Ett land och ett folk som ofta omtalas i förbindelse med mederna, både i Bibeln och i profanhistorien. Mederna och perserna var av allt att döma besläktade folkgrupper som tillhörde de forntida indoiranska (ariska) stammarna. Om det förhåller sig så, var perserna avkomlingar av Jafet, möjligen genom Madaj, medernas stamfar. (1Mo 10:2) Darius I kallar sig i en inskrift ”perser, son till en perser, arier, av arisk ätt”. (History of the Persian Empire, A. T. Olmstead, 1948, sid. 123)

I assyriska inskrifter som gäller Salmanassar III:s tid (han var uppenbarligen samtida med kung Jehu av Israel) omtalas en invasion i Medien, och det sägs att kungarna i ”Parsua” betalade tribut. Parsua var ett område som tydligen låg väster om Urmiasjön och gränsade till Assyrien. Många forskare menar att Parsua var det namn som då användes om persernas land, medan andra förbinder det med parterna. Enligt senare inskrifter låg persernas område betydligt längre söderut, nämligen i ”Parsa” sydöst om Elam i det som nu är provinsen Fars i Iran. Anshan, ett område eller en stad som gränsade till Elam och som tillhörde Elam en gång i tiden, var också underlagt perserna.

Det verkar som om perserna till att börja med bara bodde i den sydvästra delen av det vidsträckta iranska höglandet, i ett område som gränsade till Elam och Medien i nordväst, till Partien i norr, till Karmanien i öster och till Persiska viken i söder och sydväst. Förutom de varma och fuktiga kustområdena vid Persiska viken bestod landet huvudsakligen av södra delen av de klippiga Zagrosbergen med sina långa och bördiga dalar och skogklädda sluttningar. I dalarna är klimatet tempererat, men på de torra och blåsiga högslätterna är vintermånaderna mycket kalla. Precis som mederna tycks perserna i stor utsträckning ha ägnat sig åt boskapsskötsel och även åt jordbruk, och perserkungen Darius I beskrev stolt sitt hemland som ”vackert och rikt på hästar och människor”. (Encyclopædia Britannica, 1959, bd 17, sid. 603)

Även om perserna ursprungligen levde ganska enkelt, ofta som nomader, är det tydligt att de utvecklade stor kärlek till lyx och praktfulla miljöer under den tid då Persien var ett världsvälde. (Jfr Est 1:3–7; jfr också den klädnad Mordokaj mottog, Est 8:15.) På skulpturer i Persepolis är perserna avbildade med vida fotsida dräkter, bälte om livet och låga snörda skor. Mederna avbildas däremot med snäva långärmade dräkter som når till knät. (BILD, bd 2, sid. 328) Både perserna och mederna använde tydligen byxor. Persiska soldater avbildas med byxor och med långärmade tunikor över rustningar av järnfjäll. De var skickliga ryttare, och  rytteriet spelade en viktig roll i deras krigsstrategi.

Det persiska språket räknas till den indoeuropeiska språkfamiljen och tycks vara besläktat med det indiska språket sanskrit. Någon gång i historien började perserna använda kilskrift, men deras skriftform hade långt färre tecken än babylonisk och assyrisk kilskrift, som hade flera hundra tecken. Från perserrikets tid finns det några inskrifter på fornpersiska med översättningar till akkadiska och till ett språk som vanligtvis kallas ”elamitiska”, men officiella dokument som rörde förvaltningen av rikets provinser skrevs för det mesta på det internationella språket arameiska. (Esr 4:7)

Det medo-persiska rikets utveckling. (KARTA, bd 2, sid. 327) Precis som hos mederna tycks det ha varit vissa adelssläkter som styrde bland perserna. Från en av dessa stammade akemeniderna, den kungadynasti som Cyrus den store, perserrikets grundare, tillhörde. Cyrus, som enligt Herodotos och Xenofon hade en persisk far och en medisk mor, enade perserna under sitt ledarskap. (Herodotos historia, 2000, sid. 64; En persisk furstes uppfostran [Kyrou paideia], 1998, I, 2, 1) Fram till dess hade mederna haft en dominerande ställning gentemot perserna, men Cyrus vann en snabb seger över den mediske kungen Astyages och erövrade hans huvudstad, Ekbatana (550 f.v.t.). (Jfr Dan 8:3, 20.) Det mediska riket blev därigenom underlagt perserna.

