[Paulus] Av lat.; betyder ”liten”.

1. En israelit av Benjamins stam; en av Jesu Kristi apostlar. (Ef 1:1; Flp 3:5) Det är möjligt att han redan från barndomen hade både det hebreiska namnet Saul och det romerska namnet Paulus (Apg 9:17; 2Pe 3:15) men att han valde att använda sitt romerska namn med tanke på att hans uppdrag var att förkunna de goda nyheterna för icke-judar. (Apg 9:15; Gal 2:7, 8)

Paulus föddes i Tarsos, en framträdande stad i Kilikien. (Apg 21:39; 22:3) Hans föräldrar var hebréer och tillhörde uppenbarligen den fariseiska riktningen inom judendomen. (Apg 23:6; Flp 3:5) Han var romersk medborgare från födelsen. (Apg 22:28) Hans far hade möjligen fått romerskt medborgarskap som belöning för vissa tjänster han utfört. Paulus lärde sig troligen tältmakaryrket av sin far. (Apg 18:3) I Jerusalem fick han dessutom undervisning av den lärde farisén Gamaliel, vilket tyder på att han tillhörde en framstående familj. (Apg 22:3; 5:34) Paulus kunde tala åtminstone grekiska och hebreiska. (Apg 21:37–40) Under den tid han reste som missionär var han ogift. (1Kor 7:8) När han blev arresterad hade han en syster och en systerson som bodde i Jerusalem. (Apg 23:16–22)

Aposteln Paulus fick förmånen att skriva en större del av de kristna grekiska skrifterna än någon annan. Han fick också övernaturliga syner (2Kor 12:1–5), och med hjälp av den heliga anden kunde han tala många främmande språk (1Kor 14:18).

Förföljelse, omvändelse och inledande tjänst. Första gången Saul (Paulus) nämns i Bibeln omtalas han som en ”ung man” som var närvarande då lärjungen Stefanus blev dödad. Det berättas att de falska vittnen som stenade Stefanus lade av sina ytterkläder vid Sauls fötter. (Apg 6:13; 7:58) Paulus samtyckte till mordet på Stefanus, och på grund av missriktad nitälskan för traditionen inledde han en våldsam förföljelse mot Kristi efterföljare. När det skulle avgöras om de skulle avrättas röstade han för det. När de fördes inför rätta i synagogorna försökte han tvinga dem att avsvära sig sin tro. Han förföljde dem också i andra städer än Jerusalem och skaffade sig till och med skriftligt bemyndigande av översteprästen att leta upp Kristi lärjungar så långt norrut som i Damaskus i Syrien och att binda dem och föra dem till Jerusalem, troligen för att de skulle ställas inför Sanhedrin. (Apg 8:1, 3; 9:1, 2; 26:10, 11; Gal 1:13, 14)

När Paulus närmade sig Damaskus uppenbarade sig Kristus Jesus för honom i ett starkt ljussken och gav honom i uppdrag att vara en tjänare och ett vittne om det han hade sett och om det han skulle få se. De som var tillsammans med Paulus föll också till marken på grund av den här manifestationen, och de hörde att någon talade, men det var bara Paulus som förstod vad som sades, och det var bara han som blev blind, och man var tvungen att leda honom vid handen till Damaskus. (Apg 9:3–8; 22:6–11; 26:12–18) Han varken åt eller drack på tre dagar. Medan han var i Damaskus hos en viss Judas och bad, fick han i en syn se lärjungen Ananias komma in och ge honom synen tillbaka. När detta skedde i verkligheten blev Paulus döpt och fick den heliga anden. Därefter åt han och fick nya krafter. (Apg 9:9–19)

Paulus stannade en tid hos lärjungarna i Damaskus, och i skildringen i Apostlagärningarna 9:20–25 sägs det att han ”genast” började predika i synagogorna där. Det berättas om hans predikoverksamhet fram till dess han blev tvungen att lämna Damaskus på grund av en komplott mot honom för att få honom dödad. I sitt brev till galaterna säger Paulus emellertid att han efter sin omvändelse begav sig till Arabien och därefter återvände till Damaskus. (Gal 1:15–17) Det är inte möjligt att tidsbestämma resan till Arabien i förhållande till de andra händelserna.

