[Pẹtrus] Betyder ”ett klippstycke”, ”en del av en klippa”.

En av Jesu Kristi apostlar. Denne apostel omnämns på fem olika sätt i Bibeln: med det hebreiska namnet ”Simeon”, med det grekiska namnet ”Simon” (båda från en hebr. rot som betyder ”höra”, ”lyssna”), som ”Petrus” (ett grek. namn som i Bibeln bara används om honom), med det motsvarande semitiska namnet ”Kefas” (möjligen besläktat med det hebr. kefịm [klippor], som förekommer i Job 30:6; Jer 4:29), och slutligen med det sammansatta namnet ”Simon Petrus”. (Apg 15:14; Mt 10:2; 16:16; Joh 1:42)

Petrus var son till Johannes (Jona). (Mt 16:17; Joh 1:42) Han bodde tydligtvis först i Betsaida (Joh 1:44) men senare i Kapernaum (Lu 4:31, 38). Båda dessa ställen låg på norra sidan av Galileiska sjön. Petrus och hans bror Andreas bedrev fiske, och det berättas att de gjorde det tillsammans med Jakob och Johannes, Sebedeus söner, som var ”delägare med Simon”. (Lu 5:7, 10; Mt 4:18–22; Mk 1:16–21) Petrus arbetade alltså inte ensam som fiskare, utan var partner i en verksamhet med ganska stor omfattning. De judiska ledarna betraktade Petrus och Johannes som ”olärda och helt vanliga människor”, men detta betyder inte att de var analfabeter eller saknade utbildning. I en ordbok sägs det om ordet agrạmmatos, som används om Petrus och Johannes, att det för en jude ”betecknade en som inte hade fått någon undervisning i det rabbinska studiet av Skrifterna”. (Hastings Dictionary of the Bible, 1905, bd III, sid. 757; jfr Joh 7:14, 15; Apg 4:13.)

Det framgår av Bibeln att Petrus var gift och att hans hustru, i varje fall under senare år, följde med på hans missionsresor (eller några av dem), precis som hustrurna till andra apostlar följde med sina män. (1Kor 9:5) Hans svärmor bodde i hans hus, som han bodde i tillsammans med sin bror Andreas. (Mk 1:29–31)

 Hans tjänst tillsammans med Jesus. Petrus var en av Jesu första lärjungar, och det var Andreas, en lärjunge till Johannes döparen, som förde honom till Jesus. (Joh 1:35–42) Det var vid det här tillfället som Jesus gav honom namnet Kefas (Petrus) (Joh 1:42; Mk 3:16), ett namn som troligtvis var profetiskt. Jesus, som kunde se att Natanael var en man ”som det inte finns något svek i”, kunde också se vad för slags människa Petrus var. I synnerhet efter Jesu död och uppståndelse var Petrus som en klippa, då han styrkte sina medkristna. (Joh 1:47, 48; 2:25; Lu 22:32)

När Jesus en tid efter sitt första möte med Petrus var i Galileen, inbjöd han Petrus, hans bror Andreas och deras kompanjoner Jakob och Johannes att komma och bli ”människofiskare”. (Joh 1:35–42; Mt 4:18–22; Mk 1:16–18) Jesus hade valt Petrus båt för att från den tala till folkskaran på stranden. Därefter gjorde Jesus genom ett underverk så att det blev en stor fiskfångst, vilket fick Petrus, som först hade gett uttryck åt ett visst tvivel, att i fruktan kasta sig ner för Jesus. Utan att tveka övergav sedan Petrus och hans tre medarbetare sin verksamhet och följde Jesus. (Lu 5:1–11) När Petrus hade varit Jesu lärjunge i omkring ett år, var han en av de 12 som utvaldes till att vara ”apostlar”, dvs. ”utsända”. (Mk 3:13–19)