Trots att mederna var underordnade perserna under den återstående delen av akemenidernas herravälde, råder det inget tvivel om att det var ett dubbelrike som uppstod. I boken History of the Persian Empire (sid. 37) heter det: ”Det nära förhållandet mellan perserna och mederna glömdes aldrig bort. Det härjade Ekbatana föredrogs fortfarande som kunglig residensstad. Mederna var lika respekterade som perserna; de innehade höga ämbeten och utsågs till anförare för persiska härar. Utlänningar använde ofta benämningen ’mederna och perserna’; när de använde ett enkelt uttryck var det ’mederna’.”

Under Cyrus regering expanderade det medo-persiska riket västerut ända fram till Egeiska havet genom att perserna besegrade kung Kroisos (Krösus) av Lydien och kuvade ett antal grekiska kuststäder. Cyrus största erövring var emellertid den som ägde rum 539 f.v.t., när han i spetsen för en här av meder, perser och elamiter intog det mäktiga Babylon i uppfyllelse av bibliska profetior. (Jes 21:2, 9; 44:26–45:7; Dan 5:28) När Babylon föll slutade en lång period av semitisk dominans, och det första världsväldet av jafetitiskt ursprung tog makten. Detta medförde också att Juda (samt Aram och Fenicien) kom att lyda under det medo-persiska väldet. År 537 utfärdade Cyrus ett påbud som tillät de landsflyktiga judarna att vända tillbaka till sitt hemland, som hade legat öde i exakt 70 år. (2Kr 36:20–23; se CYRUS.)

Persiska huvudstäder. Med tanke på att Medo-Persien var ett dubbelrike är det inte förvånande att en meder, Darius, blev härskare över det besegrade kaldeiska riket. Men Darius stod sannolikt under Cyrus överhöghet. (Dan 5:31; 9:1; se DARIUS nr 1.) Babylon förblev kunglig residensstad i det medo-persiska riket och ett centrum för religion och handel. Men somrarna i Babylon var tydligen för varma för de persiska kungarna, och därför tillbringade de i regel bara vintrarna där. Arkeologiska fynd tyder på att Cyrus efter erövringen av Babylon vände tillbaka till Ekbatana (nutida Hamadan), som ligger ca 1 900 m över havet vid foten av berget Alvand, där somrarna är behagliga men vintrarna snörika och mycket kalla. Det var i Ekbatana som Cyrus memorandum om återuppbyggandet av Jerusalems tempel blev funnet flera år efter det att det hade utfärdats. (Esr 6:2–5) Den tidigare huvudstaden i Persien var Pasargadae, som låg 650 km sydöst om Ekbatana men på ungefär samma höjd. I närheten av Pasargadae byggde de persiska härskarna Darius, Xerxes och Artaxerxes Longimanus senare kungastaden Persepolis, och de försåg den med ett stort nätverk av underjordiska tunnlar, tydligen för att ordna vattenförsörjningen. Ännu en huvudstad var Susa, som låg i närheten av floden Choaspes (Karkheh) i det forntida Elam. Staden var centralt och strategiskt belägen mellan Babylon, Ekbatana och Persepolis. I Susa byggde Darius I ett praktfullt palats som huvudsakligen tjänade som vinterresidens, för precis som i Babylon var sommaren här mycket varm. Med tiden övergick Susa mer och mer till att vara rikets verkliga administrativa centrum. (Se EKBATANA; SUSA.)

