Innan den kristna församlingen grundades fanns det bland sanna tillbedjare av Jehova präster som officiellt representerade Gud inför det folk de betjänade, och de undervisade folket om Gud och hans lagar. De representerade också folket inför Gud genom att frambära offer och lägga sig ut för folket. Hebréerna 5:1 förklarar: ”Varje överstepräst uttagen bland människor tillsätts till förmån för människor över det som hör Gud till, för att han skall frambära offergåvor och slaktoffer för synder.” Det hebreiska ord som översätts med ”präst” är kohẹn, och det grekiska är hiereus.

Tidigt i historien. Under den patriarkaliska tiden tjänade familjeöverhuvudet som präst för sin familj, och vid faderns död övergick uppgiften till den förstfödde sonen. Redan tidigt i historien tjänade alltså Noa som präst för sin familj. (1Mo 8:20, 21) Familjeöverhuvudet Abraham, som reste från plats till plats med sitt stora hushåll, byggde altaren och frambar offer åt Jehova på de olika platser där han slog läger. (1Mo 14:14; 12:7, 8; 13:4) Gud sade om Abraham: ”Jag har ju lärt känna honom för att han skall befalla sina söner och sitt hushåll efter sig att de skall hålla sig till Jehovas väg genom att utöva rättfärdighet och rätt.” (1Mo 18:19) Isak och Jakob följde samma mönster (1Mo 26:25; 31:54; 35:1–7, 14), och Job, som inte var israelit men som troligen var en avlägsen släkting till Abraham, frambar regelbundet offer till Jehova på sina barns vägnar och sade: ”Kanske har mina söner syndat och förbannat Gud i sitt hjärta.” (Job 1:4, 5; se också Job 42:8.) Men dessa män kallas inte kohẹn eller hiereus i Bibeln. Familjeöverhuvudet Jetro däremot, Moses svärfar, kallas ”prästen [kohẹn] i Midjan”. (2Mo 2:16; 3:1; 18:1)

Melkisedek, kungen i Salem, var en ovanlig präst (kohẹn). Bibeln ger inga upplysningar om hans härstamning, födelse eller död. Han hade inte ärvt sin ställning som präst, och han hade varken föregångare eller efterträdare i ämbetet. Melkisedek innehade både ämbetet som kung och ämbetet som präst. Hans prästadöme var större än det levitiska prästadömet, för Levi betalade i viss bemärkelse tionde till Melkisedek, eftersom han, ännu inte född, ”var ... till i sin förfaders [Abrahams] kropp” när Abraham gav tionde till Melkisedek och fick hans välsignelse. (1Mo 14:18–20; Heb 7:4–10) I dessa avseenden var Melkisedek en förebild till Jesus Kristus, som är ”präst för evigt efter Melkisedeks sätt”. (Heb 7:17)

Familjeöverhuvudena tjänade tydligen som präster bland Jakobs (Israels) avkomlingar tills det levitiska prästadömet upprättades av Gud. När Gud förde folket till berget Sinai gav han därför denna befallning: ”Låt också prästerna, som regelbundet närmar sig Jehova, helga sig, för att inte Jehova skall bryta ut mot dem.” (2Mo 19:22) Detta inträffade innan det levitiska prästadömet upprättades. Men Aron fick följa med Mose en bit upp på berget, trots att han ännu inte hade utsetts till präst. Denna omständighet passade väl ihop med att Aron och hans efterkommande längre fram utsågs till att vara präster. (2Mo 19:24) Sett i efterhand var detta ett tidigt tecken på att Gud hade för avsikt att ersätta den gamla anordningen (med familjeöverhuvuden som präster) med ett prästadöme bestående av Arons hus.

Under lagförbundet. När Jehova tillintetgjorde Egyptens förstfödda genom den tionde plågan, då israeliterna var slavar i Egypten, helgade han alla förstfödda söner i Israel åt sig. (2Mo 12:29; 4Mo 3:13) Dessa förstfödda tillhörde därför Jehova och kunde användas i särskild tjänst helt och hållet för honom. Jehova kunde ha utsett alla dessa förstfödda av mankön i Israel till att vara präster och ta hand om helgedomen,  men i enlighet med sin avsikt valde han ut männen av Levis stam till denna tjänst. Han lät därför folket ersätta de förstfödda av manligt kön från de andra 12 stammarna (avkomlingarna av Josefs söner, Efraim och Manasse, räknades som två stammar) med de levitiska männen. En folkräkning visade att det bland de icke-levitiska stammarna fanns 273 fler förstfödda av manligt kön från en månads ålder och uppåt än det fanns leviter av manligt kön. Jehova krävde därför att en lösesumma på fem siklar (95 kr) betalades för var och en av de 273 och att pengarna skulle ges till Aron och hans söner. (4Mo 3:11–16, 40–51) Jehova hade redan före denna uppgörelse utvalt männen av Arons släkt av Levis stam till att utgöra Israels prästerskap. (4Mo 1:1; 3:6–10)

Under en lång period var det bara israeliterna som hade möjligheten att bli ”ett kungarike av präster och en helig nation”. (2Mo 19:6) Men när de som folk betraktade förkastade Guds Son var de inte längre de enda som hade den möjligheten. (Jfr Mt 21:43; 1Pe 2:7–10.)

