(hebr.: ‛aravịm [plur.])

Det hebreiska namnet på detta träd motsvarar det arabiska gharab, som fortfarande används om poppeln Populus euphratica. Många översättningar återger det hebreiska ordet med ”pilar”, men även om popplar och pilar hör till samma familj och är vanliga i Mellanöstern, föredrar nutida lexikografer ”popplar”. (Se Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Koehler och Baumgartner, Leiden 1958, sid. 733; A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 788; The New Westminster Dictionary of the Bible, utgiven av H. Gehman, 1970, sid. 998.)

Popplar är mycket vanliga längs Eufrats stränder (medan pilar är förhållandevis sällsynta där) och passar därför bra in på det som sägs i Psalm 137:1, 2 om att de landsflyktiga judarna gråtande hängde sina lyror i popplarna. De små, prasslande, hjärtformade bladen sitter på platta skaft som hänger snett ner från kvistarna. Detta gör att de rör sig för minsta vind, en rörelse som kan föra tanken till sinnesrörelsen hos människor som gråter av sorg.

Populus euphratica växer också längs floder och vattendrag i Syrien och Palestina, särskilt i Jordandalen. Där bildar detta träd, tillsammans med tamarisker, ofta täta snår, men på andra håll kan det bli 10–15 m högt. I Bibeln nämns popplar alltid i samband med vattendrag eller regnflodsdalar. De nämns bland de träd vars grenar man använde under lövhyddohögtiden (3Mo 23:40), och de erbjöd skydd åt den väldiga ”Behemot” (flodhästen) längs floden (Job 40:15, 22). Eftersom popplar skjuter upp snabbt på fuktiga platser, nämns de i Jesaja 44:3, 4 för att beskriva den snabba tillväxt och ökning som är ett resultat av Jehovas ande och välsignelse.