Paulus kan ha begett sig till Arabien direkt efter sin omvändelse för att tänka över vad som var Guds vilja med honom. När Lukas säger att Paulus ”genast” började predika betyder det i så fall att han började predika direkt efter det att han kommit tillbaka till Damaskus och slutit sig till lärjungarna där. Det Paulus vill ha fram i Galaterna 1:17 är uppenbarligen att han inte begav sig till Jerusalem på en gång och att Arabien var den enda plats utanför Damaskus som han uppehöll sig på under den här första tiden. Han behöver därför inte nödvändigtvis ha rest till Arabien omedelbart efter sin omvändelse. Det kan vara så att Paulus först tillbringade några dagar i Damaskus, där han snabbt, genom att i synagogorna berätta om sin nya tro på Kristus, offentliggjorde att han hade upphört med sitt tidigare motstånd. Därefter kan han ha rest till Arabien (skälet anges inte), och när han kom tillbaka till Damaskus fortsatte han att predika. Till slut hade hans predikande sådan kraft att hans motståndare försökte få honom dödad. De två skildringarna motsäger inte varandra, utan kompletterar snarare varandra. Det enda som inte kan fastställas är i vilken  ordning allting skedde, något som det helt enkelt inte redogörs för.

När Paulus kom till Jerusalem (kanske år 36; de tre år som nämns i Galaterna 1:18 kan ha varit delar av tre år) upptäckte han att bröderna där inte trodde att han var en lärjunge. Men ”Barnabas kom då till hans hjälp och förde honom till apostlarna”, uppenbarligen till Petrus och ”Jakob, Herrens bror”. (Även om Jakob inte var en av de 12 apostlarna, kunde han kallas apostel eftersom han tjänade som apostel för församlingen i Jerusalem.) Paulus stannade hos Kefas (Petrus) i 15 dagar. Medan han var i Jerusalem talade han frimodigt i Jesu namn. När bröderna fick höra att de grekisktalande judarna på grund av detta försökte döda Paulus, ”förde de honom ner till Caesarea och skickade i väg honom till Tarsos”. (Apg 9:26–30; Gal 1:18–21)

Paulus fick tydligen (omkring år 41) förmånen att få se en övernaturlig syn som var så realistisk att han inte visste om det var i kroppen eller utanför kroppen som han blev bortryckt till ”tredje himlen”. Uttrycket ”tredje himlen” verkar avse den upphöjda styrelseform som det messianska riket utgör. (2Kor 12:1–4)

Längre fram reste Barnabas till Tarsos och tog med sig Saul till Antiokia för att han skulle hjälpa till med arbetet bland de grekisktalande i staden. Omkring år 46, sedan Paulus och Barnabas tjänat ett år i Antiokia, sände församlingen dem till Jerusalem med en understödjande gåva till bröderna där. (Apg 11:22–30) De vände tillbaka till Antiokia tillsammans med Johannes Markus. (Apg 12:25) Därefter blev Paulus och Barnabas genom den heliga andens ledning avskilda för ett särskilt arbete. (Apg 13:1, 2)

Hans första missionsresa. (KARTA, bd 2, sid. 747) Under den heliga andens ledning gav sig Paulus tillsammans med Barnabas ut på sin första missionsresa (ca år 47–48), och Johannes Markus följde med som medhjälpare. De seglade från Seleukia, Antiokias hamnstad, till Cypern. När de kom till Salamis på Cyperns östkust började de ”förkunna Guds ord” i synagogorna. De färdades sedan över hela ön till Pafos på västkusten. Där försökte trollkarlen Elymas motarbeta det budskap som förkunnades för prokonsuln Sergius Paulus. Aposteln Paulus slog därför Elymas med tillfällig blindhet. Sergius Paulus häpnade över det som skedde och blev troende. (Apg 13:4–12)