Till en början var Jehova Israels kung. Senare föreskrev Jehova att kungadömet skulle innehas av Davids släktlinje. Jehova var fortfarande israeliternas osynlige kung, men kungarna i Davids släktlinje fick representera hans styre här på jorden. Det sades därför att dessa jordiska kungar satt på ”Jehovas tron”. (1Kr 29:23) Men prästadömet hölls fortfarande avskilt, i Arons släktlinje. Både Jehova Guds kungadöme och hans prästadöme med den ”heliga tjänsten” tillhörde alltså enbart denna nation. (Rom 9:3, 4)

Prästerskapets installation. Utnämningen av en präst måste komma från Gud; en människa tar sig inte det ämbetet självmant. (Heb 5:4) Det var alltså Jehova själv som utsåg Aron och hans hus till att vara präster ”till oöverskådlig tid” och avskilde dem från kehatiternas släkt, en av de tre huvudgrenarna av Levis stam. (2Mo 6:16; 28:43) Men först helgade leviten Mose, som var medlaren för lagförbundet och Guds representant, sin bror Aron och hans söner och fyllde deras händer med makt, dvs. gav dem myndighet att tjäna som präster. Ceremonin beskrivs i 2 Moseboken, kapitel 29, och i 3 Moseboken, kapitel 8. Prästernas installation tog tydligen sju dagar, från den 1 till den 7 nisan 1512 f.v.t. (Se INSTALLATION.) Det nyinstallerade prästerskapet började utföra sin tjänst för Israel nästa dag, den 8 nisan.

Kvalifikationer. Jehova Gud ställde upp kraven för dem i Arons släktlinje som skulle tjäna vid hans altare. För att bli präst skulle en man vara fysiskt frisk och ha ett normalt utseende. Den som hade ett lyte fick inte närma sig altaret för att frambära offer, och han fick inte komma nära förhänget mellan det heliga och det allra heligaste i tältboningen. Men han var berättigad till underhåll genom tiondet, och han fick äta av ”det heliga” som skulle tjäna som mat åt prästerna. (3Mo 21:16–23)

Det ges inga exakta upplysningar om vilken ålder man skulle ha för att tjänstgöra som präst, men räkningen av kehatiterna vid berget Sinai omfattade män mellan 30 och 50 år. (4Mo 4:3) Leviterna började tjäna vid helgedomen när de var 25 år (på Davids tid sänktes åldersgränsen till 20 år). (4Mo 8:24; 1Kr 23:24) De leviter som inte var präster drog sig tillbaka från den obligatoriska tjänsten vid helgedomen när de var 50 år, men det fanns ingen åldersgräns för när prästerna skulle dra sig tillbaka. (4Mo 8:25, 26; se TILLBAKATRÄDANDE.)

Försörjning. De som tillhörde Levis stam fick inget sammanhängande landområde som arvedel. Jehova lät ”skingra dem i Israel” och gav dem 48 städer att bo i med sina familjer och sin boskap. Tretton av dessa städer tillföll prästerna. (1Mo 49:5, 7; Jos 21:1–11) En av tillflyktsstäderna, Hebron, tillhörde prästerna. (Jos 21:13) Orsaken till att leviterna inte fick något område som arvedel var, som Jehova sade: ”Jag är din andel och din arvedel bland Israels söner.” (4Mo 18:20) Leviterna utförde sina tjänsteuppgifter och skötte sina hus och de betesmarker som tillhörde de städer som tilldelats dem. De skötte också andra marker som israeliterna hade vigt åt heligt bruk. (3Mo 27:21, 28) Jehova sörjde för leviterna genom att bestämma att de andra 12 stammarna skulle ge dem tionde av landets avkastning. (4Mo 18:21–24) Av det allra bästa av detta tionde skulle leviterna i sin tur ge en tiondel till prästerna. (4Mo 18:25–29; Neh 10:38, 39) Prästerna mottog på så sätt en procent av hela landets avkastning och kunde därför ägna all sin tid åt sin tilldelade tjänst för Gud.

