(hebr.: qa’ạth)

De som utarbetade den grekiska Septuaginta och den latinska Vulgata ansåg att det hebreiska ordet qa’ạth åsyftade pelikanen. Denna fågel var oren enligt den mosaiska lagen. (3Mo 11:13, 18; 5Mo 14:11, 12, 17)

Pelikanen är en av de största fåglarna med flygförmåga. Den kan bli mer än 150 cm lång och ha ett imponerande vingspann på över 250 cm. Den gulaktiga näbben är lång och har nedkrökt spets, och undernäbben är försedd med en stor elastisk strupsäck som nästan inte syns när den är tom. Pelikaner verkar klumpiga på land, men de är uthålliga och eleganta flygare. Det finns exempel på att pelikaner har haft boet så långt bort som 100 km från sina fiskevatten. De är mycket skickliga på att fånga fisk, och deras simfötter gör att de kan röra sig snabbt i vattnet.

När en pelikan har ätit sig mätt, flyger den ofta och sätter sig på en enslig plats med huvudet sänkt mellan skuldrorna, så orörlig att den på avstånd kan tas för en vit sten. Fågeln kan sitta i den här melankoliska ställningen flera timmar i sträck, och det är denna dystra overksamhet som psalmisten syftar på, när han illustrerar sin bittra sorg med orden: ”Jag liknar pelikanen i vildmarken.” (Ps 102:6) Här betecknar ”vildmarken” inte nödvändigtvis en öken, utan ett område långt ifrån människors boningar, kanske en träskmark. Under delar av året finns det pelikaner i träskmarkerna i norra delen av Jordandalen. Tre arter förekommer i Israel. Den vanligaste är vit pelikan (Pelecanus onocrotalus). Krushuvad pelikan (P. crispus) och rosaryggad pelikan (P. rufescens) är mer sällsynta.

Pelikaner föredrar isolerade platser där de inte störs av människor. På sådana platser häckar de, och dit drar de sig tillbaka efter sina fisketurer. Eftersom pelikaner föredrar ödsliga och ensliga platser, används de i Bibeln som en  bild av att något är fullständigt öde. Som en bildlig beskrivning av hur öde Edom skulle bli förutsade Jesaja att pelikaner skulle ta landet i besittning. (Jes 34:11) Sefanja förutsade att pelikaner skulle slå sig ner mitt ibland Nineves pelarhuvuden, ett uttryck för att staden skulle bli fullständigt öde och folktom. (Sef 2:13, 14)