Från Pafos seglade Paulus och hans medarbetare till Mindre Asien. När de kom till Perge i den romerska provinsen Pamfylien lämnade Johannes Markus dem och återvände till Jerusalem. Men Paulus och Barnabas drog vidare norrut till Antiokia i Pisidien. De fann stort intresse där, men judarna såg till att de slutligen blev utdrivna ur staden. (Apg 13:13–50) Utan att låta sig nedslås färdades de i sydöstlig riktning till Ikonion, och även där eggade judarna upp folket mot dem. När Paulus och Barnabas underrättades om att några ville stena dem flydde de till Lystra i Lykaonien. Sedan Paulus botat en man som varit kraftlös i fötterna hela sitt liv trodde invånarna i Lystra att Paulus och Barnabas var inkarnerade gudar. Men senare kom det några judar från Ikonion och Antiokia i Pisidien och övertalade folkskarorna att stena Paulus. Därefter släpade de honom ut ur staden i tron att han var död. Men när hans medkristna ställde sig omkring honom reste han sig upp och gick in i Lystra. Dagen därpå drog han och Barnabas vidare till Derbe. Sedan de gjort många lärjungar där återvände de till Lystra, Ikonion och Antiokia (i Pisidien) och styrkte och uppmuntrade bröderna. De tillsatte också äldste som kunde tjäna i de församlingar som hade bildats på dessa platser. Senare predikade de i Perge, och därefter seglade de från hamnstaden Attaleia till Antiokia i Syrien. (Apg 13:51–14:28)

Frågan om omskärelsen. Omkring år 49 kom några män från Judeen till Antiokia och hävdade att icke-judar var tvungna att omskäras i enlighet med Moses lag för att kunna vinna räddning. Paulus och Barnabas var av en annan mening. Men även om Paulus var en apostel tog han sig inte friheten att på eget bevåg avgöra saken. Tillsammans med Barnabas, Titus och några andra begav han sig i stället till Jerusalem för att lägga fram tvistefrågan för apostlarna och de äldste i församlingen där. Det beslöts att det inte var ett krav för troende icke-judar att bli omskurna men att de skulle avhålla sig från avgudadyrkan, från att äta och dricka blod och från sexuell omoral. Bröderna i församlingen i Jerusalem redogjorde för beslutet i ett brev och sände dessutom Judas och Silas som sina representanter till Antiokia för att klargöra saken. I ett samtal med Petrus (Kefas), Johannes och lärjungen Jakob bestämdes det dessutom att Paulus och Barnabas skulle fortsätta att predika för oomskurna icke-judar. (Apg 15:1–29; Gal 2:1–10)

En tid senare kom Petrus själv till Antiokia i Syrien, där han umgicks med icke-judiska kristna. Men när några judar från Jerusalem kom dit gav han tydligen efter för människofruktan och höll sig undan från icke-judarna. Därigenom handlade han i strid med det beslut som hade tagits under andens ledning och som gick ut på att  fysiska skillnader saknade betydelse för Gud. Till och med Barnabas lät sig vilseledas. När Paulus lade märke till detta tillrättavisade han modigt Petrus inför de andra, eftersom hans uppförande var till skada för kristendomens framåtskridande. (Gal 2:11–14)

