[Pọntos] Betyder ”hav”.

Ett område som låg i norra Mindre Asien. I förkristen tid syftade namnet tydligtvis på den del av norra Mindre Asien som låg utmed Svarta havet, som ibland kallades Pontus Euxinus. Pontos sträckte sig österut från floden Halys nedre lopp (nära Bithynien) och längs kusten till Svarta havets sydöstra hörn. Den bördiga kusten har varma somrar och milda vintrar. Inlandet utgörs av det nordöstra hörnet av den centrala högplatån, som här är genomskuren av många floddalar där det odlades spannmål. Bergssluttningarna var skogbevuxna och tillhandahöll timmer till skeppsbygge. Utmed kusten märktes inflytandet från de grekiska kolonierna, medan de som bodde i inlandet hade nära förbindelser med Armenien i öster.

Efter det att Pontos hade varit under persiskt inflytande under en tid blev området på 300-talet f.v.t. ett självständigt rike. En lång rad kungar som hette Mithridates efterträdde varandra, och nära förbindelser med Rom utvecklades. Men Mithridates VI Eupator utmanade Roms makt och utvidgade riket betydligt. Efter flera krig besegrades han omkring år 66 f.v.t. av romarna under ledning av Pompejus. En stor del av Pontos slogs då samman med Bithynien i väster och blev en del av provinsen Bithynien och Pontos. Den östra delen slogs samman med provinsen Galatien (galatiska Pontos). Senare gavs ett stycke av den östra delen till Polemon (ca 36 f.v.t.) och blev en del av Polemons rike. (KARTA, bd 1, sid. 175) Under det första århundradet v.t. syftade därför ”Pontos” antingen på hela det geografiska området utmed kusten eller på den del av Pontos som tillhörde provinsen Bithynien och Pontos eller på den östra delen, som hade slagits samman med Galatien och Polemons rike.

Den judiske skribenten Filon, som levde under det första århundradet, sade att judarna hade spritt sig till alla delar av Pontos. Judar därifrån var närvarande i Jerusalem vid pingsten år 33. (Apg 2:9) Några av dessa judar från Pontos som hörde Petrus tal kanske blev kristna och återvände till sina hemtrakter. Ungefär  30 år senare riktade Petrus sitt första kanoniska brev (ca år 62–64) ”till de tillfälliga inbyggare som är kringspridda i Pontos” och andra delar av Mindre Asien. (1Pe 1:1) Troligen fanns det församlingar i Pontos, eftersom Petrus nämnde att ”de äldste” skulle vara herdar för hjorden. (1Pe 5:1, 2) Juden Aquila, som reste till Rom och sedan till Korinth där han träffade aposteln Paulus, var från Pontos. (Apg 18:1, 2)