[Pẹrgamon] Betyder ”borg”, ”citadell”, ”akropol”.

En stad i Mysien i nordvästra Mindre Asien (Turkiet). Där fanns en av de sju församlingar som aposteln Johannes skrev brev till enligt Uppenbarelseboken. (Upp 1:11; 2:12–17) Staden låg 80 km norr om Smyrna (nutida Izmir) och 25 km från Egeiska havets kust. I närheten av där Pergamon en gång låg ligger nu staden Bergama. Pergamon var ursprungligen en fästning på en brant, isolerad höjd mellan två floder. Staden bredde med tiden ut sig till dalen nedanför, och höjden blev stadens akropol.

Historia. Man vet inte säkert varifrån invånarna i Pergamon kom, men vissa tecken pekar på Akaja i Grekland. År 420 f.v.t., och kanske ännu tidigare, präglade man mynt i staden, och under det följande århundradet omnämndes staden av Xenofon. Efter Alexander den stores död blev staden en del av Lysimachos territorium. Lysimachos närmaste man, Filetairos, blev styresman över staden och det omkringliggande området och grundade den attalidiska dynastin, som gjorde Pergamon till en välbärgad och viktig stad. Kung Attalos I (241–197 f.v.t.) tog romarnas parti mot makedonierna. Hans efterträdare, Eumenes II, byggde upp ett enormt bibliotek som kunde mäta sig med det berömda biblioteket i Alexandria. Det var antagligen under den här tiden som skrivmaterialet pergament (pergamena charta) uppfanns i Pergamon. Det pergamenska riket behärskade nu nästan hela västra Mindre Asien. När Attalos III låg för döden (133 f.v.t.) testamenterade han Pergamon till Rom, och staden blev därefter huvudstad i den romerska provinsen Asia. (Se ASIA.) Pergamon fortsatte att vara ett viktigt administrativt centrum även sedan staden upphörde att vara huvudstad.

Religion. Hednisk religion intog en mycket framträdande plats i Pergamon. Kaldeiska mager (astrologer) tycks ha flytt från Babylon till Pergamon och upprättat sitt lärdomssäte där.  Eumenes II byggde ett kolossalt marmoraltare helgat åt guden Zeus till minne av sin seger över gallerna. Ruinerna av det har grävts fram, och man kan se att det var prytt med en enorm relief som föreställer kampen mellan gudar och giganter. (BILD, bd 2, sid. 945) Sjuka människor från alla delar av provinsen Asia strömmade till Pergamon för att besöka det tempel som var helgat åt Asklepios, läkekonstens gud.

Något som var särskilt framträdande när det gäller religionen i Pergamon var tillbedjan av politiska härskare. Staden lät bygga ett praktfullt tempel för tillbedjan av kejsar Augustus. Pergamon var därmed den första staden som hade ett tempel vigt åt kejsarkulten. Under kejsar Trajanus och kejsar Severus regeringstid uppfördes ytterligare två sådana tempel där, och i Encyclopædia Britannica omtalas därför Pergamon som ”det främsta centrumet för kejsarkulten under det tidiga kejsardömets tid”. (1959, bd 17, sid. 507) Sådan tillbedjan av den romerske kejsaren tjänade otvivelaktigt det politiska syftet att svetsa samman alla de olika erövrade rikena i romarväldet under en gemensam gud. Alla fick tillbe sina lokala eller nationella gudar, men de var också tvungna att tillbe kejsaren.

”Där Satans tron är”. I det brev aposteln Johannes skrev till församlingen i Pergamon står det att staden låg ”där Satan bor” och att de kristna i staden bodde ”där Satans tron är”. (Upp 2:13) I ett bibliskt uppslagsverk står det att ”uttrycket har satts i samband med de många hedniska kulterna, ... men det syftar troligen först och främst på kejsardyrkan. Det var där som tillbedjan av den gudomlige kejsaren under Domitianus regeringstid hade gjorts till en prövosten på medborgarnas lojalitet.” (New Bible Dictionary, utgiven av J. D. Douglas, 1985, sid. 912) Eftersom Antipas martyrdöd nämns i samma vers som ”Satans tron”, är det möjligt att han dödades för att han vägrade tillbe kejsaren.

En annan faktor som kan hjälpa till att förklara uttrycket ”Satans tron” är att tillbedjan av Zeus (Jupiter), den främste av alla hedniska gudar och gudinnor, intog en framträdande plats där. Enligt myten hade vissa gudar bevittnat Zeus födelse från den höjd där Pergamon byggdes, och det kolossala altaret som senare byggdes på stadens akropol betraktades som ett av den tidens underverk. De som tillbad Zeus kunde också tillbe andra gudar men skulle betrakta dem som underlägsna honom. De kristna i Pergamon fick beröm för att de höll fast vid sin odelade hängivenhet för den sanne Guden, Jehova, och inte förnekade tron, även om de bodde där ”Satans tron” var.

”Bileams lära”. Det var emellertid några i församlingen som höll fast vid ”Bileams lära” och påverkade andra i negativ riktning. (Upp 2:14) Uttrycket för tanken till den mesopotamiske profeten Bileam, som efter flera misslyckade försök att förbanna Israel föreslog att man skulle låta hedniska kvinnor förleda israelitiska män att begå otukt i samband med tillbedjan av falska gudar. Den sexuella omoralen och avgudadyrkan fick till följd att 24 000 israeliter dog. (4Mo 25:1–18; 1Kor 10:8; se BILEAM nr 1.) Några i församlingen i Pergamon, de som höll fast vid ”Bileams lära”, tolererade tydligen otukt. (Jud 4, 11; 2Pe 2:14, 15)

Några i församlingen hade också påverkats av ”Nikolaossektens lära”, och de uppmanades att ändra sinne. (Upp 2:15, 16)