Hans andra missionsresa. (KARTA, bd 2, sid. 747) Senare tänkte Paulus och Barnabas att de skulle besöka bröderna i de städer där de hade predikat under sin första missionsresa. Med tanke på att Johannes Markus hade lämnat dem under den första resan började de diskutera om de skulle ta med sig honom eller inte. Diskussionen slutade med att Paulus och Barnabas skildes åt. Paulus utvalde därför Silas (Silvanus) och färdades genom Syrien och in i Mindre Asien (ca år 49–52). Det var uppenbarligen i Lystra som han träffade den unge mannen Timoteus, som han omskar och tog med sig. (Apg 15:36–16:3) Omskärelse var visserligen inte ett krav för de kristna, men judarna skulle säkerligen ha haft förutfattade meningar mot Paulus predikande ifall Timoteus, som var halvjude, inte var omskuren. Paulus avlägsnade detta eventuella hinder och handlade i överensstämmelse med det han senare skrev till korinthierna: ”Jag [har] för judarna blivit som en jude.” (1Kor 9:20)

En natt när de befann sig i Troas vid Egeiska havet fick Paulus i en syn se en makedonisk man som bönföll honom: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” Paulus och hans missionärskamrater drog slutsatsen att detta var Guds vilja och seglade därför tillsammans med läkaren Lukas till Makedonien. I Filippi, den främsta staden i Makedonien, blev Lydia och hennes hushåll troende. När Paulus drev ut en demon ur en flicka så att hon förlorade förmågan att spå, ledde det till att både han och Silas kastades i fängelse. Men på grund av en jordbävning löstes deras bojor, och fångvaktaren och de som tillhörde hans hushåll blev kristna. I kraft av sitt romerska medborgarskap krävde Paulus att magistratens ledamöter själva skulle komma och föra ut honom och Silas ur fängelset. Efter att ha uppmuntrat bröderna reste Paulus och hans följeslagare vidare genom Amfipolis och Apollonia till Thessalonike, där det växte fram en församling av troende. Men några svartsjuka judar eggade upp en pöbelhop mot Paulus. Bröderna sände därför honom och Silas till Berea. Också där blev många troende, men när judar från Thessalonike kom och ställde till problem blev Paulus tvungen att ge sig av därifrån. (Apg 16:8–17:14)

Bröderna följde med aposteln till Athen. Där predikade han bland annat på torget, vilket ledde till att han fördes till Areopagen. Hans försvarstal fick både Dionysios, en medlem av Areopagens domstol, och några andra att omfatta kristendomen. (Apg 17:15–34) Efter detta begav sig Paulus till Korinth, där han tog in hos ett judiskt par, Aquila och Priscilla. En del av sin tid använde han till att tillsammans med dem arbeta som tältmakare. Det var uppenbarligen från Korinth som Paulus skrev sina två brev till thessalonikerna. Sedan han undervisat i Korinth i ett och ett halvt år och bildat en församling där, framförde judarna anklagelser mot honom inför prokonsuln Gallio. Men Gallio avskrev målet. (Apg 18:1–17) Senare seglade Paulus mot Caesarea och gjorde på vägen uppehåll i Efesos och predikade där. Från Caesarea gick ”han ... upp och hälsade på församlingen”, dvs. församlingen i Jerusalem, och sedan begav han sig till Antiokia i Syrien. (Apg 18:18–22) Det var möjligen nu när han var i Antiokia, eller kanske tidigare då han var i Korinth, som han skrev sitt brev till galaterna.

Hans tredje missionsresa. (KARTA, bd 2, sid. 747) På sin tredje missionsresa (ca år 52–56) besökte Paulus återigen Efesos och verkade där i omkring tre år. Från Efesos skrev han sitt första brev till korinthierna, och troligen var det också därifrån som han sände Titus till Korinth för att han skulle hjälpa de kristna där. En silversmed som hette Demetrios anstiftade ett upplopp mot Paulus. Paulus lämnade då Efesos och for till Makedonien. Sedan han av Titus fått kännedom om förhållandena i Korinth, skrev han i Makedonien sitt andra brev till korinthierna. Innan han lämnade Europa med ett bidrag från bröderna i Makedonien och Akaja till de nödställda kristna i Jerusalem, och högst sannolikt medan han var i Korinth, skrev han sitt brev till romarna. (Apg 19:1–20:4; Rom 15:25, 26; 2Kor 2:12, 13; 7:5–7)