Bland apostlarna blev Petrus, Jakob och Johannes flera gånger utvalda till att följa med Jesus vid särskilda tillfällen, till exempel vid det tillfälle då Jesus förvandlades inför dem (Mt 17:1, 2; Mk 9:2; Lu 9:28, 29), när han uppväckte Jairos dotter (Mk 5:22–24, 35–42) och under hans provsättning i Getsemane trädgård (Mt 26:36–46; Mk 14:32–42). Det var dessa tre och Andreas som särskilt frågade Jesus om Jerusalems ödeläggelse, om Jesu framtida närvaro och om avslutningen på tingens ordning. (Mk 13:1–3; Mt 24:3) Även om Petrus nämns tillsammans med sin bror Andreas när apostlarna räknas upp, omnämns han i skildringen både före och efter Jesu död och uppståndelse oftare tillsammans med Johannes. (Lu 22:8; Joh 13:24; 20:2; 21:7; Apg 3:1; 8:14; jfr Apg 1:13; Gal 2:9.) Man vet inte om detta berodde på att det rådde en naturlig vänskap och en naturlig samhörighet mellan dem eller på att Jesus hade gett dem i uppdrag att arbeta tillsammans. (Jfr Mk 6:7.)

I evangelieskildringarna återges fler uttalanden av Petrus än av någon av de 11 andra apostlarna. Han var tydligtvis en dynamisk person, inte försagd eller osäker. Det var utan tvivel därför som han ofta var den förste som yttrade sig, medan de andra var tysta. Han ställde frågor som ledde till att Jesus förklarade och utvecklade sina liknelser. (Mt 15:15; 18:21; 19:27–29; Lu 12:41; Joh 13:36–38; jfr Mk 11:21–25.) Ibland talade han impulsivt eller rentav överilat. Det var han som kände att han måste säga något under synen av förvandlingen. (Mk 9:1–6; Lu 9:33) Med sin ogenomtänkta kommentar om hur gott det var att vara där och med sitt förslag att resa tre tält ville han tydligtvis ha sagt att synen (i vilken Mose och Elia då höll på att lämna Jesus) inte borde upphöra utan fortsätta. När den sista påskhögtiden firades gjorde Petrus först kraftiga invändningar mot att Jesus skulle tvätta hans fötter, men efter att ha fått en tillrättavisning bad han att Jesus skulle tvätta också hans huvud och händer. (Joh 13:5–10) Ändå är det tydligt att det som låg bakom Petrus uttalanden först och främst var äkta intresse och omsorg, i förening med starka känslor. Att dessa uttalanden har tagits med i Bibelns skildring visar att de har sitt värde, även om de ibland avslöjar vissa mänskliga svagheter hos Petrus.

När många lärjungar tog anstöt av Jesu lära och övergav honom, uttalade sig Petrus på alla apostlarnas vägnar och försäkrade att de var fast beslutna att hålla sig till sin Herre, som hade ”uttalanden om evigt liv” och som var ”Guds Helige”. (Joh 6:66–69) Sedan apostlarna hade svarat på Jesu fråga om vem folk sade att han var, var det återigen Petrus som gav uttryck åt denna fasta övertygelse: ”Du är Messias, den levande Gudens Son”, vilket fick Jesus att säga att Petrus var lycklig. (Mt 16:13–17)

Att det var Petrus som oftast tog till orda kan förklara varför han också var den som oftast blev korrigerad, tillrättavisad eller tuktad. När Jesus berättade att han skulle få lida och dö för att han var Messias, begick Petrus det förmätna misstaget att ta honom åt sidan och faktiskt förebrå honom för denna förutsägelse. Även om det var av medkänsla som Petrus gjorde detta, vände Jesus ryggen åt honom och kallade honom motståndare, eller Satan, för att han framförde människors tankar i stället för Guds tankar, som fanns nedtecknade i profetian. (Mt 16:21–23) Tilläggas bör dock att Jesus såg på de andra lärjungarna när han gjorde detta, antagligen för att låta dem förstå att han visste att de hade tänkt samma sak som Petrus. (Mk 8:32, 33) När Petrus dristade sig att svara på Jesu vägnar i samband med en fråga om betalning av en viss skatt, hjälpte Jesus honom vänligt att förstå att han måste tänka sig för innan han sade något. (Mt 17:24–27) Petrus var självsäker och visade att han kände sig överlägsen de 11 andra apostlarna när han sade att även om de skulle snava och falla i förbindelse med Jesus, så skulle  han aldrig göra det. Han förklarade att han var beredd att gå i fängelse tillsammans med Jesus och rentav dö tillsammans med honom. Alla de andra sade detsamma, men Petrus var först, och han försäkrade det ”enträget”. Jesus förutsade sedan att Petrus tre gånger skulle förneka sin Herre. (Mt 26:31–35; Mk 14:30, 31; Lu 22:33, 34)