Underhållet till prästerna var visserligen rikligt, men det var ingenting i jämförelse med den lyx och stora ekonomiska makt som de icke-judiska nationernas prästerskap hade skaffat sig. I exempelvis Egypten ägde prästerna markområden (1Mo 47:22, 26), och genom listigt manövrerande blev de med tiden de rikaste och mäktigaste i Egypten. James H. Breasted uppger i boken A History of the Ancient Egyptians (1908, sid. 355, 356, 431, 432) att farao under den så kallade tjugonde dynastin reducerades till en marionett. Prästerskapet ägde områden med guld i Nubien och den stora provinsen runt den övre delen av Nilen. Översteprästen var näst efter överste skattmästaren statens viktigaste  finansämbetsman. Han förde befälet över hela armén och kontrollerade statskassan. På forntida monument har han en mer framträdande plats än farao.

Det var först när israeliterna blev försumliga när det gällde tillbedjan och betalning av tionde som prästerna och de icke-prästerliga leviterna led nöd, så att leviterna behövde söka annat arbete för att kunna försörja sig och sina familjer. Denna dåliga inställning till helgedomen och dem som tjänade där ledde i sin tur till att folket led nöd, eftersom det gick ut över deras andlighet och kunskap om Jehova. (Neh 13:10–13; se också Mal 3:8–10.)

Prästerna mottog följande: 1) Det vanliga tiondet. 2) Pengarna för friköpande av en förstfödd son eller ett förstfött djur av hankön. Om det var en förstfödd tjur, ett förstfött bagglamm eller en förstfödd get fick de köttet till mat. (4Mo 18:14–19) 3) Pengarna för friköpande av människor och sådant som var helgat, och även sådant som var vigt åt Jehova. (3Mo 27) 4) Vissa delar av de offer folket bar fram samt skådebröden. (3Mo 6:25, 26, 29; 7:6–10; 4Mo 18:8–14) 5) Något av de offer som bestod av det bästa av den första mogna grödan i form av säd, vin och olja. (2Mo 23:19; 3Mo 2:14–16; 22:10 [”främmande” i 3Mo 22:10 avser en som inte var präst]; 5Mo 14:22–27; 26:1–10) Bortsett från vissa angivna delar som bara prästerna fick äta (3Mo 6:29) hade deras söner och döttrar och i vissa fall prästens hushåll – även slavarna – rätt att äta av detta. (3Mo 10:14; 22:10–13) 6) Utan tvivel en andel av det tionde som vart tredje år tillföll leviterna och de fattiga. (5Mo 14:28, 29; 26:12) 7) Krigsbyte. (4Mo 31:26–30)

Klädsel. När prästerna utförde sina ämbetsplikter gick de barfota, eftersom helgedomen var ett heligt område. (Jfr 2Mo 3:5.) I anvisningarna för hur prästernas särskilda kläder skulle göras sägs det ingenting om sandaler. (2Mo 28:1–43) Av anständighetsskäl hade de på sig benkläder av linne som räckte från höfterna till låren ”till att skyla det nakna köttet”, så att de inte skulle dra ”skuld för missgärning över sig” och dö. (2Mo 28:42, 43) Över dessa bar de en tunika av fint linne och ett linneskärp. Deras huvudbonad var ”virad” runt huvudet. (3Mo 8:13; 2Mo 28:40; 39:27–29) Denna huvudbonad verkar ha sett annorlunda ut än översteprästens turban, som kanske syddes i formen av en turban och ”sattes” på översteprästens huvud. (3Mo 8:9) Det verkar som om det var först längre fram som underprästerna ibland bar efoder av linne. Dessa var emellertid inte gjorda i konstbroderi, som översteprästens efod. (Jfr 1Sa 2:18.)

Föreskrifter och uppgifter. Prästerna skulle hålla sig fysiskt rena och följa höga moralnormer. När de gick in i mötestältet och innan de frambar ett offer på altaret, skulle de tvätta sina händer och fötter vid karet på förgården ”för att de inte ... [skulle] dö”. (2Mo 30:17–21; 40:30–32) Med liknande ord varnades de för att dricka vin eller starka drycker när de tjänade vid helgedomen. (3Mo 10:8–11) De fick inte orena sig genom att röra en död kropp eller sörja någon som hade dött, för det skulle tillfälligt ha gjort dem orena så att de inte kunde utföra tjänst. En underpräst (men inte översteprästen) fick emellertid orena sig när en nära släkting hade dött: mor, far, son, dotter, bror eller en syster som var jungfru – släktingar som stod honom nära (dvs. som bodde tillsammans med eller i närheten av honom). Möjligen ansågs även hans hustru vara en sådan närstående. (3Mo 21:1–4) En präst som blev oren på grund av spetälska, flytning, beröring av en död kropp eller något annat orent fick inte äta av de heliga gåvorna eller utföra tjänst i helgedomen förrän han var ren igen, annars skulle han dö. (3Mo 22:1–9)