Religion och lagar. De persiska härskarna kunde vara lika grymma som de semitiska kungarna i Assyrien och Babylonien, men det verkar som om de ändå till en början försökte behandla de kuvade folken med en viss rättvisa och respekt för lagen. Persernas religion innehöll av allt att döma vissa etiska principer. En viktig gudom vid sidan av huvudguden, Ahura Mazda, var Mithra. Mithra blev inte bara känd som en krigsgud utan också som förbundens gud, vars ögon och öron följde allt och lade märke till alla som bröt mot någon överenskommelse.  (Se GUDAR OCH GUDINNOR.) Den grekiske historikern Herodotos skrev om perserna: ”Sina barn uppfostrar de ända från femte året och fram till det tjugonde endast i tre stycken: i att rida, skjuta med båge och tala sanning. ... Hos dem gäller lögnen såsom skamligast av allt.” (I, 136, 138; Herodotos historia, sid. 76, 77) Historien visar visserligen att de persiska härskarna inte var främmande för dubbelspel och intriger, men det faktum att de höll fast vid att ”medernas och persernas lag” inte kunde upphävas kan tyda på att de trots allt hade vissa grundprinciper om att man skulle stå vid sitt ord. (Dan 6:8, 15; Est 1:19; 8:8) När man fann Cyrus påbud ca 18 år efter utfärdandet, erkände kung Darius således judarnas rätt att återuppbygga templet, och han befallde att deras arbete skulle stödjas helt och fullt. (Esr 6:1–12)

Perserrikets förvaltning vittnar om stor administrativ skicklighet. Kungen hade ett råd, en grupp av nära rådgivare som bestod av ”sju furstar i Persien och Medien”. (Est 1:14; Esr 7:14) Dessutom fanns det satraper som var satta över satrapier, dvs. större områden eller länder, t.ex. Medien, Elam, Partien, Babylonien, Assyrien, Arabien, Armenien, Kappadokien, Lydien och Jonien och, efter hand som riket expanderade, Egypten, Etiopien och Libyen. Satrapierna hade ett visst mått av självstyre. Satraperna hade till exempel myndighet att fatta beslut som gällde juridiska och ekonomiska angelägenheter. (Se SATRAP.) Inom varje satrapi tycks det ha funnits underordnade ståthållare som var satta över provinserna (som var 127 till antalet på kung Ahasveros tid), och inom de enskilda provinserna fanns det furstar över de enskilda folkgrupper som utgjorde provinsens befolkning. (Esr 8:36; Est 3:12; 8:9) Det var antagligen för att kompensera för det förhållandet att huvudstaden låg i utkanten av det väldiga riket som man byggde upp ett effektivt kommunikationssystem, ett kungligt postväsende med ridande kurirer som kunde upprätthålla förbindelsen mellan tronen och provinserna. (Est 8:10, 14) Kungliga vägar byggdes och underhölls. En av dem gick från Susa ända till Sardes i Mindre Asien.

Från Cyrus död till Darius död. Cyrus den stores regering slutade då han dog under ett fälttåg 530 f.v.t. Sonen Kambyses efterträdde honom på tronen och lyckades erövra Egypten. Kambyses omtalas inte under det namnet i Bibeln, men han var sannolikt den ”Ahasveros” som fick ett brev med falska anklagelser mot judarna från dem som motsatte sig arbetet med att återuppbygga templet. (Esr 4:6)

Omständigheterna kring slutet av Kambyses regering är oklara. Enligt Darius I:s skildring i Behistuninskriften, som Herodotos och andra återger med vissa variationer, såg Kambyses i hemlighet till att hans bror Bardiya (som kallas Smerdis av Herodotos) blev dödad. Medan Kambyses sedan var i Egypten utgav sig en mager vid namn Gaumata (också han kallas Smerdis av Herodotos) för att vara Bardiya (Smerdis), tillskansade sig tronen och blev erkänd som kung. Kambyses dog på väg hem från Egypten, och därmed satt inkräktaren tryggt på tronen. (Herodotos historia, sid. 204–208; III, 61–67) En annan version, som enligt vissa historiker är mer trovärdig, går ut på att Bardiya inte blev dödad utan att det var han, och inte någon bedragare, som tillskansade sig tronen i Kambyses frånvaro.

