Innebörden i det bibliska begreppet ”predika” är lättast att förstå om man undersöker vad som ligger i de uttryck som används på grundspråken hebreiska och grekiska. Det grekiska ordet kērỵssō, som vanligen återges ”predika” (eller ”förkunna” i en del översättningar), har grundbetydelsen ”förkunna (utropa) som en härold”, ”vara härold eller utropare”, ”fungera som härold”, ”utropa (som segerherre)”. Det besläktade substantivet kẹ̄ryx, som kan återges ”predikare” eller ”förkunnare”, betyder ”härold”, ”sändebud”, ”offentligt sändebud”, ”utropare (en som utropade kungörelser och upprätthöll ordningen i folksamlingar osv.)”. Ett annat besläktat substantiv är kẹ̄rygma, som betyder ”det som blir utropat av en härold”, ”kungörelse”, ”tillkännagivande (av segrare i idrottsspel)”, ”befallning”, ”kallelse”. (A Greek-English Lexicon, H. G. Liddell och R. Scott, reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 949) Ordet kērỵssō förmedlar således inte tanken på att hålla en predikan för en sluten grupp lärjungar, utan på en öppen, offentlig kungörelse. Detta illustreras av hur ordet används i beskrivningen av ”en stark ängel som ropade ut [kērỵssonta] med hög röst: ’Vem är värdig att öppna skriftrullen och bryta dess sigill?’” (Upp 5:2; jfr också Mt 10:27.)

Ordet euaggelịzomai betyder ”förkunna goda nyheter”. (Mt 11:5) Besläktade ord är diaggẹllō, ”förkunna vida omkring”, ”ge besked” (Lu 9:60; Apg 21:26; Rom 9:17), och kataggẹllō, ”förkunna”, ”omtala” (Apg 13:5; Rom 1:8; 1Kor 11:26;  Kol 1:28). Den största skillnaden mellan kērỵssō och euaggelịzomai är att kērỵssō betonar förkunnandets form, att det rör sig om ett offentligt, auktoriserat uttalande, medan euaggelịzomai betonar innehållet, att man förkunnar eller bär ut evangeliet (grek.: euaggẹlion), de goda nyheterna.

Ordet kērỵssō motsvarar till en viss grad det hebreiska ordet basạr, som betyder ”bära bud”, ”förkunna”, ”vara budbärare”. (1Sa 4:17; 2Sa 1:20; 1Kr 16:23) Basạr rymmer emellertid inte i samma utsträckning tanken på ett officiellt förkunnande.

Predikande i de hebreiska skrifterna. Noa är den förste som omtalas som ”förkunnare” (2Pe 2:5), men det är möjligt att även Enoks profetior blev förkunnade eller predikade (Jud 14, 15). Noas predikande av rättfärdighet före den stora översvämningen inbegrep tydligen en uppmaning till sinnesändring och en varning för den kommande ödeläggelsen, vilket framgår av att Jesus säger att människor inte tog någon notis. (Mt 24:38, 39) Det offentliga förkunnande som Noa utförde på Guds uppdrag handlade alltså inte i första hand om att bära ut goda nyheter.

Efter den stora översvämningen tjänade många, bland andra Abraham, som profeter och uttalade uppenbarelser från Gud. (Ps 105:9, 13–15) Men innan israeliterna bosatte sig i det utlovade landet var det tydligen ingen som hade som sin huvuduppgift att predika offentligt. Patriarkerna i forna tider fick inte i uppdrag att tjäna som offentliga förkunnare. Under kungatiden däremot tjänade israelitiska profeter som offentliga talesmän som kungjorde Guds förordningar, domar och befallningar på offentliga platser. (Jes 58:1; Jer 26:2) Den kungörelse Jona ropade ut för Nineve stämmer väl överens med tanken i ordet kẹ̄rygma, och den beskrivs mycket riktigt med hjälp av det ordet. (Jfr Jon 3:1–4; Mt 12:41.) Men profeternas uppgift omfattade vanligen mycket mer än att bara vara härolder eller förkunnare, och ibland lät de andra tjäna som sina talesmän. (2Ku 5:10; 9:1–3; Jer 36:4–6) En del av budskapen och synerna framfördes inte muntligen utan blev nerskrivna (Jer 29:1, 30, 31; 30:1, 2; Dan 7–12), och många av dem framfördes till enskilda individer eller utvalda grupper. Dessutom förmedlade profeterna vissa budskap med hjälp av symboliska handlingar. (Se PROFET; PROFETIA.)

