Får-, get- eller kalvskinn som beretts för att användas som skrivmaterial.  Skinn var det skrivmaterial som brukades under en lång period i forntiden. Dödahavsrullen med Jesajas bok, en avskrift från slutet av 100-talet f.v.t., är till exempel av skinn. Papyrus från Egypten kom emellertid att användas i större utsträckning som skrivmaterial, men när Egyptens härskare förbjöd export av papyrus omkring 190 f.v.t. uppfann man, enligt Plinius, en metod för att bereda skinn till pergament i Pergamon. (Ordet ”pergament” kommer från det latinska pergamena, som är avlett av Pergamon.) Det är möjligt att uppfinningen innebar att en redan existerande beredningsmetod förbättrades, så att man kunde skriva på båda sidor av materialet. Rullar av pergament var mycket hållbarare och mindre kostsamma än papyrusrullar.

I 2 Timoteus 4:13 bad aposteln Paulus Timoteus att ta med sig ”skriftrullarna, särskilt dem av pergament”. (NV; jfr SFB, 1917.) Paulus säger ingenting om vad de här skriftrullarna innehöll, men det är mycket troligt att det var avsnitt av de hebreiska skrifterna som han önskade studera medan han satt fängslad i Rom. Frasen ”särskilt dem av pergament” kan tyda på att det gällde skriftrullar av både papyrus och pergament.

De gamla romarna använde ofta trätavlor överdragna med vax när de skulle göra anteckningar som inte behövde bevaras så länge. Senare användes ark av skinn eller pergament. Det latinska ordet membranae (djurhudar) kom att brukas om sådana anteckningsböcker av pergament. I den bibeltext som citerades tidigare använde Paulus ett motsvarande grekiskt ord när han bad om ”skriftrullarna, särskilt dem av pergament [membrạnas]”. Några kommentatorer är därför av den meningen att Paulus bad om skriftrullar med de hebreiska skrifterna och dessutom om några slags anteckningar eller brev. Moffatt återger Paulus ord så här: ”mina böcker och i synnerhet mina papper”; The New English Bible lyder: ”böckerna, framför allt mina anteckningsböcker”, och i Bibel 2000 heter det: ”böckerna, framför allt mina häften”. Men det går inte att med säkerhet säga om det var fråga om anteckningsböcker (häften), papper (lösa blad) eller rullar av pergament (Hd, Kx, La).

Veläng. Pergament tillverkades vanligen av får-, get- eller kalvskinn. Under 200-talet och 300-talet v.t. började man skilja mellan de grövre och de finare kvaliteterna av det här skrivmaterialet. Det grövre fortsatte man att kalla pergament, men det finare kom att kallas veläng. Veläng tillverkades av fint skinn av kalv eller killing eller av dödfödda kalvar eller lamm. Vid beredningen skrapade man bort håret från redan tvättade skinn, som sedan sträcktes över ramar, återigen tvättades och skrapades för att ojämnheter skulle avlägsnas och slutligen pudrades med krita och slipades med pimpsten. Resultatet blev ett tunt, glatt, nästan vitt skrivmaterial som med tiden blev använt i stor utsträckning till betydelsefulla böcker ända tills boktryckarkonsten uppfanns. (Till boktryck var papper bättre och billigare.) Viktiga bibelhandskrifter, t.ex. Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus 1209 från 300-talet samt Codex Alexandrinus från 400-talet, är av veläng.