Petrus var inte bara en man som hade lätt för att tala. Han var också en handlingens man. Han visade prov på initiativförmåga och mod och hade dessutom en stark hängivenhet för sin Herre. En morgon före gryningen hade Jesus sökt upp ett ensligt ställe för att be, och det sägs i skildringen att ”Simon och de som var med honom fick bråttom efter honom”. (Mk 1:35–37) Det var också Petrus som bad att Jesus skulle ge honom befallning att möta honom på det stormpiskade vattnet, och han gick faktiskt också ett stycke innan han gav efter för tvivel och började sjunka. (Mt 14:25–32)

Den sista natten Jesus levde på jorden fick Petrus tillsammans med Jakob och Johannes privilegiet att följa med Jesus till den plats i Getsemane trädgård där han ägnade sig åt innerlig bön. Både Petrus och de andra apostlarna föll i sömn på grund av trötthet och sorg. Det var utan tvivel för att Petrus så enträget hade visat att han ville stanna hos Jesus som denne särskilt vände sig till Petrus när han sade: ”Orkade ni inte så mycket som att vaka en enda timme tillsammans med mig?” (Mt 26:36–45; Lu 22:39–46) Petrus höll inte ut i bön och fick ta konsekvenserna av detta.

När lärjungarna såg folkhopen som kom för att arrestera Jesus frågade de om de skulle sätta sig till motvärn, men Petrus väntade inte på svaret utan drog sitt svärd och högg av örat på en man (tydligtvis i avsikt att skada mannen ännu allvarligare). Petrus blev då tillrättavisad av Jesus. (Mt 26:51, 52; Lu 22:49–51; Joh 18:10, 11) Även om Petrus, precis som de andra apostlarna, övergav Jesus, följde han sedan efter honom och dem som hade arresterat honom, men ”på betydligt avstånd”. Han slets antagligen mellan fruktan för sitt eget liv och en djup oro för hur det skulle gå för Jesus. (Mt 26:57, 58)

Med hjälp av en annan lärjunge, som tydligtvis följde efter eller gick tillsammans med Petrus till översteprästens residens, kom Petrus in på gården. (Joh 18:15, 16) Han höll sig inte diskret undan i ett mörkt hörn, utan gick fram och värmde sig vid elden. I eldskenet kände andra igen honom som en som hade varit tillsammans med Jesus, och hans galileiska dialekt ökade deras misstankar. När anklagelser riktades mot Petrus förnekade han tre gånger att han kände Jesus, och till slut började han till och med förbanna sig och svor att han inte kände honom. Någonstans i staden gol en tupp för andra gången, och Jesus ”vände sig om och såg på Petrus”. Då gick Petrus ut utanför, och han bröt samman och grät bittert. (Mt 26:69–75; Mk 14:66–72; Lu 22:54–62; Joh 18:17, 18; se ED; TUPP.) Men Jesu tidigare bön för Petrus blev hörd, och Petrus tro sviktade inte helt. (Lu 22:31, 32)

Efter Jesu död och uppståndelse sade en ängel till de kvinnor som gick ut till graven att de skulle gå och förmedla ett budskap till ”hans lärjungar och till Petrus”. (Mk 16:1–7; Mt 28:1–10) Maria Magdalena förmedlade budskapet till Petrus och Johannes, och de började springa till graven. Johannes sprang ifrån Petrus. Johannes stannade framför graven och bara tittade in medan Petrus gick in direkt. Då gick också Johannes in. (Joh 20:1–8) Innan Jesus visade sig för gruppen av lärjungar visade han sig för Petrus. Detta och det faktum att ängeln särskilt hade nämnt Petrus vid namn borde ha övertygat den ångerfulle Petrus om att hans förnekande av Jesus inte för alltid hade brutit bandet mellan honom och hans Herre. (Lu 24:34; 1Kor 15:5)