Förkunnelsen kunde bestå av förmaningar, varningar och domar eller av goda nyheter – om segrar, befrielse och välsignelser – samt av lovprisning av Jehova Gud. (1Kr 16:23; Jes 41:27; 52:7; i dessa bibelställen används det hebreiska ordet basạr.) Ibland sjöng eller ropade kvinnor ut budskapet om en seger eller en kommande befrielse. (Ps 68:11; Jes 40:9; jfr 1Sa 18:6, 7.)

De hebreiska skrifterna pekade också fram emot det predikoarbete som skulle utföras av Kristus Jesus och den kristna församlingen. Jesus citerade Jesaja 61:1, 2 och visade att detta var en förutsägelse som gällde hans gudagivna uppdrag och hans bemyndigande att predika. (Lu 4:16–21) Jesus uppfyllde Psalm 40:9 (aposteln Paulus tillämpar de föregående verserna på Jesus i Heb 10:5–10), där det sägs: ”Jag kungör de goda nyheterna [form av basạr] om rättfärdighet i den stora församlingen.” Aposteln Paulus citerade Jesaja 52:7 (om budbäraren som bär fram nyheten om Sions befrielse ur fångenskapen) och knyter versen till de kristnas offentliga predikoarbete. (Rom 10:11–15)

I de kristna grekiska skrifterna. Även om Johannes döparen huvudsakligen verkade i vildmarken, utförde han en förkunnares eller offentlig budbärares verk och ropade ut Messias och Guds kungarikes ankomst för de judar som kom till honom, och han uppmanade dem att ändra sinne. (Mt 3:1–3, 11, 12; Mk 1:1–4; Lu 3:7–9) Samtidigt tjänade Johannes som profet, lärare (han hade lärjungar) och evangelieförkunnare. (Lu 1:76, 77; 3:18; 11:1; Joh 1:35) Han var ”en Guds representant” och ett vittne för Gud. (Joh 1:6, 7)

Jesus stannade inte kvar i Judeens vildmark efter sin 40 dagar långa fasta, och han levde inte ett tillbakadraget, klosterliknande liv. Han visste att hans gudagivna uppdrag innebar att han skulle utföra ett predikoarbete, och han predikade offentligt – i städer och byar, på tempelområdet, i synagogor, på gator och torg och på landsbygden. (Mk 1:39; 6:56; Lu 8:1; 13:26; Joh 18:20) I likhet med Johannes gjorde han mer än att predika. Hans undervisning betonas rentav mer än hans predikande. Att undervisa (didạskō) skiljer sig från att predika på så sätt att den som undervisar inte bara kungör ett budskap, utan vägleder, förklarar, argumenterar och lägger fram bevis. Det arbete som Jesu lärjungar skulle utföra både före och efter hans död skulle alltså inbegripa både predikande och undervisning. (Mt 4:23; 11:1; 28:18–20)

Temat för Jesu predikande var: ”Ändra sinne, för himlarnas kungarike har kommit nära.” (Mt 4:17) Som en härold riktade han åhörarnas uppmärksamhet på den suveräne Gudens gärningar, på de möjligheter de nu hade och på det beslut de måste fatta. (Mk 1:14, 15) I enlighet med vad Jesaja hade förutsagt kom han med goda  nyheter och tröst för de ödmjuka, dem som hade ett förkrossat hjärta och de sörjande, och han utropade frihet för de fångna, men han förkunnade också ”hämndens dag från vår Gud”. (Jes 61:2) Han kungjorde modigt Guds avsikter, förordningar, bestämmelser och domar för ledarna och folket.