Prästerna fick inte raka sitt huvud eller skära av kanten av sitt skägg eller rista märken på sin kropp, något som var vanligt bland hedniska präster. (3Mo 21:5, 6; 19:28; 1Ku 18:28) Översteprästen fick bara gifta sig med en jungfru. En underpräst fick däremot gifta sig med en änka, men inte med en frånskild kvinna eller en prostituerad. (3Mo 21:7, 8; jfr 3Mo 21:10, 13, 14.) Tydligen skulle alla i översteprästens familj upprätthålla den höga moraliska standard och värdighet som tillkom ämbetet. Om dottern till en präst prostituerade sig, skulle hon straffas med döden och brännas upp i eld som något avskyvärt i Guds ögon. (3Mo 21:9)

I vildmarken, när lägret bröt upp, skulle Aron och hans söner täcka över de heliga inventarierna och redskapen i mötestältet innan de andra kehatiterna fick komma in för att bära dem, för att kehatiterna inte skulle dö. När israeliterna slog läger på en ny plats avtäcktes de här föremålen och ställdes på plats i tältet av Aron och hans söner. (4Mo 4:5–15) När israeliterna var på vandring var det prästerna som bar förbundsarken. (Jos 3:3, 13, 15, 17; 1Ku 8:3–6)

Det var prästernas uppgift att blåsa i de heliga trumpeterna och på så sätt ge folket signal om när det skulle slå läger, bryta upp, samlas, dra ut i strid eller fira en högtid åt Jehova. (4Mo 10:1–10) Prästerna och leviterna var frikallade från militärtjänst, men de tjänade som trumpetblåsare och sångare framför hären. (4Mo 1:47–49; 2:33; Jos 6:4; 2Kr 13:12)

 När prästerna tjänade vid helgedomen ingick det i deras uppgift att slakta de offerdjur som folket kom med, stänka blodet på altaret, stycka offren, hålla elden på altaret brinnande, tillaga köttet och ta emot alla de andra offren, till exempel sädesoffren. De hade också uppgifter i förbindelse med dem som var i ett orent tillstånd, dem som avlagt särskilda löften osv. (3Mo 1–7; 12:6; 13–15; 4Mo 6:1–21; Lu 2:22–24) De frambar de föreskrivna brännoffren morgon och kväll och alla andra offer som regelbundet skulle frambäras vid helgedomen, förutom de offer som översteprästen skulle frambära, och de brände rökelse på det gyllene altaret. (2Mo 29:38–42; 4Mo 28:1–10; 2Kr 13:10, 11) De klippte lampvekarna och såg till att det fanns tillräckligt med olja i lamporna (2Mo 27:20, 21), och de hade tillsynen över den heliga oljan och rökelsen (4Mo 4:16). De välsignade folket vid högtidssammankomsterna på det sätt som beskrivs i 4 Moseboken 6:22–27. Men ingen annan präst fick vara i helgedomen när översteprästen gick in i det allra heligaste för att bringa försoning. (3Mo 16:17)

Det var först och främst prästerna som var betrodda med uppgiften att förklara Guds lag, och de hade en viktig roll i Israels rättsväsen. De bistod inte bara domarna i sina egna städer, utan de tjänstgjorde även tillsammans med domarna vid särskilt svåra rättsfall där lokala domstolar inte kunde fälla utslag. (5Mo 17:8, 9) I samband med ett ouppklarat mord skulle de tillsammans med stadens äldste se till att det rätta tillvägagångssättet följdes för att avlägsna blodskuld från staden. (5Mo 21:1, 2, 5) Om en svartsjuk man anklagade sin hustru för att i hemlighet ha begått äktenskapsbrott skulle hon föras till helgedomen. Där skulle prästen utföra en ceremoni där Jehova, som visste om kvinnan var skyldig eller oskyldig, ombads döma i saken. (4Mo 5:11–31) I samtliga rättsfall skulle prästernas eller de tillsatta domarnas utslag respekteras. Den som avsiktligt var respektlös eller olydig straffades med döden. (4Mo 15:30; 5Mo 17:10–13)

Prästerna undervisade folket i lagen och läste och förklarade den för dem som kom till helgedomen för att tillbe. Även när de inte var i tjänst hade de goda möjligheter att undervisa, både på området kring helgedomen och i andra delar av landet. (5Mo 33:10; 2Kr 15:3; 17:7–9; Mal 2:7) När israeliterna hade återvänt till Jerusalem från Babylon församlade prästen Esra folket, och tillsammans med andra präster och med leviterna använde han många timmar till att läsa och förklara lagen för dem. (Neh 8:1–15)

Prästerna värnade både om nationens religiösa renhet och om folkets fysiska hälsa. När det gällde spetälska på en människa, på ett klädesplagg eller på ett hus var det prästen som skulle avgöra vad som var rent eller orent. Han såg till att lagarna om karantän följdes, och han tjänstgjorde vid reningen av dem som hade blivit orena på grund av att de vidrört en död kropp eller på grund av en oren flytning eller något liknande. (3Mo 13–15)

Hur fördelades uppgifterna i templet bland prästerna i Israel?