Hur det än förhåller sig med det, slutade Kambyses regering 522 f.v.t. Därefter kom troninkräktarens regeringstid, som varade i sju månader och som även den slutade år 522, då inkräktaren (antingen Bardiya eller Gaumata, dvs. den falske Smerdis) blev mördad. Men det var tydligen inom loppet av denna korta regeringstid som en ny anklagelse riktades mot judarna och framfördes till den som nu satt på den persiska tronen och som i Bibeln kallas ”Artaxerxes” (möjligen ett tronnamn eller en titel). Den här gången resulterade beskyllningarna i att kungen förbjöd att man byggde vidare på templet. (Esr 4:7–23) Arbetet på templet låg sedan nere ”till det andra året av den persiske kungen Darius regering”. (Esr 4:24)

Darius I (som också kallas Darius den store) låg uppenbarligen bakom mordet på den inkräktare som satt på Persiens tron och övertog själv makten. Under hans regering återupptog man med hans godkännande arbetet på templet i Jerusalem, och templet stod färdigt i hans sjätte regeringsår (i början av 515 f.v.t.). (Esr 6:1–15) Under Darius regeringstid expanderade riket. Han utvidgade persernas område så att det nådde ända till Indien i öster och till Thrakien och Makedonien i väster.

Åtminstone vid det här laget hade de persiska härskarna uppfyllt de profetiska bilderna i Daniel 7:5 och 8:4. Där framställs det medo-persiska riket som en björn och även som en bagge som intar områden i tre riktningar: norrut, västerut och söderut. Darius styrkor blev emellertid besegrade vid Marathon år 490 under ett fälttåg mot Grekland. Darius dog år 486. (Se DARIUS nr 2.)

Xerxes och Artaxerxes regeringstider. Xerxes, Darius son, är av allt att döma den kung som kallas Ahasveros i Esters bok. Hans  agerande stämmer också in på beskrivningen av den fjärde persiske kungen, som skulle ”sätta allt i rörelse mot Greklands kungarike”. (Dan 11:2) År 480 f.v.t. drog Xerxes ut med en väldig här mot det grekiska fastlandet för att ta hämnd efter persernas nederlag vid Marathon. Sedan perserna hade vunnit en dyrköpt seger vid Thermopyle och ödelagt Athen, led de nederlag vid Salamis och senare vid Plataiai, vilket fick Xerxes att återvända till Persien.

Xerxes regering kännetecknades av förvaltningsreformer, och många av de byggprojekt hans far hade påbörjat i Persepolis blev slutförda. (Jfr Est 10:1, 2.) Grekiska skildringar av Xerxes sista tid som regent handlar om äktenskapliga problem, haremsintriger och vissa hovmän som fick stort inflytande över kungen. Dessa berättelser kan, om än i mycket förvanskad form, återspegla några av de viktigaste händelserna i Esters bok, däribland att drottning Vasti blev avsatt och ersattes av Ester och att Mordokaj fick en hög ställning i riket. (Est 2:17; 10:3) Enligt icke-bibliska källor blev Xerxes dödad av en av sina hovmän.

Artaxerxes Longimanus, Xerxes efterträdare, är känd för att han gav Esra lov att vända tillbaka till Jerusalem med ett stort bidrag till templet där. Detta hände i Artaxerxes sjunde år (468 f.v.t.). (Esr 7:1–26; 8:24–36) I Artaxerxes 20:e år (455) fick Nehemja tillåtelse att resa till Jerusalem för att återuppbygga staden. (Neh 1:3; 2:1, 5–8) Nehemja återvände senare till Artaxerxes hov i kungens 32:a år (443) och stannade där en tid. (Neh 13:6)

Historiska skrifter ger olika uppgifter när det gäller Xerxes och Artaxerxes regeringstider. Många uppslagsverk anger att Artaxerxes besteg tronen 465 f.v.t. Enligt vissa dokument fortsatte hans far Xerxes att härska in i ett 21:a regeringsår. Xerxes regeringstid räknas vanligen från 486, då hans far Darius dog. Xerxes eget första regeringsår anses ha börjat 485, och det sägs ofta att Xerxes 21:a år och Artaxerxes tronbestigningsår inföll 465. När det gäller Artaxerxes är det en vanlig uppfattning bland historiker att hans sista regeringsår började 424. Enligt vissa dokument var detta Artaxerxes 41:a regeringsår. Om det förhåller sig så, skulle det innebära att hans tronbestigningsår var 465 och att hans första regeringsår började 464.