Efter Jesu död. Efter Jesu död, och särskilt från och med pingsten år 33, fortsatte hans lärjungar predikoarbetet, först bland judarna och med tiden bland alla nationerna. När de hade blivit smorda med helig ande förstod de att de hade Guds bemyndigande att ropa ut hans budskap, och detta framhöll de upprepade gånger för sina åhörare (Apg 2:14–18; 10:40–42; 13:47; 14:3; jfr Rom 10:15), precis som Jesus hade betonat att han var utsänd av Gud (Lu 9:48; Joh 5:36, 37; 6:38; 8:18, 26, 42), som hade gett honom ”en befallning” om vad han skulle säga och vad han skulle tala (Joh 12:49). När lärjungarna blev befallda att sluta predika svarade de därför: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om det vi har sett och hört.” ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor.” (Apg 4:19, 20; 5:29, 32, 42) Predikoverksamheten var en viktig del av deras tillbedjan, ett sätt att lovprisa Gud och en förutsättning för att vinna räddning. (Rom 10:9, 10; 1Kor 9:16; Heb 13:15; jfr Lu 12:8.) Därför skulle alla lärjungar, både män och kvinnor, ta del i den ”intill avslutningen på tingens ordning”. (Mt 28:18–20; Lu 24:46–49; Apg 2:17; jfr Apg 18:26; 21:9; Rom 16:3.)

De första kristna förkunnarna hade ingen hög utbildning med världsliga mått mätt. Medlemmarna av Sanhedrin uppfattade apostlarna Petrus och Johannes som ”olärda och helt vanliga människor”. (Apg 4:13) När det gällde Jesus själv ”kom judarna att förundra sig och sade: ’Hur kan den mannen vara så lärd, han som inte har studerat vid skolorna?’” (Joh 7:15) Världsliga historiker har framhållit detsamma. ”Celsus, Christendomens första skriftliga motståndare ... gör spe deråt, ’att ullarbetare, skomakare, garfware, de mest obildade och bondaktigaste menniskor äro Evangelii ifriga förkunnare.” (Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia, August Neander, 1828, del 1, bd 1, sid. 73) Paulus uttryckte det med följande ord: ”Ni ser ju på hans kallelse av er, bröder, att inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd; utan Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle låta de visa stå där med skam.” (1Kor 1:26, 27)

Men även om de första kristna förkunnarna inte hade fått någon högre utbildning vid världsliga skolor hade de fått god undervisning. Jesus gav de 12 apostlarna omfattande undervisning innan han sände ut dem för att predika. (Mt 10) Han gav dem inte bara teoretisk undervisning utan också praktisk övning. (Lu 8:1)

”Guds kungarike” fortsatte att vara temat för de kristnas predikande. (Apg 20:25; 28:31) Men nu omfattade budskapet mer än vad det hade gjort före Kristi död. ”Den heliga hemligheten” i förbindelse med Guds avsikter hade uppenbarats genom Kristus; Kristi offerdöd hade blivit en viktig faktor i den sanna tron (1Kor 15:12–14); alla som önskade få Guds godkännande och vinna livet måste bli medvetna om, erkänna och underordna sig hans upphöjda ställning som Guds utvalde kung och domare (2Kor 4:5). Därför sägs det ofta om lärjungarna att de predikade Kristus Jesus. (Apg 8:5; 9:20; 19:13; 1Kor 1:23) Om man ser närmare på det de predikade, ser man tydligt att deras predikande av Kristus inte gav åhörarna intrycket att han var oberoende av eller åtskild från Guds anordning med sitt kungarike och hans avsikter i allmänhet. Nej, de förkunnade vad Jehova Gud hade gjort för sin Son och genom honom, hur Guds avsikter höll på att förverkligas och skulle bli förverkligade genom Jesus. (2Kor 1:19–21) Deras predikande var alltså till lovprisning och ära för Gud ”genom Jesus Kristus”. (Rom 16:25–27)

De predikade inte bara av pliktkänsla, och de nöjde sig inte med att rent formellt göra budskapet känt. Deras predikande hade sitt ursprung i en uppriktig tro och utfördes med en önskan att ära Gud och med hoppet att andra skulle få del i räddningen. (Rom 10:9–14; 1Kor 9:27; 2Kor 4:13) Förkunnarna var därför villiga att bli behandlade som dårar av den här världens visa och bli förföljda som villolärare av judarna. (1Kor 1:21–24; Gal 5:11) Av samma anledning försökte de hjälpa sina åhörare att komma till tro genom att de resonerade med dem och talade övertygande. (Apg 17:2; 28:23; 1Kor 15:11) Paulus säger om sig själv att han hade blivit satt till ”förkunnare och apostel och lärare”. (2Ti 1:11) De kristna förkunnarna var inte avlönade utan var nitiska tillbedjare av Gud som gav ut av sig själva – sin tid och sina krafter – i predikoverket. (1Th 2:9)