Innan Jesus gav sig till känna för lärjungarna vid Galileiska sjön (Tiberiassjön) hade den handlingskraftige Petrus förklarat att han skulle ge sig av för att fiska, och de andra följde med honom. När Johannes senare förstod att den man de såg stå på stranden var Jesus simmade Petrus impulsivt i land, medan de andra kom efter honom i båten. När Jesus därefter bad om något av fisken reagerade Petrus genom att dra i land nätet. (Joh 21:1–13) Det var vid det här tillfället som Jesus tre gånger frågade Petrus (som tre gånger hade förnekat sin Herre) om han älskade honom, och i samband med detta befallde Jesus också Petrus att vara herde för hans får. Jesus förutsade dessutom hur Petrus skulle dö, och när Petrus fick se aposteln Johannes frågade han: ”Herre, vad skall denne göra?” Ännu en gång korrigerade Jesus Petrus inställning. Han betonade vikten av att följa honom utan att bekymra sig om vad andra gjorde. (Joh 21:15–22)

Hans senare tjänst. När Petrus hade ”vänt tillbaka” från den fruktans snara han hade fallit i, huvudsakligen på grund av självsäkerhet (jfr Ord 29:25), skulle han nu styrka sina bröder, som Jesus hade sagt (Lu 22:32), och vara en herde för hans får. (Joh 21:15–17) I överensstämmelse med detta spelade Petrus en framträdande roll i samband med lärjungarnas  verksamhet efter Jesu himmelsfärd. Före pingsten år 33 föreslog Petrus att det borde utväljas en ersättare för den otrogne Judas, och han visade med hjälp av Skrifterna varför det borde ske. Församlingen följde hans förslag. (Apg 1:15–26) På pingstdagen verkade Petrus under den heliga andens ledning som talesman för apostlarna och använde den första av de ”nycklar” som Jesus hade gett honom, så att vägen öppnades för judar att bli medlemmar av Guds kungarike. (Apg 2:1–41; se NYCKEL.)

Även efter pingsten hade Petrus en framträdande ställning i den första kristna församlingen. Av de ursprungliga apostlarna är det bara han och Johannes som därefter nämns vid namn i Apostlagärningarna, förutom att det helt kort nämns att ”Jakob, Johannes bror”, blev avrättad. Jakob var den andre i den grupp på tre apostlar som hade stått Jesus närmast. (Apg 12:2) Det verkar som om Petrus blev särskilt känd för att han utförde många underverk. (Apg 3:1–26; 5:12–16; jfr Gal 2:8.) Med hjälp av den heliga anden talade han frimodigt till de judiska ledarna, som hade gripit honom och Johannes (Apg 4:1–21), och vid ett annat tillfälle tjänade han som talesman för apostlarna inför Sanhedrin och förklarade att de var fast beslutna att ”lyda Gud som ... härskare” mer än människor som motsatte sig Guds vilja. (Apg 5:17–31) Det måste ha varit särskilt tillfredsställande för Petrus att kunna visa att han verkligen hade förändrat sin inställning sedan den natt då han förnekade Jesus och att han till och med uthärdade det prygel som styresmännen utsatte dem för. (Apg 5:40–42) Innan Petrus greps för andra gången hade han blivit inspirerad av Gud att avslöja Ananias och Safiras hyckleri och uttala Guds dom över dem. (Apg 5:1–11)

När evangelieförkunnaren Filippus kort efter Stefanus martyrdöd hade hjälpt många i Samarien att komma till tro och döpt dem, begav sig Petrus och Johannes dit för att dessa troende skulle kunna få den heliga anden. I Samarien använde Petrus den andra av ”himlarnas kungarikes nycklar”. På vägen tillbaka till Jerusalem förkunnade de två apostlarna ”de goda nyheterna” i många samariska byar. (Apg 8:5–25) Petrus gav sig tydligtvis av på en ny missionsresa och kom då till Lydda, där han botade Eneas, som hade varit förlamad i åtta år, och därefter till Joppe, där han väckte upp Dorkas från de döda. (Apg 9:32–43) I Joppe fick Petrus vägledning som ledde till att han använde den tredje av ”himlarnas kungarikes nycklar” när han begav sig till Caesarea och förkunnade för Cornelius och hans släktingar och vänner, vilket fick till resultat att de blev de första oomskurna icke-judiska troende som fick den heliga anden som Rikets arvingar. När Petrus kom tillbaka till Jerusalem måste han försvara sig mot några som ogillade det han hade gjort, men de lugnade sig när han lade fram bevisen för att han hade handlat under himmelsk ledning. (Apg 10:1–11:18; jfr Mt 16:19.)