Det finns emellertid goda skäl att ange 475 f.v.t. som Xerxes sista år och Artaxerxes tronbestigningsår. Det finns stöd för detta i tre olika slag av källor: grekiska, persiska och babyloniska.

Vittnesbörd från grekiska källor. En händelse i grekisk historia kan hjälpa oss att avgöra när Artaxerxes började regera. Den grekiske statsmannen och fältherren Themistokles föll i onåd hos sina landsmän och flydde till Persien. Enligt den grekiske historikern Thukydides, som är känd för sin noggrannhet, skickade Themistokles då ”ett brev till kung Artaxerxes, Xerxes’ son, som nyligen hade tillträtt regeringen”. (Kriget mellan Sparta och Athen, 1978, del 1, sid. 111 [I, 137]) Plutarchos säger i en av sina biografier: ”Thukydides och Charon från Lampsakos uppge, att Xerxes vid det laget redan var död, och att det var med hans son [Artaxerxes] Themistokles sammanträffade”. (Plutarchos från Chaironeia – Jämförande levnadsteckningar i urval, 1927, sid. 111) Charon var en persisk medborgare som levde när tronskiftet mellan Xerxes och Artaxerxes ägde rum. Vittnesbörden från Thukydides och Charon visar att Artaxerxes nyligen hade börjat regera när Themistokles kom till Persien.

Genom att räkna bakåt från det år då Themistokles dog kan man fastställa när Artaxerxes började regera. Alla uppslagsverk anger inte samma årtal för hans död. Historikern Diodorus Siculus berättar emellertid om hans död i samband med händelser som inträffade ”när Praxiergus var arkont i Athen”. (Bibliotheca, XI, 54, 1; XI, 58, 3) Praxiergus var arkont i Athen 471/470 f.v.t. (Greek and Roman Chronology, Alan E. Samuel, München 1972, sid. 206) När Themistokles kom till Persien använde han enligt Thukydides ett år till att förbereda sig för audiensen hos Artaxerxes genom att lära sig persernas språk. Kungen lät honom sedan bosätta sig i Persien och gav honom många privilegier. Om Themistokles dog 471/470 måste han ha bosatt sig i Persien senast 472 och anlänt ett år dessförinnan, dvs. 473. Vid det tillfället hade Artaxerxes ”nyligen ... tillträtt regeringen”.

När det gäller tidpunkten för Xerxes död och Artaxerxes tronbestigning skriver M. de Koutorga: ”Vi har sett att Xerxes, enligt Thukydides kronologi, dog i slutet av år 475 f.Kr. och att Themistokles enligt samma historiker kom till Mindre Asien strax efter det att Artaxerxes Longimanus hade bestigit tronen.” (Mémoires présentés par divers savants à l’Académie des Inscriptions et Belles-Lettres de l’Institut Impérial de France, första serien, bd VI, andra delen, Paris 1864, sid. 147)

Som ytterligare stöd för detta säger E. Levesque följande: ”I enlighet med Alexandrinska krönikan måste Xerxes död därför bestämmas till 475 f.Kr., då han hade regerat i elva år. Historikern Justinus (III, 1) bekräftar denna krönika  och de upplysningar Thukydides ger. Enligt honom var Artaxerxes bara ett barn, puer [en pojke], när hans far Xerxes mördades, vilket stämmer om Xerxes dog 475. Artaxerxes var då 16 år, men 465 skulle han ha varit 26 år, och detta skulle inte stämma med Justinus uttryckssätt. Enligt denna kronologi, som alltså innebär att Artaxerxes började regera 475, måste det 20:e året av hans regeringstid ha infallit 455 och inte 445, som man så ofta säger.” (Revue apologétique, Paris, årg. 68, 1939, sid. 94)

