En beteckning som i de kristna grekiska skrifterna används om skördehögtiden (2Mo 23:16), eller veckohögtiden (2Mo 34:22), en högtid som också kallades ”dagen för den första mogna grödan” (4Mo 28:26). Anvisningarna för denna högtid finns i 3 Moseboken 23:15–21; 4 Moseboken 28:26–31 och 5 Moseboken 16:9–12. Högtiden skulle firas den 50:e dagen (det grekiska ordet för pingst, pentēkostẹ̄, som betyder ”femtionde [dagen]”) efter den 16 nisan, den dag då den första kärven av kornskörden frambars som offer. (3Mo 23:15, 16) Enligt den judiska kalendern inföll högtiden den 6 sivan. Det var efter kornskörden och vid början av veteskörden – vetet mognar senare än kornet. (2Mo 9:31, 32)

Israeliterna hade inte lov att börja med skörden förrän förstlingen av kornskörden hade framburits åt Jehova den 16 nisan. Därför finns följande anvisningar i 5 Moseboken 16:9, 10: ”Från den tidpunkt då skäran först sätts till den omejade säden skall du börja räkna sju veckor. Sedan skall du fira veckohögtiden till Jehovas, din Guds, ära.” Alla män och pojkar skulle vara närvarande vid firandet av högtiden, och det sägs också: ”Du skall glädja dig inför Jehovas, din Guds, ansikte, du och din son och din dotter och din slav och din slavinna och leviten som är inom dina portar och den bofaste främlingen och den faderlöse och änkan, som är i din mitt, på den plats som Jehova, din Gud, väljer ut för att låta sitt namn ha sin boning där.” (5Mo 16:11) Påsken var en familjehögtid, men vid skördehögtiden, pingsten, skulle man visa en mer utvidgad gästfrihet, ungefär som vid lövhyddohögtiden.

Förstlingen av veteskörden skulle behandlas annorlunda än förstlingen av kornskörden. Av två tiondels efa (4,4 l) fint vetemjöl med en tillsats av surdeg skulle det bakas två bröd. Dessa bröd skulle vara ”från de orter där ni bor”, vilket betydde att det skulle vara sådana bröd som man åt dagligen i hushållet och alltså inte bröd som uttryckligen var avsedda för ett heligt ändamål. (3Mo 23:17) Tillsammans med bröden frambars brännoffer och ett syndoffer och dessutom som gemenskapsoffer två bagglamm. Prästen viftade bröden och lammen inför Jehova genom att lägga händerna under bröden och köttstyckena och vifta dem fram och åter, vilket betydde att de frambars inför Jehova. Sedan bröden och lammen offrats tillföll de prästen som fick äta dem som ett gemenskapsoffer. (3Mo 23:18–20)

 I beskrivningen av de andra offren (alltså inte gemenskapsoffren) är det en liten avvikelse i 4 Moseboken 28:27–30. I stället för sju lamm, en ungtjur, två baggar och en killing av getterna, som det står i 3 Moseboken 23:18, 19, nämns här sju lamm, två ungtjurar, en bagge och en killing av getterna. Judiska bibelkommentatorer säger att det som står i Tredje Moseboken gäller det offer som skulle frambäras tillsammans med de två viftoffersbröden, medan orden i Fjärde Moseboken gäller det egentliga högtidsoffret, och det skulle betyda att bägge offren frambars. Något som ger stöd åt detta är Josephus beskrivning av offren på pingstdagen, där han först nämner de två lamm som frambärs som ett gemenskapsoffer och sedan slår samman de övriga offren och räknar upp tre kalvar, två baggar (i stället för tre; tydligen ett avskrivningsfel), 14 lamm och två killingar. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], III, 253 [x, 6]) Dagen var en helig sammankomst, en sabbatsdag. (3Mo 23:21; 4Mo 28:26)

Pingsthögtiden firades mot slutet av kornskörden och var en tid av glädje, något som kom till uttryck i det gemenskapsoffer som frambars av församlingen och gavs till prästen. Detta offer vittnade också om fred och gemenskap med Jehova. Samtidigt påminde syndoffret israeliterna om att de var syndare, och det var en vädjan till Gud om att han skulle förlåta och rena dem. Det utökade brännoffret tjänade som ett synligt uttryck för deras tacksamhet för Guds stora givmildhet och var dessutom en symbol för att de helhjärtat önskade hålla sitt förbund med honom.

Den här dagen var det särskilt passande att israeliterna visade tacksamhet mot Jehova, men de skulle också komma ihåg sina fattiga bröder. Efter att ha gett anvisningar om hur högtiden skulle firas befallde Jehova: ”Och när ni bärgar skörden i ert land, skall du inte skörda ända ut till kanten av din åker, och de ax som är kvar efter din skörd skall du inte samla upp. Du skall lämna kvar dem åt den nödställde och den bofaste främlingen. Jag är Jehova, er Gud.” (3Mo 23:22) På så sätt skulle också de fattiga känna orsak att tacka Herren och ta del i det glädjefyllda firandet tillsammans med alla andra. Under högtiden var det också många enskilda som frambar offer av det första av skörden.

