[Pilạtus]

Romersk ståthållare i Judeen på Jesu tid. (Lu 3:1) Efter det att Herodes den stores son Arkelaus hade blivit avsatt som etnark över Judeen utsåg kejsaren ståthållare som skulle styra provinsen, och Pontius Pilatus var tydligtvis den femte av dessa. Han  utnämndes till ståthållare av Tiberius år 26 v.t., och hans styre varade i tio år.

Man vet inte mycket om Pilatus liv. Hans tid som ståthållare i Judeen är den enda period i hans liv som omnämns i historiska skildringar. Den enda kända inskriften med hans namn upptäcktes 1961 i Caesarea. Den nämner också ”Tiberieum”, en byggnad som Pilatus lät uppföra till Tiberius ära.

Som kejsarens representant hade ståthållaren fullständig makt över provinsen. Han kunde utdöma dödsstraff, och enligt dem som menar att Sanhedrin också kunde avkunna dödsdom måste denna judiska domstol ha ståthållarens godkännande för att en sådan dom skulle kunna verkställas. (Jfr Mt 26:65, 66; Joh 18:31.) Eftersom den romerske ståthållarens officiella residens låg i Caesarea (jfr Apg 23:23, 24), var huvuddelen av de romerska trupperna stationerad där, medan en mindre styrka låg stationerad i Jerusalem. Vanligtvis befann sig ståthållaren i Jerusalem under högtiderna (t.ex. under påsken) och hade då militära förstärkningar med sig. Pilatus hustru var tillsammans med honom i Judeen (Mt 27:19), vilket var möjligt på grund av en tidigare ändring i de romerska myndigheternas politik när det gällde ståthållare som innehade ämbetet i farliga områden.

Pilatus ämbetstid präglades av oroligheter. Enligt den judiske historikern Josephus fick Pilatus ett dåligt förhållande till sina judiska undersåtar redan från början. En natt sände han romerska soldater som bar fälttecken med kejsarens bild in i Jerusalem. Detta väckte stor förbittring, och en delegation av judar gav sig av till Caesarea för att protestera mot att fälttecknen hade förts in i Jerusalem och för att kräva att de skulle avlägsnas. Efter fem dagars förhandlingar försökte Pilatus skrämma delegationen genom att hota dem med att de skulle bli avrättade av hans soldater, men när de höll fast vid sitt krav gick han med på det. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVIII, 55–59 [iii, 1])

Filon, en judisk skribent som bodde i Alexandria i Egypten under det första århundradet, beskriver en liknande handling från Pilatus sida som väckte protester. Den här gången rörde det sig om några guldsköldar med Pilatus och Tiberius namn som Pilatus lät ställa upp i sitt högkvarter i Jerusalem. Judarna vädjade till kejsaren i Rom, och Pilatus fick order att flytta sköldarna till Caesarea. (De Legatione ad Gaium, XXXVIII, 299–305)

Josephus nämner också ett annat tillfälle då det uppstod oroligheter under Pilatus tid som ståthållare. För att bygga en ca 40 km lång akvedukt som skulle leda vatten till Jerusalem använde Pilatus pengar från tempelskatten. Stora folkskaror protesterade högljutt mot detta när han besökte staden. Pilatus skickade in förklädda soldater i folkskaran, och på en given signal gick de till attack. Många av judarna skadades eller dödades. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVIII, 60–62 [iii, 2]; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 175–177 [ix, 4]) Byggnadsprojektet blev tydligtvis fullbordat. Det framhålls ofta att det var i förbindelse med den här konflikten som Pilatus blandade blodet av några galiléer med deras slaktoffer, som det sägs i Lukas 13:1. Detta tyder på att dessa galiléer dödades på själva tempelområdet. Man kan inte med bestämdhet avgöra om denna händelse har anknytning till det som Josephus beskriver eller om det rör sig om en annan händelse. Men eftersom galiléerna var undersåtar till Herodes Antipas, landsdelshärskaren i Galileen, kan denna massaker åtminstone ha varit en bidragande orsak till den fiendskap som rådde mellan Pilatus och Herodes ända fram till rättegången mot Jesus. (Lu 23:6–12)

