Två inspirerade brev som ingår i de kristna grekiska skrifterna och som är skrivna av aposteln Petrus. Han uppger själv i inledningen till de båda breven att han är skribenten. (1Pe 1:1; 2Pe 1:1; jfr 2Pe 3:1.) Ytterligare inre vittnesbörd visar tydligt att de är skrivna av Petrus. Han säger att han själv hade varit ögonvittne till Jesu Kristi förvandling, vilket bara Petrus, Jakob och Johannes hade haft förmånen att vara. (2Pe 1:16–18; Mt 17:1–9) Och som det framgår av Johannes 21:18, 19 var det bara Petrus som kunde säga: ”Snart skall [jag] lägga av mitt tält, alldeles som också vår Herre Jesus Kristus gav till känna för mig.” (2Pe 1:14) Skillnaderna i stil mellan de båda breven kan bero på att Petrus använde Silvanus (Silas) till att skriva det första brevet men tydligen inte det andra brevet. (1Pe 5:12) Båda breven är allmänna brev som uppenbarligen är riktade till judiska och icke-judiska kristna. I det första brevet vänder sig Petrus särskilt till de kristna i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asia och Bithynien – områden i Mindre Asien. (1Pe 1:1; 2:10; 2Pe 1:1; 3:1; jfr Apg 2:5, 9, 10.)

Petrus båda brev är i full överensstämmelse med andra bibelböcker genom att Petrus betonar ett rätt uppförande och belöningarna av det och genom att han citerar dessa böcker som Guds auktoritativa ord. Breven innehåller citat från Första Moseboken (18:12; 1Pe 3:6), Andra Moseboken (19:5, 6; 1Pe 2:9), Tredje Moseboken (11:44; 1Pe 1:16), Psalmerna (34:12–16; 118:22; 1Pe 3:10–12; 2:7), Ordspråksboken (11:31 [LXX]; 26:11; 1Pe 4:18; 2Pe 2:22) och Jesaja (8:14; 28:16; 40:6–8; 53:5; 1Pe 2:8; 2:6; 1:24, 25; 2:24). Bibelns profetior omtalas som ett resultat av Guds ande. (2Pe 1:20, 21; jfr 2Ti 3:16.) Och Guds löfte om nya himlar och en ny jord upprepas. (2Pe 3:13; Jes 65:17; 66:22; Upp 21:1) Samstämmigheten mellan Petrus andra brev (2:4–18; 3:3) och Judas brev (5–13, 17, 18) visar att lärjungen Judas uppenbarligen godtog detta brev av Petrus som inspirerat. Det är också värt att lägga märke till att Petrus jämställer aposteln Paulus brev med ”de övriga Skrifterna”. (2Pe 3:15, 16)

När de skrevs. Tonen i breven tyder på att de skrevs innan Nero satte i gång sin förföljelsekampanj år 64. Att Markus var tillsammans med Petrus när det första brevet skrevs tycks tala för att det kom till någon gång under åren 62 till 64. (1Pe 5:13) Innan dess var Markus nämligen i Rom under aposteln Paulus första fångenskap där (ca 59–61), och när Paulus hölls fängslad i Rom för andra gången (ca 65) bad han att Timoteus och Markus skulle komma till honom. (Kol 4:10; 2Ti 4:11) Petrus skrev troligen sitt andra brev inte långt efter sitt första, dvs. omkring 64 v.t.