På vägen till Jerusalem gjorde Paulus ett uppehåll i Troas, där han höll ett tal och även uppväckte Eutykos, som hade dött genom en olyckshändelse. Paulus stannade också till i Miletos, där han hade ett möte med tillsyningsmännen i församlingen i Efesos. Han berättade för dem om sin tjänst i provinsen Asia och uppmuntrade dem att följa hans exempel. (Apg 20:6–38)

Arresterad. På sin färd träffade Paulus flera kristna profeter som förutsade att han skulle bindas i Jerusalem. (Apg 21:4–14; jfr Apg 20:22, 23.) Deras profetior gick i uppfyllelse. Medan Paulus var vid templet för att rena sig ceremoniellt kom några judar från provinsen Asia och eggade upp en pöbelhop mot honom, men romerska soldater kom till hans undsättning.  (Apg 21:26–33) När han var på väg uppför trappan till förläggningen fick han tillåtelse att tala till judarna. Så snart han nämnde att han hade fått i uppdrag att predika för de icke-judiska nationerna bröt det återigen ut våldsamheter. (Apg 21:34–22:22) Inne i förläggningen sträcktes Paulus ut för att piskas, eftersom man ville veta vad han hade gjort sig skyldig till. Paulus kunde förhindra tortyren genom att hänvisa till sitt romerska medborgarskap. Dagen därpå fördes han inför Sanhedrin. Paulus insåg tydligen att han inte skulle få en rättvis behandling och försökte därför skapa splittring mellan fariséerna och sadducéerna genom att ta upp ämnet om uppståndelsen. Eftersom han trodde på uppståndelsen och var ”son av fariséer”, omtalade han sig själv som en farisé och lyckades därmed få sadducéerna, som inte trodde på uppståndelsen, och fariséerna att sätta sig upp mot varandra. (Apg 22:23–23:10)

En komplott mot fången Paulus gjorde det nödvändigt att föra honom från Jerusalem till Caesarea. Några dagar senare kom översteprästen Ananias, några av judarnas äldste och Tertullus, en offentlig talare, till Caesarea för att framföra sina anklagelser mot Paulus inför ståthållaren Felix. De beskyllde Paulus för att ha eggat till omstörtande verksamhet och för att ha försökt vanhelga templet. Paulus visade att deras anklagelser inte hade någon grund. Men Felix, som hoppades att få en muta, höll Paulus i förvar i två år. När Felix efterträddes av Festus framförde judarna återigen sina anklagelser. Målet återupptogs i Caesarea, och för att förhindra att rättegången flyttades till Jerusalem vädjade Paulus till kejsaren. Sedan fick Paulus lägga fram sin sak inför kung Herodes Agrippa II, och därefter sändes han och några andra fångar till Rom omkring år 58. (Apg 23:12–27:1)

Första och andra fångenskapen i Rom. På vägen till Rom led Paulus och hans medresenärer skeppsbrott, och de drev i land på Malta. Efter att ha övervintrat där kom de slutligen till Rom. (KARTA, bd 2, sid. 750) Paulus fick tillåtelse att bo för sig själv i egen hyrd bostad, men under bevakning av en soldat. Kort efter sin ankomst ordnade han med ett möte med judarnas främsta män. Men det var bara några av dem som blev troende. Under två år (ca år 59–61) fortsatte Paulus att predika för alla som kom till honom. (Apg 27:2–28:31) Under den här tiden skrev han också sina brev till efesierna (4:1; 6:20), filipperna (1:7, 12–14), kolosserna (4:18) och Filemon (v. 9) och tydligen också till hebréerna. (BILD, bd 2, sid. 750) Det verkar som om kejsar Nero förklarade Paulus oskyldig och frigav honom. Paulus återupptog uppenbarligen sin verksamhet som missionär tillsammans med Timoteus och Titus. Sedan Paulus lämnat kvar Timoteus i Efesos och Titus på Kreta skrev han, troligen från Makedonien, brev till dem angående deras uppgifter. (1Ti 1:3; Tit 1:5) Man vet inte ifall han också kom till Spanien innan han för sista gången fängslades i Rom. (Rom 15:24) Under den fångenskapen (ca år 65) skrev han sitt andra brev till Timoteus. I det brevet antydde han att han snart skulle dö. (2Ti 4:6–8) Det är troligt att Paulus kort därefter fick lida martyrdöden på Neros befallning.