Om Darius dog 486 och Xerxes 475, hur kan det då komma sig att Xerxes enligt några forntida dokument regerade i 21 år? Det finns flera kända exempel på att en kung och hans son kunde härska tillsammans och dela kungamakten, så att sonen var faderns medregent. Om det förhöll sig så med Darius och Xerxes, kunde historieskrivare räkna Xerxes regeringstid antingen från det att han började härska tillsammans med sin far eller från faderns död. Om Xerxes regerade i 10 år tillsammans med sin far och i 11 år ensam, skulle några källor således kunna tillskriva honom en regeringstid på 21 år, medan andra skulle kunna tillskriva honom 11 år.

Det finns övertygande vittnesbörd om att Xerxes samregerade med sin far Darius. Den grekiske historikern Herodotos berättar att Xerxes krävde kungamakten och säger: ”Dareios tyckte, att han [Xerxes] hade rätt däri, och utsåg honom till sin efterträdare. Enligt min tanke hade Xerxes blivit konung även utan denna anvisning.” (VII, 3; sid. 413) Detta tyder på att Xerxes utnämndes till kung medan Darius ännu regerade.

Vittnesbörd från persiska källor. Att Xerxes var Darius medregent framgår särskilt tydligt av några persiska lågreliefer. I Persepolis har man funnit flera lågreliefer som visar hur Xerxes står bakom faderns tron klädd i likadan dräkt som fadern och med huvudet i samma höjd som hans. Detta är anmärkningsvärt eftersom kungens huvud normalt sett skulle vara över alla andras. I boken A New Inscription of Xerxes From Persepolis sägs det att både inskrifter och byggnader man funnit i Persepolis tyder på att Xerxes regerade tillsammans med sin far Darius. På sidan 8 sägs det: ”Det säregna innehållet i Xerxes inskrifter i Persepolis, av vilka de flesta inte gör någon åtskillnad mellan hans egna och faderns gärningar, och det lika besynnerliga förhållandet med deras byggnader, som inte går att tillskriva enbart Darius eller enbart Xerxes, har alltid tytt på att Xerxes var ett slags medregent. Dessutom finns det två skulpturer i Persepolis som åskådliggör detta förhållande.” Om en av dessa skulpturer säger författaren: ”Darius är avbildad med alla de kungliga attributen och sitter på en hög divanliknande tron som bärs av representanter för folkgrupperna i hans rike. Bakom honom på reliefen, i verkligheten på hans högra sida, står Xerxes med samma kungliga attribut och med vänstra handen på tronens höga rygg. Detta är en gest som tydligt visar att Xerxes inte bara var tronföljare; han var medregent.” (Ernst E. Herzfeld, 1932)

När det gäller dateringen av de reliefer som avbildar Darius och Xerxes på detta sätt säger Ann Farkas att ”relieferna kan ha placerats i skattkammaren någon gång under den första tillbyggnaden 494/493–492/491 f.Kr. Detta skulle helt klart ha varit det mest praktiska tillfället att flytta sådana stenkolosser. Men oavsett när de placerades i skattkammaren är det möjligt att de höggs ut under 490-talet.” (Achaemenid Sculpture, Istanbul 1974, sid. 53)

Vittnesbörd från babyloniska källor. Ytterligare vittnesbörd om att Xerxes började samregera med sin far på 490-talet f.v.t. har man funnit i Babylon. Under utgrävningar där har man frilagt ett palats som tillhörde Xerxes och som fullbordades 496. I samband med detta skriver A. T. Olmstead: ”Vi får reda på att ett hus åt kungens son [dvs. Darius son Xerxes] var under uppbyggnad i Babylon den 23 oktober 498. Detta var utan tvivel det Dariuspalats i den centrala delen som vi redan har beskrivit. I ett affärsdokument från det närliggande Borsippa omtalas två år senare [496] ’det nya palatset’ som redan fullbordat.” (History of the Persian Empire, sid. 215)