Skrivna i Babylon. Petrus visar själv att han skrev sitt första brev medan han var i Babylon. (1Pe 5:13) Möjligen skrev han även sitt andra brev därifrån. Tillgängliga vittnesbörd visar tydligt att ”Babylon” avser staden vid floden Eufrat och inte Rom, som en del hävdar. Eftersom Petrus hade fått uppgiften att förkunna de goda nyheterna ”bland de omskurna”, kan man förvänta sig att han utförde sin tjänst i ett centrum för judendomen, till exempel Babylon. (Gal 2:7–9) Det fanns en stor judisk befolkning i och omkring den forntida staden Babylon. I samband med att den babyloniska Talmud behandlas i ett judiskt uppslagsverk nämns judendomens ”stora akademier i Babylon” efter den vanliga tideräkningens början. (Encyclopaedia Judaica, Jerusalem 1971, bd 15, sp. 755) Eftersom Petrus skrev till ”de tillfälliga inbyggare som är kringspridda i [det bokstavliga] Pontos, Galatien, Kappadokien, Asia och Bithynien” (1Pe 1:1), är det logiskt att anta att den plats där brevet skrevs, ”Babylon”, avser det bokstavliga Babylon. Det finns inget i Bibeln som tyder på att ”Babylon” egentligen avser Rom eller att Petrus någonsin var i Rom.

Den förste som påstod att Petrus led martyrdöden i Rom var Dionysios, som var biskop i Korinth under senare delen av 100-talet. Tidigare hade Klemens av Rom nämnt Paulus och  Petrus tillsammans, men då sade han att något som utmärkte Paulus var att han förkunnade i både öst och väst och antydde därmed att Petrus aldrig var i väst. Eftersom de romerska makthavarna (under Neros ledning) tydligtvis ännu inte hade börjat sin hätska förföljelse av de kristna, hade Petrus ingen orsak att använda ett täcknamn för Rom. När Paulus skrev till romarna hälsade han till många som han namngav, men han nämnde inte Petrus. Det skulle han med största sannolikhet ha gjort om Petrus hade varit en ledande tillsyningsman i staden. Petrus nämns inte heller bland dem som sände med hälsningar i de brev Paulus skrev från Rom – Efesierna, Filipperna, Kolosserna, Andra Timoteus, Filemon och Hebréerna.

Petrus första brev. De kristna som Petrus riktade sitt första brev till var utsatta för svåra prövningar. (1Pe 1:6) Dessutom hade ”slutet på allt” närmat sig – uppenbarligen slutet på den judiska ordningen, vilket Jesus hade förutsagt. (Jfr Mk 13:1–4; 1Th 2:14–16; Heb 9:26.) De levde därför i en tid då de skulle vara ”vaksamma med tanke på böner”. (1Pe 4:7; jfr Mt 26:40–45.) De behövde också bli uppmuntrade att hålla ut troget, och det var just den uppmuntran aposteln gav dem.

Petrus påminde gång på gång sina medkristna om de välsignelser de hade fått. Tack vare Guds barmhärtighet hade de fått en ny födelse till ett levande hopp, och det kunde de glädja sig över. (1Pe 1:3–9) De hade blivit köpta med Kristi dyrbara blod. (1Pe 1:18, 19) Genom dopet hade de fått ett gott samvete, som de kunde bevara genom att leva i överensstämmelse med det som deras vattendop symboliserade. (1Pe 3:21–4:6) Som levande stenar blev de uppbyggda till ett andligt hus eller tempel med Jesus Kristus som grundhörnsten. De var ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. (1Pe 2:4–10)

Petrus visade att de kristna hade all anledning att uthärda lidanden och bevara ett gott uppförande med tanke på vad Gud och hans Son hade gjort för dem. De kunde förvänta sig lidanden,  för ”Kristus själv dog ju en gång för alla med avseende på synder, en rättfärdig för orättfärdiga”. (1Pe 3:17, 18) Att de hade del i Kristi lidanden var i sig självt en orsak till glädje, eftersom de då skulle vara jublande glada under Kristi härlighets uppenbarelse. Om de blev smädade för Kristi namns skull, var det ett bevis för att de hade Guds ande. (1Pe 4:12–14) Prövningarna i sig själva resulterade i en tro vars äkthet hade prövats, och en sådan tro var nödvändig för att de skulle bli räddade. (1Pe 1:6–9) Om de troget höll ut, skulle Gud dessutom fortsätta att bry sig om dem. Han skulle göra dem fasta och starka. (1Pe 5:6–10)

