Det hebreiska namnet Qohẹleth (som betyder ”en som samlar [sammankallar] en församling”) beskriver på ett träffande sätt den uppgift kungen hade i Israels teokratiskt styrda samhälle. (Pre 1:1, 12) Det var härskarens ansvar att hålla Guds överlämnade folk samlat i trohet mot Gud, den verklige Kungen. (1Ku 8:1–5, 41–43, 66) Om en kung var bra eller dålig för folket berodde därför på om han tog ledningen i tillbedjan av Jehova eller inte. (2Ku 16:1–4; 18:1–6) Församlaren, dvs. Salomo, hade redan flera gånger sammankallat israeliterna och deras följeslagare, de tillfälliga inbyggarna, till templet. I den här boken försökte han leda Guds folk bort från den här världens tomma och meningslösa gärningar och samla dem till sådana gärningar som var värdiga den Gud de som nation var överlämnade åt. Den grekiska Septuaginta återger Qohẹleth med Ekklēsiastẹ̄s, som betyder ”en som är medlem av (deltar i) en ekklesia (församling)”. Den traditionella svenska titeln, ”Predikaren”, avser ”en som talar (predikar) i en församling”.

Skribent. Det fanns bara en ”Davids son” som var ”kung över Israel i Jerusalem” (Pre 1:1, 12), och det var Salomo, för kungarna efter Salomo regerade inte över hela Israel. Salomo var den kung som var känd för sin stora vishet. (Pre 1:16; 1Ku 4:29–34) Han uppförde många byggnadsverk. (Pre 2:4–6; 1Ku 6:1; 7:1–8) Han uttalade ordspråk. (Pre 12:9; 1Ku 4:32) Han var känd för sin rikedom. (Pre 2:4–9; 1Ku 9:17–19; 10:4–10, 14–29) Eftersom boken nämner Salomos byggnadsprojekt, måste den ha blivit skriven efter det att dessa var färdigställda men innan han började göra ”det som var ont i Jehovas ögon”. (1Ku 11:6) Boken måste därför ha blivit skriven före 1000 f.v.t., med all sannolikhet i Jerusalem. Salomo var mycket kvalificerad att skriva boken. Han var inte bara en av sin tids rikaste kungar, utan troligen också en av de mest välinformerade, eftersom hans sjömän och handelsmän och hans förnäma besökare förde med sig nyheter och kunskap om förhållanden i andra länder. (1Ku 9:26–28; 10:23–25, 28, 29)

Äkthet. Predikarens bok, Qohẹleth, erkänns som kanonisk av både judiska och kristna trossamfund. Den stämmer överens med andra delar av Bibeln som behandlar samma ämnen. I likhet med Första Moseboken säger den att människan har en kropp som består av stoft från marken och att det är från Gud hon har fått sin ande, dvs. livskraft, och sin andedräkt, som uppehåller livet. (Pre 3:20, 21; 12:7; 1Mo 2:7; 7:22; Jes 42:5) Den bekräftar Bibelns lära om att människan skapades rättrådig men  medvetet valde att vara olydig mot Gud. (Pre 7:29; 1Mo 1:31; 3:17; 5Mo 32:4, 5) Den erkänner Gud som Skaparen. (Pre 12:1; 1Mo 1:1) Den är i harmoni med resten av Bibeln när det gäller de dödas tillstånd. (Pre 9:5, 10; 1Mo 3:19; Ps 6:5; 115:17; Joh 11:11–14; Rom 6:23) Den framhäver kraftigt vikten av att tillbe och frukta Gud. Uttrycket ha’Elohịm, ”den sanne Guden”, förekommer 32 gånger i boken. I Predikaren 2:24 har den syriska Peshitta och den judiska targumen namnet Jehova. En del hävdar att boken motsäger sig själv, men de förbiser då att den ofta för fram den allmänna uppfattningen som en kontrast till den uppfattning som  återspeglar Guds vishet. (Jfr Pre 1:18; 7:11, 12.) När man läser Predikaren måste man därför vara inriktad på att få fatt i den verkliga innebörden och hela tiden ha bokens tema i tankarna.