 Rättegången mot Jesus. I gryningen den 14 nisan år 33 förde de judiska ledarna Jesus till Pilatus. Eftersom de inte ville gå in i den hedniske härskarens palats, gick Pilatus ut till dem och frågade vad de anklagade Jesus för. Anklagelserna gick ut på att Jesus bedrev omstörtande verksamhet, förbjöd folket att betala skatt och sade att han var en kung och därmed satte sig upp mot kejsaren. När de som kom med anklagelserna uppmanades att ta Jesus och själva döma honom, svarade de att de inte hade lov att avrätta någon. Pilatus tog sedan med sig Jesus in i palatset och förhörde honom om anklagelserna. (BILD, bd 2, sid. 741) När Pilatus återvände till judarna förklarade han att han inte fann den anklagade skyldig till något. Anklagelserna fortsatte, och när Pilatus fick höra att Jesus var från Galileen sände han honom till Herodes Antipas. Herodes, som blev förargad över att Jesus inte ville utföra något tecken, visade förakt för honom och gycklade med honom och sände honom tillbaka till Pilatus.

De judiska ledarna och folket kallades samman igen, och Pilatus gjorde ett nytt försök att undvika att döma en oskyldig man till döden. Han frågade dem om de ville att han skulle frige Jesus enligt sedvänjan att frige en fånge vid påsken. I stället krävde folkskaran, som de religiösa ledarna hade hetsat upp, att Barabbas – en rövare, mördare och uppviglare – skulle friges. Pilatus upprepade försök att frige den anklagade ledde bara till att folkskaran skrek ännu högre att Jesus skulle hängas på pålen. Pilatus, som fruktade ett upplopp och försökte lugna ner folkskaran, gick med på detta önskemål och tvättade sina händer i vatten som om han skulle rena dem från blodskuld. Lite tidigare hade Pilatus hustru berättat för honom att hon hade haft en oroande dröm om ”den där rättfärdige mannen”. (Mt 27:19)

Pilatus lät nu piska Jesus, och soldaterna satte en krona av törnen på Jesu huvud och klädde honom i kunglig skrud. Pilatus visade sig på nytt för folkskaran och sade ännu en gång att han inte fann Jesus skyldig till något och förde ut Jesus, iklädd den kungliga skruden och med törnekronan på huvudet, till dem. När Pilatus ropade: ”Se! Människan!” krävde folkets ledare återigen att Jesus skulle hängas på pålen och framförde nu för första gången sin anklagelse om hädelse. När de sade att Jesus hade gjort sig själv till Guds son blev Pilatus ännu mer orolig, och han tog med Jesus in för att ställa honom ytterligare frågor. Pilatus sista försök att frige Jesus fick de judiska motståndarna att varna honom för att han riskerade att bli anklagad för att motarbeta kejsaren. När Pilatus hörde detta hot förde han ut Jesus och satte sig nu på domarsätet. Pilatus rop: ”Se! Er kung!” fick bara judarna att på nytt ropa att Jesus skulle hängas på pålen och att förklara: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” Pilatus utlämnade sedan Jesus åt dem till att hängas på pålen. (Mt 27:1–31; Mk 15:1–15; Lu 23:1–25; Joh 18:28–40; 19:1–16)