Petrus betonade emellertid att de kristna aldrig skulle orsaka sig själva lidande genom att begå lagbrott. (1Pe 4:15–19) Deras uppförande skulle vara föredömligt, vilket skulle få okunnigt tal om dem att tystna. (1Pe 2:12, 15, 16) Detta gällde alla sidor av en kristens liv – hans förhållande till landets myndigheter, till herrar, till familjemedlemmar och till kristna bröder. (1Pe 2:13–3:9) Detta krävde att de kristna använde sin talförmåga på rätt sätt, alltid hade ett gott samvete (1Pe 3:10–22) och höll sig borta från nationernas orena sedvänjor (1Pe 4:1–3). I församlingen skulle de äldste som tjänade som herdar inte spela herrar över fåren, utan utföra sitt arbete villigt och med iver. De yngre männen skulle underordna sig de äldre männen. (1Pe 5:1–5) Alla kristna skulle vara gästfria, försöka bygga upp varandra, ha intensiv kärlek till varandra och binda om sig med ödmjukhet. (1Pe 4:7–11; 5:5)

Petrus andra brev. Syftet med Petrus andra brev var att hjälpa de kristna att befästa sin ställning som kallade och utvalda och att inte bli vilseledda av falska lärare och ogudaktiga män inom församlingen. (2Pe 1:10, 11; 3:14–18) De kristna uppmanas att ha tro, dygd, kunskap, självbehärskning, uthållighet, gudhängivenhet, broderlig tillgivenhet och kärlek (2Pe 1:5–11), och de får rådet att vara uppmärksamma på det inspirerade ”profetiska ordet” (2Pe 1:16–21). För att visa att de som överger rättfärdighetens väg inte kan undkomma Guds vrede påminner Petrus om domar som Jehova har verkställt över ogudaktiga i det flydda. (2Pe 2:1–22) Oavsett vad hånfulla människor kan säga i ”de sista dagarna”, skall Jehovas dag komma då ogudaktiga människor skall förintas, och detta är lika säkert som att världen på Noas tid drabbades av förintelse. Dessutom är Guds löfte om nya himlar och en ny jord tillförlitligt och bör sporra de kristna att göra sitt yttersta för att bli funna fläckfria i Guds ögon. (2Pe 3:1–18)

[Ruta på sidan 610]

HUVUDPUNKTER I PETRUS FÖRSTA BREV

Ett brev som uppmuntrar de kristna att vara vaksamma och troget hålla ut trots prövningar

Skrivet i Babylon omkring 62–64 v.t. av aposteln Petrus, som använde Silvanus som sekreterare

De kristna bör uppföra sig på ett sätt som är värdigt deras underbara hopp

De ”som är utvalda” har fått ett levande hopp, ett oförgängligt arv i himlen (1:1–5)

De har tro på Jesus Kristus, vilket leder till deras själars räddning – något som forntidens profeter och även änglarna var mycket intresserade av (1:8–12)

De bör därför göra sitt sinne berett till arbete; de bör ta avstånd från sina tidigare begär, vara heliga och uppträda med gudsfruktan och broderlig kärlek (1:13–25)

De måste uppodla en längtan efter ”ordets ... mjölk”, så att de växer upp till räddning (2:1–3)

De är ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som är uppbyggt med Kristus som grund; de måste därför frambära andliga offer, välbehagliga för Gud (2:4–8)

Som ett folk till att vara en särskild egendom förkunnar de vitt och brett Guds dygder och har ett uppförande som är till ära för honom (2:9–12)

Deras förhållande till andra bör styras av Guds principer

De bör underordna sig mänskliga härskare, älska bröderna och frukta Gud (2:13–17)

Tjänarna i ett hus skall underordna sig sina herrar även om dessa är oresonliga; Jesus var ett gott exempel genom att tålmodigt hålla ut under onda förhållanden (2:18–25)

Hustrur bör underordna sig sina män; om mannen är en icke troende, kanske han kan vinnas genom sin hustrus goda uppförande (3:1–6)