Av de 24 avdelningarna som kung David delade in prästerna i kom 16 från Eleasars hus och 8 från Itamars hus. (1Kr 24:1–19) Efter landsflykten i Babylon var det åtminstone i början bara präster från fyra av dessa avdelningar som återvände. (Esr 2:36–39) Några menar att man för att upprätthålla den tidigare organisationsstrukturen delade upp de fyra släkterna som hade återvänt så att det återigen fanns 24 avdelningar. Alfred Edersheim säger i sin bok The Temple (1874, sid. 63) att detta gjordes genom att varje släkt drog fem lotter för dem som inte hade återvänt och att det på så sätt bildades ytterligare 20 avdelningar som fick de ursprungliga namnen. Johannes döparens far, Sakarja, var präst i den åttonde avdelningen, Abias avdelning. Men om det förhåller sig så som det beskrivs ovan var han kanske inte en avkomling av Abia utan tillhörde bara den avdelning som hade uppkallats efter honom. (1Kr 24:10; Lu 1:5) Eftersom upplysningarna är bristfälliga, är det inte möjligt att dra några säkra slutsatser.

I tempeltjänsten var prästerna organiserade under flera förmän. Vissa uppgifter fördelades genom lottkastning. Alla de 24 avdelningarna tjänade en vecka i taget, två gånger om året. Vid högtiderna, när folket frambar tusentals offer, tjänade tydligen hela prästerskapet, precis som vid invigningen av templet. (1Kr 24:1–18, 31; 2Kr 5:11; jfr 2Kr 29:31–35; 30:23–25; 35:10–19.) En präst kunde också utföra tjänst vid andra tillfällen, så länge han inte hindrade de präster som tillhörde den tjänstgörande avdelningen från att utföra sina tilldelade uppgifter. När Jesus var på jorden fanns det enligt rabbinska traditioner så många präster att veckans tjänst delades upp bland de olika släkter som utgjorde avdelningen och att varje släkt tjänade en eller flera dagar beroende på antalet släktingar.

Den mest ärofulla uppgiften under den dagliga tjänsten var förmodligen att bränna rökelse  på det gyllene altaret. Detta gjordes efter det att offret hade framburits. När rökelsen brändes samlades folket utanför helgedomen för att be. Enligt rabbinsk tradition kastade man lott om vem som skulle utföra denna tjänst, men de som tidigare hade bränt rökelse fick inte vara med såvida inte alla närvarande redan hade utfört denna tjänst. (The Temple, sid. 135, 137, 138) Om det var så det gick till fick en präst vanligen den äran bara en gång i livet. Det var denna tjänst som Sakarja höll på att utföra när ängeln Gabriel visade sig för honom och tillkännagav att han och hans hustru, Elisabet, skulle få en son. När Sakarja kom ut ur helgedomen förstod de som hade samlats utanför, på grund av hur han såg ut och på grund av att han inte kunde tala, att han hade sett en övernaturlig syn inne i helgedomen, och händelsen blev därför offentligt känd. (Lu 1:8–23)

Det verkar ha varit prästerna som hade förmånen att byta ut skådebröden varje sabbat. Det var också på sabbaten som den tjänstgörande avdelningen präster avslutade sin vecka av tjänst och som den nya avdelningen påbörjade följande veckas tjänst. Dessa och andra nödvändiga uppgifter som prästerna utförde innebar inte att de bröt sabbaten. (Mt 12:2–5; jfr 1Sa 21:6; 2Ku 11:5–7; 2Kr 23:8.)

Lojalitet. När de tio stammarna bröt sig loss från Rehabeams kungadöme och bildade det norra riket under Jerobeam, förblev Levis stam lojal och höll sig till tvåstammarsriket, som omfattade Juda och Benjamin. Jerobeam utsåg män som inte var leviter till att vara präster och tjäna vid tillbedjan av guldkalvar, och han drev bort Jehovas präster, Arons söner. (1Ku 12:31, 32; 13:33; 2Kr 11:14; 13:9) Även om många av prästerna i Juda längre fram var otrogna mot Jehova, fanns det också tider då prästerskapet utövade ett starkt inflytande i rätt riktning och hjälpte israeliterna att vara trogna mot honom. (2Kr 23:1, 16; 24:2, 16; 26:17–20; 34:14, 15; Sak 3:1; 6:11) På Jesu och apostlarnas tid hade översteprästerna blivit mycket korrumperade, men det fanns ändå många präster som hade en rätt inställning i hjärtat gentemot Jehova, vilket framgår av att ”en stor skara präster blev lydiga mot tron” kort efter Jesu död. (Apg 6:7)

Ordet ”präst” i andra sammanhang. I Psalm 99:6 kallas Mose präst, eftersom han var medlare och utvald till att i helgedomen utföra den tjänst som helgade Aron och hans söner då de installerades som präster. Mose lade sig ut för Israel genom att anropa Jehovas namn. (4Mo 14:13–20) Ordet ”präst” användes ibland med avseende på en ämbetsman i hög ställning. I förteckningen över de högt uppsatta ämbetsmän som tjänade under kung David sägs det: ”Och Davids söner var präster.” (2Sa 8:18; jfr 2Sa 20:26; 1Ku 4:5; 1Kr 18:17.)