Två ovanliga lertavlor innehåller möjligen ytterligare vittnesbörd om att Xerxes var Darius medregent. Den ena är ett affärsdokument som handlar om uthyrning av en byggnad under Xerxes tronbestigningsår. Tavlan är daterad nisan, dvs. årets första månad. (A Catalogue of the Late Babylonian Tablets in the Bodleian Library, Oxford, R. Campbell Thompson, London 1927, sid. 13, tavlan med beteckningen A. 124) En annan tavla är daterad ”månaden ab (?), Xerxes tronbestigningsår”. Det är anmärkningsvärt att Xerxes på den senare tavlan inte kallas ”kung av Babylon, kung över länderna”, vilket annars var vanligt på den tiden. (Neubabylonische Rechts- und Verwaltungsurkunden übersetzt und erläutert, M. San Nicolò och A. Ungnad, Leipzig 1934, bd I, del 4, sid. 544, tavla nr 634 med beteckningen VAT 4397)

Dessa två tavlor är förbryllande. Normalt sett börjar en kungs tronbestigningsår efter  föregångarens död. Men det finns vittnesbörd om att Xerxes föregångare (Darius) levde fram till den sjunde månaden i sitt sista regeringsår, och dessa båda dokument från Xerxes tronbestigningsår är daterade före den sjunde månaden (det ena är daterat första månaden och det andra femte månaden). Dessa dokument gäller därför inte en tronbestigningsperiod som Xerxes hade efter faderns död, utan vittnar om att han hade ett tronbestigningsår medan han samregerade med Darius. Ifall detta tronbestigningsår var 496 f.v.t., då Xerxes palats i Babylon var färdigbyggt, började hans första år som medregent följande nisan, år 495, och hans 21:a och sista regeringsår började 475. I så fall regerade Xerxes tillsammans med Darius i 10 år (från 496 till 486) och ensam i 11 år (från 486 till 475).

Å andra sidan är historikerna överens om att Darius II:s första regeringsår började på våren 423. Enligt en babylonisk tavla satt Darius II redan på tronen den 4:e dagen i den 11:e månaden under sitt tronbestigningsår, dvs. den 13 februari 423. (Babylonian Chronology, 626 B.C.–A.D. 75, R. A. Parker och W. H. Dubberstein, 1971, sid. 18) Men det finns två tavlor som visar att Artaxerxes fortsatte att regera efter den 4:e dagen i den 11:e månaden under sitt 41:a regeringsår. Den ena tavlan är daterad den 17:e dagen i den 11:e månaden under hans 41:a år. (Sid. 18) Den andra är daterad den 12:e månaden under hans 41:a år. (Old Testament and Semitic Studies, utgiven av Harper, Brown och Moore, 1908, bd 1, sid. 304, tavla nr 12 med beteckningen CBM 5505) Det var därför ingen som efterträdde Artaxerxes på tronen i hans 41:a regeringsår, utan han härskade hela det året. Detta visar att Artaxerxes måste ha regerat i mer än 41 år och att hans första regeringsår därför inte skall räknas från 464 f.v.t.

Ett affärsdokument från Borsippa är daterat Artaxerxes Longimanus 50:e regeringsår och bekräftar således att han regerade i mer än 41 år. (Catalogue of the Babylonian Tablets in the British Museum, bd VII: Tablets From Sippar 2, E. Leichty och A. K. Grayson, 1987, sid. 153; tavlan med beteckningen B. M. 65494) En av de tavlor som förbinder slutet av Artaxerxes regering med början av Darius II:s regering är daterad på följande sätt: ”51:a året, tronbestigningsåret, 12:e månaden, dag 20, Darius, kung över länderna.” (The Babylonian Expedition of the University of Pennsylvania, Series A: Cuneiform Texts, bd VIII, del I, Albert T. Clay, 1908, sid. 34, 83 och plansch 57, tavla nr 127 med beteckningen CBM 12803) Eftersom Darius II:s första regeringsår inföll 423, måste Artaxerxes 51:a år ha infallit 424 och hans första regeringsår 474.