Judiska skribenter, däribland Filon, skildrar Pilatus som en omedgörlig och egensinnig man. (De Legatione ad Gaium, XXXVIII, 301) Men det är troligt att det var judarnas egna handlingar som i hög grad var orsak till de stränga åtgärder som ståthållaren vidtog mot dem. Under alla omständigheter ger evangelieskildringarna en viss inblick i denne mans personlighet. Hans agerande var typiskt för en romersk ledare. Han fattade sig kort och gick rakt på sak. Han framstod som skeptisk och cynisk, till exempel när han sade: ”Vad är sanning?” Men han visade likväl tecken på fruktan, förmodligen vidskeplig fruktan, när han hörde att han hade att göra med en som hävdade att han var Guds son. Han var tydligtvis inte nedlåtande till sin natur, men i likhet med många andra makthavare brast han när det gällde att bevara sin integritet. Han var i första hand intresserad av sin ställning och av vad hans överordnade skulle säga om de hörde att det var mer oroligheter i hans provins. Han var rädd att framstå som alltför eftergiven mot dem som anklagades för uppvigling. Pilatus insåg att Jesus var oskyldig och att de som anklagade honom gjorde det på grund av avundsjuka. Ändå gav han efter för folkskarans krav och lät en oskyldig människa bli avrättad hellre än att riskera att skada sin politiska karriär.

Som en del av ”de överordnade myndigheterna” hade Pilatus makt därför att Gud tillät det. (Rom 13:1) Han var ansvarig för sitt beslut, ett ansvar som inte kunde tvättas bort med vatten. Det var tydligtvis Gud som låg bakom hans hustrus dröm, liksom jordbävningen, det ovanliga mörkret och att förhänget i helgedomen slets itu – vilket alltsammans inträffade samma dag. (Mt 27:19, 45, 51–54; Lu 23:44, 45) Hennes dröm borde ha fått Pilatus att förstå att detta inte var någon vanlig rättegång och att det inte var någon vanlig person som stod anklagad. Men som Jesus sade hade den som överlämnade honom åt Pilatus ”större synd”. (Joh 19:10, 11) Judas, som förrådde Jesus, kallades ”tillintetgörelsens son”. (Joh 17:12) De fariséer som var delaktiga i sammansvärjningen mot Jesus omtalades som ”föremål för Gehenna”. (Mt 23:15, 33; jfr Joh 8:37–44.) Och i synnerhet översteprästen, som stod i spetsen för Sanhedrin, var ansvarig  inför Gud för att ha överlämnat Guds Son åt denne hedniske härskare i avsikt att få honom dömd till döden. (Mt 26:63–66) Pilatus skuld var inte lika stor som deras, men det han gjorde var ytterst klandervärt.

Pilatus avsmak för dem som låg bakom detta brott kom tydligt till uttryck i det att han satte en skylt med texten ”judarnas kung” ovanför Jesus på pålen, men också i det att han bryskt vägrade ändra texten och sade: ”Vad jag har skrivit har jag skrivit.” (Joh 19:19–22) När Josef från Arimatea bad att få den döda kroppen lät Pilatus honom få den, sedan han först, med en romersk befattningshavares grundlighet, hade försäkrat sig om att Jesus var död. (Mk 15:43–45) När de främsta prästerna och fariséerna uttryckte bekymmer över att den döda kroppen kunde bli stulen från graven fick de det kortfattade svaret: ”Ni har vaktmanskap. Gå och gör den säker så gott ni har förstånd till.” (Mt 27:62–65)

Blir avsatt och dör. Josephus berättar att Pilatus senare blev avsatt från sitt ämbete på grund av klagomål som samarierna framförde till hans närmaste överordnade, Vitellius, som var ståthållare i Syrien. De klagade över att Pilatus hade dödat ett stort antal samarier som hade blivit förledda av en bedragare till att samlas på berget Gerissim i hopp om att hitta några heliga skatter som Mose skulle ha gömt där. Vitellius befallde Pilatus att inställa sig hos Tiberius i Rom och insatte Marcellus i hans ställe. Tiberius dog år 37, medan Pilatus var på väg till Rom. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XXIII, 85–87 [iv, 1]; XVIII, 88, 89 [iv, 2]) Det finns inga tillförlitliga historiska upplysningar om vad resultatet blev av processen mot honom. Historieskrivaren Eusebios, som levde i slutet av 200-talet och i början av 300-talet, hävdar i sin kyrkohistoria att Pilatus tvingades begå självmord under Tiberius efterträdare Gajus (Caligulas) regering. (Kyrkohistoria, 1995, sid. 59)