Det kristna prästerskapet. Jehova hade lovat att israeliterna, om de höll hans förbund, skulle bli ”ett kungarike av präster och en helig nation” för honom. (2Mo 19:6) Men det aronitiska prästadömet skulle fortsätta bara tills det större prästadömet, som det förebildade, grundlades. (Heb 8:4, 5) Det skulle bestå tills lagförbundet upphörde och det nya förbundet trädde i kraft. (Heb 7:11–14; 8:6, 7, 13) Erbjudandet att bli präster åt Jehova Gud i hans utlovade kungarike gavs först bara till Israel. Senare gavs det också till icke-judarna. (Apg 10:34, 35; 15:14; Rom 10:21)

Bara en kvarleva av judarna tog emot Kristus, och därför kunde den judiska nationen inte tillhandahålla alla dem som skulle utgöra det verkliga kungariket av präster och den heliga nationen. (Rom 11:7, 20) På grund av israeliternas otrohet hade Gud genom sin profet Hosea flera hundra år i förväg förvarnat dem om detta med orden: ”Eftersom du har förkastat kunskapen, skall också jag förkasta dig, så att du inte tjänar som präst åt mig; och eftersom du glömmer din Guds lag, skall också jag glömma dina söner.” (Hos 4:6) Jesus sade på liknande sätt till de judiska ledarna: ”Guds kungarike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter.” (Mt 21:43) Inte desto mindre erkände Jesus Kristus, som ju var underställd lagen medan han var på jorden, att det aronitiska prästadömet var i kraft, och han uppmanade dem som han hade botat från spetälska att gå till prästen och frambära det offer som lagen föreskrev. (Mt 8:4; Mk 1:44; Lu 17:14)

På pingstdagen år 33 upphörde lagförbundet, och ett ”bättre förbund”, det nya förbundet, trädde i kraft. (Heb 8:6–9) Den dagen utgöt Gud sin heliga ande som ett tydligt uttryck för att denna förändring hade ägt rum. Aposteln Petrus förklarade sedan för de judar som var närvarande och hade kommit till Jerusalem från många nationer att deras räddning nu var beroende av att de ändrade sinne och tog emot Jesus Kristus. (Apg 2; Heb 2:1–4) Längre fram talade Petrus om de judiska byggnadsarbetarna som förkastade Jesus Kristus som huvudhörnsten, och han sade sedan till de kristna: ”Men ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom’.” (1Pe 2:7–9)

Detta nya prästerskap är, som Petrus förklarade, ”ett andligt hus till att vara ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer, välbehagliga  för Gud genom Jesus Kristus”. (1Pe 2:5) Jesus Kristus är deras store överstepräst, och de är underprästerna, motsvarigheten till Arons söner. (Heb 3:1; 8:1) Men till skillnad från det aronitiska prästerskapet, som inte hade del i kungadömet, är kungadömet och prästadömet förenat i detta ”kungliga prästerskap”, som utgörs av Jesus Kristus och hans medarvingar. I Uppenbarelseboken säger aposteln Johannes att Jesus Kristus har ”löst” sina efterföljare från deras ”synder genom sitt eget blod” och gjort dem till ”ett kungarike, till präster åt sin Gud och Fader”. (Upp 1:5, 6)

Bibelns sista bok uppger också hur stort antalet underpräster är. De som Jesus Kristus har gjort ”till ett kungarike och till präster åt vår Gud” sägs sjunga en ny sång i vilken de förklarar att de har blivit köpta med Kristi blod. (Upp 5:9, 10) Längre fram uppges att de som sjunger den nya sången består av 144 000 som ”har blivit köpta från människorna som en förstling åt Gud och åt Lammet”. (Upp 14:1–5) Slutligen förklaras det att dessa underpräster uppstår till himmelskt liv för att vara ”Guds och Kristi präster” och härska ”som kungar” tillsammans med Jesus Kristus under hans tusenåriga styre. (Upp 20:4, 6)