Män skall visa sina hustrur ära ”som ett svagare kärl” (3:7)

Alla kristna bör visa medkänsla med andra, inte återgälda skada med skada utan jaga efter friden (3:8–12)

Slutet på allt har närmat sig, och därför bör de kristna vara sunda i sinnet och vaksamma med tanke på böner; de bör ha intensiv kärlek till varandra och använda sina gåvor till ära för Gud (4:7–11)

De äldste bör vara herdar för Guds hjord med iver; yngre män bör underordna sig äldre män; alla bör visa ödmjukhet (5:1–5)

Att troget hålla ut under lidanden leder till välsignelser

De kristna kan fröjda sig även under svåra prövningar, eftersom äktheten hos deras tro kommer att bli tydlig (1:6, 7)

De bör inte orsaka sig själva lidande genom att handla orätt; om de får lida för rättfärdighetens skull, bör de förhärliga Gud och inte skämmas; tiden är inne för dom (3:13–17; 4:15–19)

Kristus led och dog i köttet för att föra oss till Gud; därför lever vi inte längre enligt köttsliga lustar – även om köttsliga människor skymfar oss för att vi är annorlunda (3:18–4:6)

Om en kristen troget håller ut under prövningar, kommer han att kunna glädja sig mycket vid Jesu uppenbarelse, och han kan vara förvissad om att han har Guds ande redan nu (4:12–14)

Var och en bör ödmjuka sig under Guds hand och kasta allt sitt bekymmer på honom; stå emot Satan, övertygad om att Gud själv skall göra sina tjänare starka (5:6–10)

[Ruta på sidan 611]

HUVUDPUNKTER I PETRUS ANDRA BREV

Ett brev som uppmuntrar de kristna att anstränga sig och hålla sig till det profetiska ordet; brevet innehåller kraftiga varningar för avfällighet

Möjligen skrivet i Babylon omkring 64 v.t.

De kristna måste anstränga sig och lita på det profetiska ordet

Gud har fritt gett allt som rör liv och gudhängivenhet; till gensvar bör de kristna anstränga sig för att odla tro, dygd, kunskap, självbehärskning, uthållighet, gudhängivenhet, broderlig tillgivenhet och kärlek – egenskaper som gör dem verksamma och fruktbärande (2Pe 1:1–15)

De kristna måste vara uppmärksamma på det profetiska ordet, som är inspirerat av Gud; när Petrus såg Jesus förvandlas och hörde Gud tala på berget blev det profetiska ordet mer befäst (1:16–21)

De kristna bör vara på sin vakt mot falska lärare och andra fördärvade människor; Jehovas dag kommer

Falska lärare skall smyga sig in i församlingen och införa fördärvbringande sekter (2:1–3)

Jehova skall döma dessa avfällingar, precis som han dömde de olydiga änglarna, den ogudaktiga världen på Noas tid och städerna Sodom och Gomorra (2:4–10)

Sådana falska lärare föraktar myndighet, fläckar ner de kristnas goda rykte genom utsvävningar och omoraliska handlingar, lockar de svaga och lovar frihet medan de själva är fördärvets slavar (2:10–19)

Tillståndet för dessa är värre nu än innan de kände Jesus Kristus (2:20–22)

I de sista dagarna skall det komma hånfulla människor som gör sig lustiga över budskapet om Jesu utlovade närvaro; de glömmer att den Gud som har för avsikt att förinta denna tingens ordning tidigare förintade den värld som fanns före den stora översvämningen (3:1–7)

Guds tålamod skall inte förväxlas med långsamhet – han är tålmodig för att han vill att människor skall ändra sinne; likväl skall denna tingens ordning förintas på Jehovas dag, och den skall ersättas av nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor (3:8–13)

De kristna måste göra sitt yttersta för att vara ”fläckfria och oklanderliga och i frid”; då kommer de inte att bli vilseledda av falska lärare utan växa till i Kristi oförtjänta omtanke och kunskap (3:14–18)