligen av hopsurrade buntar av papyrusstrån. Buntarna var avsmalnande i ändarna och tillräckligt breda för att man skulle kunna stå på dem. År 1970 seglade Thor Heyerdahl och hans manskap tvärs över Atlanten i en liknande farkost.

Som skrivmaterial. Det var en förhållandevis enkel metod som egyptierna använde när de framställde skrivmaterial av papyrus. När stråna samlades in föredrog man den tjocka, märgfyllda delen som växte under vattenytan, eftersom den innehöll det bredaste och vitaste råmaterialet. De yttersta lagren togs bort, och växtköttet skars i lämpliga bitar, 40–45 cm långa. Därefter skars märgen i breda och mycket tunna remsor. Remsorna lades ut sida vid sida på en slät yta så att de delvis överlappade varandra. Sedan placerades ytterligare ett lager med papyrusremsor vinkelrätt mot det första. Därefter bultades lagren samman med klubbor till ett enda ark. Arken torkades i solen och skars till önskad storlek. Till sist slätades ytan till och glättades med pimpsten, snäckskal eller elfenben. Med den här metoden fick man ett förhållandevis hållbart, smidigt och nästan vitt skrivmaterial som fanns i många storlekar och kvaliteter. Som regel skrev man på sidan med de vågräta remsorna, men ibland använde man också baksidan för att skriva färdigt en text. Remsorna fungerade som linjer som skribenten kunde följa när han skrev med sin rörpenna och ett bläck som innehöll gummi, sot och vatten.

Papyrusarken kunde också fogas samman till en skriftrulle, som normalt bestod av omkring 20 ark. De kunde också vikas till blad, som i den bokliknande kodex som blev populär bland de första kristna. En genomsnittlig skriftrulle var  4–6 m lång, men en rulle som mäter 40,5 m finns bevarad. Det grekiska ordet bịblos avsåg från början papyrusplantans mjuka märg, men användes senare om en bok. (Mt 1:1; Mk 12:26) Diminutivformen biblịon heter i plural biblịa, som betyder ”små böcker”, och det är härifrån som det svenska ordet ”bibel” kan härledas. (2Ti 4:13, Int) En fenicisk stad fick heta Byblos sedan den blivit ett viktigt centrum för papyrusindustrin.

Papyrusrullar användes i stor omfattning fram till början av 100-talet v.t., då de efter hand ersattes av papyruskodexen. Längre fram, på 300-talet, avtog papyrusens popularitet, och man började använda ett mer hållbart material, pergament.

Som skrivmaterial hade papyrusen en betydande nackdel – den var inte särskilt hållbar. Om omgivningen var fuktig löstes den upp, och om den förvarades för torrt blev den skör. Fram till på 1700-talet trodde man att alla gamla bibelhandskrifter av papyrus hade gått förlorade. Men sedan slutet av 1800-talet har man funnit flera värdefulla papyrusdokument. Fynden är huvudsakligen gjorda i Egypten och området vid Döda havet, där man har det idealiska torra klimat som är nödvändigt för att papyrus skall kunna bevaras. Några av de bibelpapyrer man har funnit på dessa ställen daterar sig från det första eller andra århundradet f.v.t.

Många av dessa papyrushandskrifter som man har funnit betecknas med uttrycket ”papyrus”, till exempel Papyrus Nash från det första eller andra århundradet f.v.t., Papyrus Rylands 457 (från det 2:a årh. f.v.t.) och Papyrus Chester Beatty I (från det 3:e årh. v.t.).