Man kan genom att se lite närmare på hur Israels prästadöme fungerade och på de fördelar det gav Israels folk (Heb 8:5) få en uppfattning om vilken nytta och vilka välsignelser som det fullkomliga och eviga prästadömet, under Jesus Kristus och hans underpräster, kommer att föra med sig för människorna på jorden under tusenårsriket. Dessa präster kommer att ha privilegiet att undervisa människorna i Guds lag (Mal 2:7), att åstadkomma fullständig förlåtelse för synder på grundval av den store översteprästens lösenoffer (genom att förmedla värdet av Kristi offer) och bota människorna från alla skröpligheter (Mk 2:9–12; Heb 9:12–14; 10:1–4, 10), att urskilja vad som är rent och orent i Guds ögon och avlägsna all orenhet (3Mo 13–15), att döma människorna i rättfärdighet och se till att Jehovas rättfärdiga lag upprätthålls över hela jorden. (5Mo 17:8–13)

När israeliterna befann sig i vildmarken var mötestältet den plats där Gud hade sin boning bland människorna, en helgedom där de kunde närma sig honom. (2Mo 25:8) Under de tusen åren kommer ”Guds tält” återigen att vara bland människorna, vilket kommer att leda till ett mycket närmare, mer bestående och välgörande förhållande, eftersom Gud då handlar med dem genom sin store överstepräst, Jesus Kristus, och de 144 000 som tjänar tillsammans med Kristus som underpräster i det stora andliga tempel som den heliga tältboningen förebildade. (Heb 4:14; Upp 1:6; 21:3) Med ett sådant kungligt prästerskap kommer människorna helt visst att vara lyckliga, precis som israeliterna var när kungen och prästerna var trogna mot Gud. Under den perioden var ”Juda och Israel ... talrika, så talrika som sandkornen vid havet. De åt och drack och gladde sig”, och de ”bodde i trygghet, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd”. (1Ku 4:20, 25)

Hedniska präster. De forntida nationerna hade präster genom vilka de närmade sig sina gudar. Dessa män vördades av folket och hade alltid stort inflytande, eftersom de vanligen tillhörde den härskande klassen eller var nära rådgivare åt härskarna. Prästerna var den grupp som hade den högsta utbildningen, och de höll i allmänhet folket i okunnighet. De kunde därför utnyttja folkets vidskeplighet och fruktan för det okända. I Egypten förleddes till exempel folket att tillbe Nilen som en gud, och de trodde att prästerna hade gudomlig kontroll över flodens årliga översvämningar, som deras skörd var beroende av.

Till skillnad från dessa präster uppmuntrade inte Israels präster till vidskepelse och okunnighet. De läste ständigt ur lagen och undervisade hela folket i den. Alla skulle känna Gud och hans lag. (5Mo 6:1–3) Folket kunde läsa och skriva, vilket framgår av att Jehova hade befallt dem att läsa hans lag för sina barn och undervisa dem i den. (5Mo 6:4–9)

Israels prästerskap hade inte någon egyptisk förebild. Trots detta hävdar några att Israels prästerskap och många av lagarna utformats efter egyptiskt mönster. De hävdar att Mose, lagförbundets medlare, i hög grad var påverkad av sitt liv i Egypten, av sin uppfostran vid faraos hov och av den undervisning han hade fått ”i all egyptiernas vishet”. (Apg 7:22) Mose överlämnade visserligen lagen till Israel, men deras argumentering bortser från att han inte på något sätt själv var lagstiftaren. Jehova Gud var Israels lagstiftare (Jes 33:22), och han använde änglar för att överlämna lagen genom medlaren Moses hand. (Gal 3:19)

Gud gav noggranna riktlinjer om allt som berörde israeliternas tillbedjan. Planerna för mötestältet gavs till Mose (2Mo 26:30), och det står skrivet att han fick denna befallning: ”Se till ... att du gör allting efter den mönsterbild som visades dig på berget.” (Heb 8:5; 2Mo 25:40) All tjänst i helgedomen hade sitt ursprung hos Jehova och utfördes efter hans anvisningar. Skildringen framhåller detta upprepade gånger genom att säga att Mose och Israels söner ”hela tiden gjorde i enlighet med allt som Jehova hade  befallt Mose. De gjorde just så.” ”I enlighet med allt som Jehova hade befallt Mose, så utförde Israels söner hela tjänsten. Och Mose fick se hela arbetet, och se, de hade utfört det så som Jehova hade befallt. Så hade de gjort.” ”Och Mose gjorde i enlighet med allt som Jehova hade befallt honom. Han gjorde just så.” (2Mo 39:32, 42, 43; 40:16)

Enligt egyptologer liknade de egyptiska prästernas klädsel i vissa avseenden de israelitiska prästernas klädsel, till exempel när det gällde användningen av linne. De egyptiska prästerna rakade sig över hela kroppen, vilket även leviterna gjorde då de blev installerade (men inte de israelitiska prästerna; 4Mo 8:7). Dessutom skulle prästerna tvätta sig i samband med sin tjänst. Men bevisar dessa få likheter att de båda prästerskapen hade samma ursprung eller att det ena utgick från det andra? Material och metoder som påminner om varandra används över hela världen när man tillverkar kläder, bygger hus och utför dagliga sysslor, som att tvätta sig, men det finns också stora skillnader i fråga om stil och metoder. Likheterna får oss inte att hävda att det ena kom från det andra eller att klädseln eller handlingen har samma religiösa eller symboliska innebörd.