Värd att efterlikna. Eftersom aposteln Paulus troget följde Kristi exempel kunde han säga: ”Bli mina efterliknare.” (1Kor 4:16; 11:1; Flp 3:17) Paulus var vaken för att följa Guds andes ledning. (Apg 13:2–5; 16:9, 10) Han var inte försäljare av Guds ord utan talade av uppriktighet. (2Kor 2:17) Han var välutbildad men försökte inte imponera på andra med sitt tal (1Kor 2:1–5), och han sökte inte heller behaga människor (Gal 1:10). Han insisterade inte på sina rättigheter utan anpassade sig till dem han vittnade för, och han var försiktig så att han inte fick andra att snava. (1Kor 9:19–26; 2Kor 6:3)

Paulus var mycket nitisk i sin tjänst. Han reste hundratals mil till lands och till sjöss och bildade många församlingar i Europa och Mindre Asien. Han behövde därför inga rekommendationsbrev skrivna med bläck utan kunde hänvisa till levande brev, människor som hade blivit troende genom hans insats. (2Kor 3:1–3) Samtidigt erkände han ödmjukt att han var en slav (Flp 1:1), förpliktad att förkunna de goda nyheterna (1Kor 9:16). Han tog inte själv åt sig äran, utan gav all ära åt Gud och framhöll att det var Gud som fick det att växa (1Kor 3:5–9) och att det var han som hade gjort honom tillräckligt kvalificerad att utföra tjänsten (2Kor 3:5, 6). Paulus värdesatte sin tjänst högt. Han ärade den och såg det som ett uttryck för Guds och hans Sons barmhärtighet att han fick utföra den här tjänsten. (Rom 11:13; 2Kor 4:1; 1Ti 1:12, 13) Till Timoteus skrev han: ”Skälet till att barmhärtighet visades mig var att Kristus Jesus med hjälp av mig som det främsta fallet kunde bevisa allt sitt tålamod som ett exempel för dem som skall komma att utöva tro på honom till evigt liv.” (1Ti 1:16)

Eftersom Paulus tidigare hade förföljt de kristna, tyckte han inte att han var värdig att kallas apostel. Han medgav att det endast var tack vare Guds oförtjänta omtanke som han likväl var en apostel. För att denna oförtjänta omtanke inte skulle ha visats honom förgäves ansträngde han sig mer än de andra apostlarna.  Men han insåg att det endast var tack vare Guds oförtjänta omtanke som han kunde utföra sin tjänst. (1Kor 15:9, 10) Han sade: ”Allt har jag styrka till genom honom som ger mig kraft.” (Flp 4:13) Han fick uthärda mycket, men klagade inte. Han jämförde sina egna upplevelser med andras och skrev (ca år 55): ”Jag har mödat mig mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i övermått och ofta varit nära döden. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett dygn har jag tillbringat i djupet; ofta på resor, i faror från floder, i faror från stråtrövare, i faror från mitt eget folk, i faror från nationerna, i faror i staden, i faror i vildmarken, i faror på havet, i faror bland falska bröder, under slit och släp, ofta under sömnlösa nätter, under hunger och törst, ofta utan mat, i köld och nakenhet. Förutom dessa ting utifrån finns det som välter in över mig från dag till dag, bekymren för alla församlingarna.” (2Kor 11:23–28; 6:4–10; 7:5) Förutom allt detta och mer som skulle komma under åren framöver hade Paulus en ”törntagg i köttet” att kämpa med (2Kor 12:7), vilket möjligen avsåg en ögonsjukdom eller någon annan sjukdom. (Jfr Apg 23:1–5; Gal 4:15; 6:11.)

