En person som växlade en valuta till en annan och mynt av ett värde till ett annat. För varje transaktion tog penningväxlaren ut en viss avgift. Det grekiska ordet kollybistẹ̄s (penningväxlare) är avlett av ordet kọllybos, det lilla mynt som penningväxlaren fick i provision. Det grekiska ordet kermatistẹ̄s (som har återgetts med ”de som ... växlade mynt”) i Johannes 2:14 är besläktat med kẹrma, som har återgetts med ”mynt” i vers 15. I den judiska Mishna nämns det att penningväxlarnas arbete dessutom innefattade förvaring av pengar och utbetalning av lön mot uppvisande av en växelhandling. (Bava Mezia 3:11; 9:12)

På Jesu tid var den årliga tempelskatten två drakmer (en dubbeldrakma). (Mt 17:24) Eftersom judar från flera länder kom till Jerusalem för att fira påsken och samtidigt betalade denna skatt, kan penningväxlarnas arbete ha varit nödvändigt för att de tillresande skulle kunna växla utländsk valuta till en gångbar valuta som de kunde använda till betalning av tempelskatten och kanske också till köp av offerdjur och annat. Enligt Mishna (Shekalim 1:3) startade penningväxlarna sin verksamhet i provinserna den 15 adar, omkring en månad före påsken. Men den 25 adar, när judar och proselyter från många länder började strömma till Jerusalem, satte penningväxlarna upp sina bord på tempelområdet.

Det var i templet som Jesus Kristus vid två tillfällen stötte omkull penningväxlarnas bord och fördömde dem för att de hade gjort templet till ”ett marknadshus” och ”en rövarhåla”. (Joh 2:13–16; Mt 21:12, 13; Mk 11:15–17) Detta kan tyda på att Jesus betraktade penningväxlarnas avgifter som orimligt höga. I det sammanhanget är det värt att lägga märke till att offerdjuren ibland såldes med stor förtjänst. I Mishna berättas det om en tidpunkt då ett par duvor kostade en gulddenar (25 silverdenarer). Detta fick Simeon, Gamaliels son, att svära vid templet och säga: ”Jag skall inte låta natten förgå, förrän priset har gått ner till en [silver]denar.” Samma dag sänktes priset kraftigt. (Keritot 1:7)