När man jämför de israelitiska och de egyptiska prästernas klädsel och verksamhet finner man inte många likheter. De israelitiska prästerna utförde sin tjänst barfota, medan de egyptiska prästerna hade sandaler på sig. De egyptiska prästernas ämbetsdräkter hade en helt annan utformning, och på deras kläder och tillhörigheter fanns symboler med anknytning till deras tillbedjan av falska gudar. De rakade huvudet, vilket de israelitiska prästerna inte gjorde (3Mo 21:5), och de använde peruker eller bar huvudbonader som skilde sig helt från dem som de israelitiska prästerna bar, vilket framgår av monument i Egypten. Jehova klargjorde dessutom att israeliterna inte skulle ta efter någon av egyptiernas eller de andra nationernas sedvänjor, vare sig i fråga om tillbedjan eller rättskipning. (3Mo 18:1–4; 5Mo 6:14; 7:1–6)

Teorin om att Israels prästerskap efterliknade egyptiska präster saknar därför grund. Man bör komma ihåg att tanken med offer och prästerskap ursprungligen kom från Gud och att den från början kom till uttryck genom trogna män som Abel och Noa, och senare, i det patriarkaliska samhället, genom Abraham och andra. Alla folkslag hade därför en viss kunskap om dessa ting, men den förvanskades och tog sig många olika uttryck, eftersom man övergav den sanne Guden och den rena tillbedjan. De hedniska folken hade en inneboende önskan att tillbe en högre makt, men eftersom de inte hade Jehovas vägledning, utvecklade de många orätta och till och med förnedrande riter, som alltsammans gjorde att de kom i konflikt med den sanna tillbedjan.

De hedniska prästernas avskyvärda handlingar. De egyptiska prästerna motarbetade Mose inför farao och försökte misskreditera Mose och hans Gud, Jehova, genom att utföra magiska konster. (2Mo 7:11–13, 22; 8:7; 2Ti 3:8) Men till slut tvingades de ödmjuka sig och erkänna sitt nederlag. (2Mo 8:18, 19; 9:11) De som tillbad den ammonitiske guden Molek offrade sina söner och döttrar genom att bränna upp dem i eld. (1Ku 11:5; 2Ku 23:10; 3Mo 18:21; 20:2–5) Kanaanéer som tillbad Baal följde samma avskyvärda sedvänja, och dessutom skar de sig själva och tog del i liderliga, motbjudande och omoraliska riter. (4Mo 25:1–3; 1Ku 18:25–28; Jer 19:5) Prästerna åt den filisteiske guden Dagon och prästerna åt de babyloniska gudarna Marduk, Bel och Ishtar utövade magi och spådom. (1Sa 6:2–9; Hes 21:21; Dan 2:2, 27; 4:7, 9) De tillbad bilder gjorda av trä, sten och metall. Till och med Jerobeam, som var kung i tiostammarsriket Israel, anställde präster som skulle leda tillbedjan av guldkalvar och ”bockliknande demoner” för att hindra folket från att ta del i sann tillbedjan i Jerusalem. (2Kr 11:15; 13:9; se också MIKA nr 1.)

Präster utan bemyndigande fördöms av Gud. Jehova var orubbligt emot alla dessa riter och sedvänjor, som i själva verket var demondyrkan. (1Kor 10:20; 5Mo 18:9–13; Jes 8:19; Upp 22:15) Varje gång dessa gudar eller deras präster öppet utmanade Jehova blev de förödmjukade. (1Sa 5:1–5; Dan 2:2, 7–12, 29, 30; 5:15) Vid flera tillfällen dödades deras präster och profeter. (1Ku 18:40; 2Ku 10:19, 25–28; 11:18; 2Kr 23:17) Eftersom Jehova medan lagförbundet var i kraft inte erkände något annat prästadöme än det som tillhörde Arons hus, kan man dra slutsatsen att det i dag inte finns någon annan väg att närma sig Gud än genom det prästadöme som Arons ämbete förebildade, nämligen det prästadöme som tillhör Jesus Kristus, som dessutom är den större översteprästen efter Melkisedeks sätt. (Apg 4:12; Heb 4:14; 1Jo 2:1, 2) Sanna tillbedjare av Gud måste ta avstånd från varje prästerskap som motarbetar denne kung och präst, som Gud har insatt, och hans underpräster. (5Mo 18:18, 19; Apg 3:22, 23; Upp 18:4, 24)

Se ÖVERSTEPRÄST.