Det kan ha varit samma år (36 v.t.) eller däromkring som Paulus för första gången kom till Jerusalem efter det att han hade omvänts till kristendomen och blivit en apostel. Han begav sig dit ”för att besöka Kefas [Petrus]” och stannade hos honom i 15 dagar. Under den här tiden träffade han också Jakob (Jesu halvbror) men ingen av de andra ursprungliga apostlarna. (Gal 1:18, 19; se APOSTEL [Församlingsapostlar].)

Enligt tillgängliga vittnesbörd var det år 44 som Herodes Agrippa I lät avrätta aposteln Jakob, och eftersom han såg att detta behagade de judiska ledarna grep han därefter Petrus. (Apg 12:1–4) I församlingen ”bad man intensivt” för Petrus, och Jehovas ängel befriade honom från fängelset (och troligen från döden). Petrus berättade sedan om sin mirakulösa räddning för dem som var samlade hemma hos Johannes Markus. Han sade att de skulle underrätta ”Jakob och bröderna” om detta, och därefter ”gick han ut och begav sig till en annan plats”. (Apg 12:5–17; jfr Joh 7:1; 11:53, 54.)

Nästa gång Petrus omnämns i Apostlagärningarna är i samband med ett möte som ”apostlarna och de äldste” höll i Jerusalem, troligtvis år 49, för att behandla frågan om det var nödvändigt att omskära icke-judar som hade blivit troende. Efter mycket diskuterande reste sig Petrus och vittnade om hur Gud hade tagit emot troende icke-judar. När han hade talat ”blev alla de församlade tysta”. Detta visar vilken styrka som låg i hans argumentation och tydligtvis också om den respekt han åtnjöt. Man kan säga att Petrus i likhet med Paulus och Barnabas, som avgav sina vittnesbörd efter honom, så att säga befann sig i vittnesbåset inför församlingen. (Apg 15:1–29) Det är tydligen med hänsyftning på denna händelse som Paulus omnämner Petrus, Jakob och Johannes som ”framstående män”, ”de som ansågs vara pelare” i församlingen. (Gal 2:1, 2, 6–9)

Av Bibelns skildring i sin helhet framgår det tydligt att Petrus, även om han utan tvivel var mycket framträdande och åtnjöt stor respekt, inte stod över de andra apostlarna i den bemärkelsen att han hade fått en högre rang eller ett högre ämbete. Det berättas till exempel att apostlarna, tydligen som en samlad krets, ”sände  ... i väg Petrus och Johannes” till Samarien när de hörde att Filippus arbete bar frukt där. (Apg 8:14) Petrus uppehöll sig inte hela tiden i Jerusalem som om hans närvaro var en förutsättning för att den kristna församlingen skulle ledas på rätt sätt. (Apg 8:25; 9:32; 12:17; se också TILLSYNINGSMAN; ÄLDSTE.) Han var verksam i Antiokia i Syrien samtidigt som Paulus var där, och Paulus fann det vid ett tillfälle nödvändigt att tillrättavisa Petrus (Kefas) ”ansikte mot ansikte ... inför dem alla”, eftersom Petrus skämdes för att äta tillsammans med icke-judiska kristna och umgås med dem i närvaro av några kristna judar som hade kommit från Jakob i Jerusalem. (Gal 2:11–14)

Under uppslagsordet KLIPPA finns ytterligare upplysningar om Petrus ställning i den kristna församlingen. Uppfattningen att Petrus var i Rom och ledde den kristna församlingen där bygger enbart på en tvivelaktig tradition och stämmer inte med de upplysningar som finns i Bibeln. Angående detta samt Petrus vistelse i Babylon, där han skrev sitt första brev, och kanske också sitt andra, se PETRUS BREV.