Enligt rabbinska källor blev det efter landsflykten i Babylon vanligt att de som deltog i pingsthögtiden begav sig till Jerusalem en dag i förväg och där gjorde alla de nödvändiga förberedelserna. På kvällen kungjordes den förestående högtidsdagen genom trumpetstötar. (4Mo 10:10) Brännoffersaltaret renades, och omedelbart efter midnatt öppnades portarna till templet för prästerna, så att de kunde undersöka de offerdjur som folket förde in på förgården. Alfred Edersheim skriver om detta: ”Före morgonoffret måste alla freds- och brännoffer som folket avsåg att frambära vid festen undersökas av de tjänstgörande prästerna. Eftersom det rörde sig om ett stort antal offer, måste det ha varit en bråd tid för prästerna innan kungörandet att morgonrodnaden kunde ses över Hebron avslutade alla förberedelser, eftersom detta var signalen till att det reguljära morgonoffret skulle frambäras.” (The Temple, 1874, sid. 228)

Efter det reguljära dagliga morgonoffret frambar man de högtidsoffer som beskrivs i 4 Moseboken 28:26–30. Därefter följde det offer som var speciellt för pingsten – viftoffersbröden och de tillhörande offren. (3Mo 23:18–20) Sedan bröden hade viftats fram och åter tog översteprästen det ena, medan det andra delades mellan alla de tjänstgörande prästerna.

Högtidens symboliska innebörd. Det var på pingstdagen år 33 v.t. som Jesus Kristus utgöt den heliga anden över de omkring 120 lärjungar som var samlade i ett ”rum på övervåningen” i ett hus i Jerusalem. (Apg 1:13–15) Jesus hade blivit uppväckt den 16 nisan, den dag då översteprästen frambar den första kärven av kornskörden. I bildlig bemärkelse var Jesus utan surdeg, som betecknar synd. (Heb 7:26) Vid pingsten kunde han, i sin ställning som den store översteprästen, ställa fram fler söner inför sin Fader, Jehova, nämligen människor som tagits ut ur det syndiga människosläktet och som följde i Jesu fotspår och godtog hans offer. Guds godkännande av Jesu eget offer och av de lärjungar som Jesus ställde fram för att de skulle kunna bli med anden pånyttfödda söner till Gud (trots att de var födda i synd) kom till uttryck i att Guds ande utgöts över dem. Att det på pingstdagen som offer till Jehova frambars två bröd bakade av korn som precis mognat visar att uppfyllelsen skulle omfatta mer än en person. Det kan också visa att de som blir av anden pånyttfödda efterföljare till Jesus Kristus tas ut bland två grupper på jorden: Först från de köttsliga, omskurna judarna och senare från alla de andra nationerna i världen, icke-judarna. (Jfr Ef 2:13–18.)

Enligt judisk tradition motsvarar pingstdagen det tillfälle då lagen gavs vid berget Sinai och Israel blev ett utvalt folk. Det var i början av den tredje månaden (sivan) som israeliterna församlades vid Sinai och mottog lagen. (2Mo 19:1) Alldeles som Mose blev använd som medlare för att föra in Israel i lagförbundet, förde Jesus  Kristus nu som medlare för det andliga Israel in denna nya nation i det nya förbundet. Aposteln Paulus jämför dessa två händelser och säger att de kristna under det nya förbundet är samlade till en långt större sammankomst vid ”ett Sions berg och en stad som tillhör den levande Guden, ett himmelskt Jerusalem”. (Heb 12:18–24; jfr Upp 14:1–5.)

Jesus hade tillkännagett det nya förbundet för sina lärjungar den kväll då han firade sin sista påsk, och strax före sin himmelsfärd hade han sagt att de skulle vänta i Jerusalem tills de fick den utlovade heliga anden. Nu förhöll det sig som aposteln Petrus förklarade: ”När han nu har blivit upphöjd till Guds högra sida och mottagit den utlovade heliga anden från Fadern, har han utgjutit den, vilket ni ser och hör.” (Lu 22:20; Apg 2:33) Guds andes närvaro visade sig på så sätt att omkring 120 lärjungar genom ett underverk kunde tala olika språk. Därigenom kunde ett stort antal judar och proselyter från alla delar av romarriket höra om ”Guds storslagna gärningar” på ett språk som de förstod. (Apg 2:7–11) För första gången blev det nu (genom Petrus) förkunnat om dop i Faderns, Sonens och den heliga andens namn, precis som Jesus hade befallt i Matteus 28:19. (Apg 2:21, 36, 38, 39) Eftersom Jesus hade gått in i himlen med värdet av sitt offer, var han i stånd att föra in sina efterföljare i det nya förbundet. (Heb 9:15–26)

Dessa efterföljare, och de 3 000 som fogades till den dagen (Apg 2:41) och sedan ytterligare andra, var alltså inte den första förstlingen åt Gud. Det var Jesus Kristus själv som var det, eftersom han blev uppväckt den 16 nisan (1Kor 15:23), den dag då kärvarna av kornax frambars som viftoffer. Lärjungarna motsvarade i stället förstlingen av den andra skörden, veteskörden, det som kallas ”en förstling” åt Gud. (Jak 1:18) De blev nu Guds nya nation, ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. (1Pe 2:9)