Eftersom alla som blev lärjungar också blev Ordets förkunnare, fick de goda nyheterna snabb spridning, och när Paulus skrev sitt brev till kolosserna (ca år 60–61, dvs. ca 27 år efter Kristi död) kunde han säga att de goda nyheterna hade ”predikats i hela skapelsen under himlen”. (Kol 1:23) Kristi profetia om att de goda nyheterna  skulle bli predikade för alla nationerna uppfylldes således i viss utsträckning innan Jerusalem och templet förstördes år 70. (Mt 24:14; Mk 13:10; KARTA, bd 2, sid. 744) Men Jesu egna ord och även Uppenbarelseboken, som skrevs efter Jerusalems förstöring, visar att den profetian skulle få en större uppfyllelse när Kristus hade blivit insatt som kung i Guds rike men innan alla motståndare till det riket tillintetgjordes – en tidsperiod då det skulle vara logiskt att ett omfattande predikoarbete utfördes. (Upp 12:7–12, 17; 14:6, 7; 19:5, 6; 22:17)

Vilka resultat kan kristna förkunnare förvänta sig av sina ansträngningar? Paulus fick uppleva att ”somliga började tro på det som sades; andra ville inte tro”. (Apg 28:24) Sant kristet predikande baserat på Guds ord framkallar oundvikligen en reaktion av något slag. Predikandet är energiskt och dynamiskt och presenterar framför allt en stridsfråga som gör att folk måste välja sida. En del börjar aktivt motarbeta budskapet om Riket. (Apg 13:50; 18:5, 6) Andra lyssnar till budskapet en tid men vänder det sedan ryggen av olika anledningar. (Joh 6:65, 66) Åter andra tar emot de goda nyheterna och handlar i enlighet med dem. (Apg 17:11; Lu 8:15)

”Från hus till hus”. Jesus vände sig direkt till människor med budskapet om Guds kungarike genom att han undervisade dem offentligt och i deras hem. (Mt 5:1; 9:10, 28, 35) När han sände ut sina första lärjungar för att predika sade han till dem: ”I vilken stad eller by ni än kommer in, så utforska vem i den som är värdig.” (Mt 10:7, 11–14) För att ”utforska” detta måste de rimligen söka upp människor i deras hem så att de som var ”värdiga” kunde ge akt på budskapet och så att lärjungarna kunde få någonstans att övernatta. (Lu 9:1–6)

Senare ”utsåg Herren [Jesus] sjuttio andra och sände ut dem två och två framför sig till varje stad och ort dit han själv stod i begrepp att gå”. De skulle inte bara predika på offentliga platser utan också söka upp människor i deras hem. Jesus sade till dem: ”Varhelst ni kommer in i ett hus, så säg först: ’Må detta hus ha frid.’” (Lu 10:1–7)

Under dagarna efter pingsten år 33 fortsatte Jesu lärjungar att bära ut de goda nyheterna till människor i deras hem. Trots att de blev befallda att ”upphöra med att tala”, enligt den inspirerade skildringen, ”fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om Messias, Jesus”. (Apg 5:40–42; jfr Dy, NIV, Od.) Uttrycket ”från hus till hus” är en återgivning av det grekiska uttrycket kat’ oikon, som ordagrant betyder ”[hus] efter hus (husvis)”. Prepositionen katạ används här distributivt (”från hus till hus”), inte bara adverbiellt (”hemma”, ”i huset”). (Se NV, not.) Den här metoden att nå människor – att söka upp dem i deras hem – gav mycket goda resultat. ”Antalet lärjungar ökade mycket i Jerusalem.” (Apg 6:7; jfr Apg 4:16, 17 och 5:28.)