Som ofullkomlig upplevde Paulus en ständig konflikt mellan sitt sinne och sitt syndfulla kött. (Rom 7:21–24) Men han gav inte upp. Han sade: ”Jag [är] hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” (1Kor 9:27) Paulus hade hela tiden segerpriset för ögonen – odödligt liv i himlen. Han ansåg att allt det lidande han måste genomgå inte betydde någonting i jämförelse med den härlighet som de trogna skulle belönas med. (Rom 8:18; Flp 3:6–14) Därför kunde han, antagligen kort före sin död, skriva: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullföljt loppet, jag har bevarat tron. Från denna stund är rättfärdighetens segerkrans lagd i förvar åt mig.” (2Ti 4:7, 8)

Som en apostel som var inspirerad av Gud hade Paulus myndighet att befalla och ge order, vilket han också gjorde. (1Kor 14:37; 16:1; Kol 4:10; 1Th 4:2, 11; jfr 1Ti 4:11.) Men han föredrog att vädja till bröderna på grundval av kärleken och bönfalla dem vid ”Guds medömkan” och vid ”Kristi mildhet och välvilja”. (Rom 12:1; 2Kor 6:11–13; 8:8; 10:1; Flm 8, 9) Han var mild mot dem och hade öm tillgivenhet för dem och förmanade och tröstade dem alldeles som en far. (1Th 2:7, 8, 11, 12) Han hade rätt till att få materiellt understöd från bröderna, men han valde att arbeta med sina händer för att inte bli en kostsam börda för dem. (Apg 20:33–35; 1Kor 9:18; 1Th 2:6, 9) Därför uppstod det ett nära band av broderlig tillgivenhet mellan Paulus och dem som han betjänade. När tillsyningsmännen i församlingen i Efesos fick veta att de kanske aldrig mer skulle få se honom, smärtade det dem så mycket att de började gråta. (Apg 20:37, 38) Paulus hade djup omsorg om sina medkristnas andliga välfärd och önskade göra vad han kunde för att hjälpa dem att befästa sin himmelska kallelse. (Rom 1:11; 15:15, 16; Kol 2:1, 2) Han tänkte ständigt på dem i sina böner. (Rom 1:8, 9; 2Kor 13:7; Ef 3:14–19; Flp 1:3–5, 9–11; Kol 1:3, 9–12; 1Th 1:2, 3; 2Th 1:3) Och han uppmanade dem att be också för honom. (Rom 15:30–32; 2Kor 1:11) Han blev uppmuntrad av sina medkristnas tro. (Rom 1:12) Men han höll också fast vid det som var rätt och drog sig inte för att tillrättavisa andra, inte ens en medapostel, om det visade sig vara nödvändigt för de goda nyheternas skull. (1Kor 5:1–13; Gal 2:11–14)

Var Paulus en av de 12 apostlarna?

Även om Paulus var övertygad om att han var en apostel och även hade bevis för det, räknade han sig aldrig bland ”de tolv”. Före pingsten år 33 hade den kristna församlingen, efter att ha hört Petrus redogörelse grundad på Skrifterna, sökt någon som kunde ersätta den otrogne Judas Iskariot. Två lärjungar utsågs som möjliga ersättare, kanske genom en omröstning bland församlingens manliga medlemmar. (Petrus hade nämligen inlett sitt tal med orden: ”Män, bröder”; Apg 1:16) Därefter bad de till Jehova Gud (jfr Apg 1:24 med 1Sa 16:7; Apg 15:7, 8) om att han skulle tillkännage vem av de två han hade utvalt till att ersätta den otrogne aposteln. Efter bönen kastade de lott, och ”lotten föll på Mattias”. (Apg 1:15–26; jfr Ord 16:33.)

