[Pạran]

Största delen av det vidsträckta vildmarksområde som israeliterna vandrade i under ca 38 år innan de drog in i det utlovade landet. (4Mo 10:11, 12; 5Mo 2:14) Paran hade inga bestämda gränser men upptog Sinaihalvöns centrala och nordöstliga del. Öster om Paran låg Arabadalen och Aqabaviken, i söder låg Sinais vildmark, i sydväst Sins vildmark och i nordväst och norr vildmarkerna Etham och Shur. Mot nordöst, i riktning mot Döda havet, övergick Paran i Zins vildmark (som möjligen var en del av Paran) och nådde kanske ända upp till Beersheba nära Judas bergstrakt. (1Sa 25:1, 2)

Större delen av Paran var en ogästvänlig bergstrakt med ett antal högslätter. Bergarten här är kalksten, och den centrala delen ligger mellan 600 och 750 m över havet. (5Mo 33:2; jfr Hab 3:3.) Paran tillhörde ”den stora och fruktansvärda vildmark” som omtalas i 5 Moseboken 1:1, 19; 8:15. Förutom under de korta regnperioderna finns det i stort sett ingen grön vegetation i detta karga, grusiga område, och det är långt mellan de få vattenkällorna. Detta visar tydligt att israeliterna, vilkas antal kanske uppgick till tre miljoner, var fullständigt beroende av att Jehova mirakulöst tillhandahöll mat och vatten under alla de år de vandrade i vildmarken. (2Mo 16:1, 4, 12–15, 35; 5Mo 2:7; 8:15, 16)

Första gången Parans vildmark omtalas är tydligtvis på Lots tid, när Kedorlaomer och hans allierade besegrade ett antal städer i närheten av Döda havet och i Edom och kom så långt söderut som till El-Paran. (1Mo 14:4–6)  Längre fram bosatte sig Ismael i Parans vildmark efter att ha blivit bortsänd av sin far Abraham, och där levde han i första hand av jakt. (1Mo 21:20, 21)

Paran omtalas annars främst i samband med israeliternas vandring. När israeliterna hade lämnat berget Sinai, slog de läger i Tabera och Kibrot-Hattaava och därefter i Haserot vid södra änden av Paran, innan de sedan drog norrut mot Kades-Barnea. (4Mo 10:12, 33; 11:3, 34, 35; 12:16) Kort efter det att israeliterna hade kommit in i Paran sändes 12 män i väg för att utspeja Kanaan. (4Mo 13:3, 26) De flesta av spejarna framförde en negativ rapport när de kom tillbaka. Resultatet blev att Jehova beslöt att folket skulle stanna i vildmarken tills alla de mönstrade som knotade mot Gud hade dött. (4Mo 13:31–33; 14:20–34) Under den 40-åriga vandringen från Egypten till det utlovade landet hade israeliterna de allra flesta av sina lägerplatser i Paran. (4Mo 33:1–49)

Enligt den grekiska Septuaginta drog David ut i Maons vildmark efter det att Samuel hade dött och blivit begravd. Men i den masoretiska texten, den syriska Peshitta och den latinska Vulgata står det att han drog ut i Parans vildmark. (1Sa 25:1) När David hade blivit kung och krigade mot Edom flydde den unge edomén Hadad, som var av kunglig ätt, till Egypten tillsammans med några av sin fars tjänare. På vägen ner passerade de Paran, där några män från den trakten anslöt sig till dem. (1Ku 11:15–18)