Aposteln Paulus sade till de äldste i Efesos: ”Ni vet mycket väl hur jag, från första dagen då jag kom till provinsen Asia, ... inte undandrog mig att berätta för er om något som helst av det som var nyttigt eller att undervisa er offentligt och från hus till hus, utan jag vittnade grundligt både för judar och för greker om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus.” (Apg 20:18–21; jfr AS, Dy, KJ, La, Mo, NIV, RS.) Paulus talade här om de ansträngningar han hade gjort för att predika för dessa människor medan de ännu var icke troende, medan de fortfarande behövde lära sig ”om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus”. Ända från början av sin missionärstjänst i Asia gick Paulus alltså ”från hus till hus” och letade efter människor som var intresserade av andliga ting. När han fann sådana besökte han dem utan tvivel flera gånger för att ge dem ytterligare undervisning och, när de hade blivit troende, för att styrka dem i tron. Doktor A. T. Robertson ger följande kommentar till Apostlagärningarna 20:20: ”Hus efter hus (husvis). Det är värt att lägga märke till att denne den störste av alla förkunnare predikade från hus till hus och inte gjorde sina besök till enbart tillfällen av sällskaplig samvaro.” (Word Pictures in the New Testament, 1930, bd III, sid. 349, 350)

Predikande inom församlingen. Det mesta av det predikande som omtalas i de kristna grekiska skrifterna är predikande som äger rum utanför församlingen. Men Paulus förmaning till Timoteus: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i ogynnsam tid”, inbegriper predikande inom församlingen, som när en tillsyningsman undervisar i församlingen. (2Ti 4:2) Paulus brev till Timoteus är ett herdebrev, dvs. ett brev skrivet till en som utför herdearbete bland de kristna, och det innehåller vägledning angående arbetet som tillsyningsman. Innan Paulus uppmanar Timoteus att ”predika ordet” har han varnat honom för det avfall som har börjat visa sig, ett avfall som skall breda ut sig och få mycket stor omfattning. (2Ti 2:16–19; 3:1–7) Efter det att Paulus har förmanat Timoteus att hålla fast vid ”ordet” i sitt predikande och inte låta sig avledas från det visar han att predikoarbetet är angeläget. Han säger att ”det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den sunda läran”  utan i stället skall samla åt sig lärare som lär dem det de vill höra. Därför skall de ”vända sina öron bort från sanningen”. (2Ti 4:3, 4) Detta är inte en beskrivning av utomstående utan av personer i församlingen. Timoteus fick därför inte förlora sin andliga balans utan skulle frimodigt fortsätta att förkunna Guds ord (inte mänskliga filosofier eller meningslösa spekulationer) för bröderna, även om detta kunde medföra att personer i församlingarna som hade en orätt inställning orsakade honom obehag och svårigheter. (Jfr 1Ti 6:3–5, 20, 21; 2Ti 1:6–8, 13; 2:1–3, 14, 15, 23–26; 3:14–17; 4:5.) På så sätt skulle han motverka avfallet och i likhet med Paulus vara fri från blodskuld. (Apg 20:25–32)

Vad var syftet med att Jesus predikade ”för andarna i fängelse”?

Efter att ha beskrivit Jesu uppståndelse till andligt liv säger aposteln Petrus i 1 Petrus 3:19, 20: ”I detta tillstånd begav han sig också av och predikade för andarna i fängelse, vilka hade varit olydiga en gång då Guds tålamod väntade i Noas dagar, medan arken byggdes.” I en kommentar till detta sägs det i Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words: ”I Första Petrus 3:19 syftas det troligen inte på ett glädjebudskap (det finns inte något verkligt vittnesbörd om att Noa predikade ett glädjebudskap, liksom det inte finns något som tyder på att de dåtida människornas andar hålls ’i fängelse’) utan på att Kristus efter sin uppståndelse förkunnade sin seger för fallna änglar.” (1981, bd 3, sid. 201) Som tidigare visats behöver kērỵssō inte nödvändigtvis beteckna att man förkunnar något positivt utan det kan också gälla något negativt, som när Jona förkunnade att Nineve skulle ödeläggas. De enda andar i fångenskap som Bibeln nämner är de änglar på Noas tid som överlämnades ”åt det täta mörkrets hålor” (2Pe 2:4, 5) och som hålls i förvar ”med eviga bojor under tätt mörker till domen på den stora dagen” (Jud 6). Det kan alltså inte ha varit något annat än ett domsbudskap som den uppståndne Jesus predikade för dessa orättfärdiga änglar. Det är värt att lägga märke till att Uppenbarelseboken, som Jesus Kristus förmedlade till Johannes i en syn i slutet av det första århundradet, innehåller många upplysningar om Satan, Djävulen, och hans demoner och om deras slutliga tillintetgörelse, med andra ord ett predikande av dom. (Upp 12–20) Att Petrus använder dåtid (”predikade”) tyder på att domen hade blivit predikad innan han skrev sitt första brev.