Det finns ingen anledning att tvivla på att det var Gud som utvalde Mattias. Det är sant att Paulus efter sin omvändelse blev en framträdande apostel och att han mödade sig mer än alla de andra apostlarna. (1Kor 15:9, 10) Men det finns inget som tyder på att Paulus var förutbestämd till att inneha ett apostlaskap och att Gud i själva verket underlät att bönhöra den kristna församlingen och höll Judas plats öppen tills Paulus blev omvänd – något som skulle innebära att utnämnandet av Mattias var en egenmäktig handling av den kristna församlingen. Däremot finns det tydliga bevis för att Mattias utvaldes av Gud till att överta ämbetet.

 När den heliga anden utgöts vid pingsten fick apostlarna unika förmågor. Det var bara apostlarna som kunde lägga händerna på nydöpta lärjungar och överföra andens mirakulösa gåvor till dem. (Se APOSTEL [Mirakulösa förmågor].) Om Mattias inte hade blivit utvald av Gud, skulle han ha saknat denna förmåga, och det skulle ha varit uppenbart för alla. Men det framgår av den bibliska skildringen att han hade denna förmåga. Lukas, som skrev Apostlagärningarna, var under vissa uppdrag Paulus reskamrat och medarbetare, och således återspeglar det som står i den boken utan tvivel Paulus egen uppfattning. I Apostlagärningarna berättas det att ”de tolv” förordnade sju män till att ta hand om matutdelningen. Detta skedde efter pingsten år 33 men före Paulus omvändelse. Mattias erkänns alltså här som en av ”de tolv”, och tillsammans med de andra apostlarna var han med och lade händerna på de sju utvalda männen. (Apg 6:1–6)

Vems namn finns då bland namnen på det nya Jerusalems ”tolv grundstenar” i Johannes syn – Mattias eller Paulus? (Upp 21:2, 14) Vissa argument gör att det verkar som om det är mest troligt att det var Paulus namn. Paulus tillförde den kristna församlingen så mycket genom det han utförde och särskilt genom det faktum att han skrev en stor del av de kristna grekiska skrifterna (14 av breven tillskrivs honom). Paulus var mer framträdande i dessa avseenden än Mattias, som inte nämns mer vid namn efter Apostlagärningarna, kapitel 1.

Men när allt kommer omkring var Paulus också mer framträdande än många av de ursprungliga 12 apostlarna. Några av dem nämns vid namn i stort sett bara på de ställen där alla apostlarnas namn räknas upp. När Paulus blev omvänd hade den kristna församlingen, det andliga Israel, grundats för kanske ett år sedan eller mer. Dessutom var det uppenbarligen inte förrän omkring år 50 som Paulus skrev sitt första kanoniska brev (se THESSALONIKERBREVEN), dvs. hela 17 år efter det att den nya nationen, det andliga Israel, grundades vid pingsten år 33. Dessa upplysningar, tillsammans med det som framhållits tidigare i den här artikeln, klargör saken. Det verkar alltså rimligt att dra den slutsatsen att Guds ursprungliga val av Mattias som ersättare för Judas som en av ”Lammets tolv apostlar” stod fast och förblev opåverkat av Paulus senare apostlaskap.

Varför fick då Paulus ett apostlaskap? Enligt Jesu egna ord fick han det för ett speciellt syfte, inte för att han skulle ersätta Judas, utan för att han skulle vara en apostel, en utsänd, ”till nationerna”. (Apg 9:4–6, 15) Paulus framhöll själv att detta var syftet med hans apostlaskap. (Gal 1:15, 16; 2:7, 8; Rom 1:5; 1Ti 2:7) Det fanns alltså inget behov av att hans apostlaskap skulle tjäna som en grundval när det andliga Israel upprättades vid pingsten år 33.

2. Prokonsul på Cypern. (Se SERGIUS PAULUS.)