Vittnesbörd från grekiska, persiska och babyloniska källor visar alltså samstämmigt att Artaxerxes tronbestigningsår inföll 475 och att hans första regeringsår inföll 474. Det betyder att Artaxerxes 20:e år – det år varifrån de 70 veckor som omtalas i Daniel 9:24 skall räknas – inföll 455. Om man med Daniel 9:25 som grund räknar 69 årsveckor (483 år) framåt från 455, kommer man till det betydelsefulla år då Messias, Ledaren, trädde fram.

Från 455 f.v.t. till år 1 v.t. är det 455 år. Genom att lägga till de resterande 28 åren (för att uppnå summan 483 år) kommer man fram till år 29 v.t., det år då Jesus från Nasaret blev döpt i vatten och smord med helig ande och då han inledde sin offentliga tjänst som Messias (Kristus). (Lu 3:1, 2, 21, 22)

Fram till rikets fall och delning. Diodorus Siculus ger följande upplysning om dem som efterträdde Artaxerxes Longimanus på Persiens tron: ”I Asien dog kung Xerxes efter att ha regerat i ett år eller, som några hävdar, i två månader; och hans bror Sogdianus efterträdde honom på tronen och härskade i sju månader. Han blev dödad av Darius, som härskade i nitton år.” (Bibliotheca, XII, 71, 1) Denne Darius (som är känd som Darius II) hette ursprungligen Ochos, men tog namnet Darius när han blev kung. Han tycks vara den ”Darius” som omtalas i Nehemja 12:22.

Efter Darius II blev Artaxerxes II (som också kallas Mnemon) kung. Under hans regering gjorde Egypten uppror, och förhållandet till Grekland försämrades. Artaxerxes II (som härskade från 404 till 359 f.v.t.) efterträddes av sonen Artaxerxes III (som också kallas Ochos), som skall ha härskat i 21 år (från 358 till 338). Han sägs ha varit den blodtörstigaste av alla de persiska härskarna. Hans största bedrift var att återerövra Egypten. Enligt historiska källor härskade sedan Arses i två år och därefter Darius III (Kodomannus) i fem år. Under Darius III:s regering blev Filip av Makedonien mördad (336). Filip efterträddes av sonen Alexander, som gick till angrepp mot perserriket 334. Alexander vann sin första seger över de persiska styrkorna vid Granikos i nordvästra hörnet av Mindre Asien och nästa seger vid Issos i det motsatta hörnet av Mindre Asien (333). Sedan grekerna hade erövrat Fenicien och Egypten krossade de år 331 persernas sista motstånd vid Gaugamela, och därmed upphörde det persiska världsväldet att existera.

 Sedan Alexander hade dött och riket delats tog Seleukos I Nikator makten över större delen av de asiatiska landområdena med Persien som den centrala delen. Den seleukidiska dynastin behöll sedan makten till 64 f.v.t. Seleukos I Nikator tycks vara den förste kung som trädde fram i rollen som ”Nordens kung”, som omtalas profetiskt i Daniels bok. Han stred mot de ptolemeiska kungarna i Egypten, vilka uppenbarligen var de första att inneha rollen som den symboliske ”Söderns kung”. (Dan 11:4–6)

De seleukidiska kungarna trängdes tillbaka till västra delen av sitt område när parterna gjorde infall och erövrade det egentliga Persien på 200- och 100-talet f.v.t. Parterna blev besegrade av sasaniderna på 200-talet v.t., och sasaniderna hade sedan makten tills deras rike blev erövrat av araberna på 600-talet.

I Hesekiels profetia (27:10) nämns perserna bland de stridsmän som tjänade i det välmående Tyros militärstyrka och som bidrog till dess prakt. Persien nämns också bland de nationer som den symboliske ”Gog i landet Magog” leder i ett angrepp mot Jehovas förbundsfolk. (Hes 38:2, 4, 5, 8, 9)