[Ruta på sidan 637]

HUVUDPUNKTER I PREDIKARENS BOK

En livfull beskrivning av de gärningar som är meningslösa och de som är meningsfulla

Skriven av Salomo under den senare delen av hans regering, efter det att han hade uträttat allt det han berättar om

Ett liv som ägnas åt meningslösa gärningar är tomt

För en köttslig människa är allt tomt och meningslöst; generationer kommer och går, och även naturens eviga kretslopp framstår som tröttande och enformiga (1:1–11)

Ökad mänsklig vishet kan leda till ökad smärta; det som är krokigt i denna tingens ordning kan inte göras rakt (1:12–18)

Att söka glädje genom materialistiska strävanden är som att jaga efter vinden (2:1–11, 26)

Vishet är bättre än dårskap, men både den vise och den enfaldige dör och glöms bort (2:12–16)

Att arbeta hårt hela livet bara för att lämna allt vidare till någon som kanske inte värdesätter det är en olycka (2:17–23)

Mycket av det som händer i livet sker i cykler som människan inte kan påverka (3:1–9)

I den nuvarande ordningen kommer alla (både människor och djur) till slut att dö (3:18–22)

Många förtryckande handlingar begås, och sett ur mänsklig synvinkel finns det inte något hopp (4:1–3)

Möda och framgångsrikt arbete som har sin grund i avund eller i en önskan att samla rikedom är tomhet, och den late är enfaldig (4:4–8)

Även en härskares liv kan vara tomt (4:13–16)

Att samla rikedom ger ingen tillfredsställelse; den som är rik kan få problem med sömnen, och när han dör måste han lämna allt efter sig (5:9–17)

Även om en person har många ägodelar kan omständigheterna – kanske sjukdom eller en ouppfylld längtan – hindra honom från att finna tillfredsställelse (6:1–12)

I den nuvarande ordningen får den rättfärdige och den ondskefulle samma slut – alla dör; en del ger därför ondskan fria tyglar (9:2, 3)

Vishet värdesätts inte alltid när den kommer från en fattig man (9:13–18)

Den som handlar dåraktigt får dåligt rykte; när en sådan inkompetent person uppnår en hög ställning blir det farligt för honom själv och svårt för andra (10:1–19)

Ungdom och blomstring är tomhet; ungdomens kraft försvinner snabbt (11:10)

Allt är tomhet om en människa inte livet igenom har tänkt på Skaparen (12:8)

Sådant som är nyttigt och ger mening åt livet

Njut av frukterna av ditt arbete och betrakta dem som gåvor från Gud (2:24, 25; 5:18–20)

Gud har skapat allting skönt; han har gett människorna hopp om evigt liv (3:10–13)

Människolivet som det vanligen artar sig – antingen därför att Gud tillåter det eller därför att det är i harmoni med hans avsikt – kan inte ändras av människan; vänta därför på att Gud vid sin fastställda tid skall gripa in som domare (3:14–17; 5:8)

Den som arbetar tillsammans med en annan har det bättre än den som är ensam (4:9–12)

Sann gudsfruktan bör få oss att lyssna noga till vad Gud kräver av oss och hålla varje löfte vi ger honom (5:1–7)

Vi bör inse hur värdefullt ett gott namn är och hur kort tid vi har på oss att skaffa det i vårt nuvarande liv; vi bör också inse fördelen med tålamod, det överlägsna värdet av vishet och behovet av att ödmjukt underkasta sig det Gud tillåter (7:1–15)

Gå inte till ytterligheter, utan låt dig vägledas av gudsfruktan; bry dig inte alltför mycket om vad andra säger; sky den prostituerades snara (7:16–29)

Var laglydig; människor har makt över människor till deras skada och rättssystemet är slappt, men låt inte det förstöra glädjen i livet; kom ihåg att det kommer att gå väl för dem som fruktar den sanne Guden; förvänta inte att du fullt ut skall kunna förstå varför Gud gör eller tillåter vissa saker (8:1–17; 10:20)

De rättfärdiga och de visa är i den sanne Gudens hand – de skall inte gå miste om sin belöning; men den som är död vet ingenting och kan inte göra någonting; använd därför ditt liv nu på ett sätt som Gud kan godkänna; njut av livet på ett sunt sätt så länge du har det (9:1, 4–12)

Ta vara på lämpliga tillfällen att vara givmild, att göra gott; låt inte livets osäkerhet hindra dig i din verksamhet (11:1–8)

Unge man, njut av din ungdom, men glöm inte att du skall avlägga räkenskap inför Gud för dina handlingar; kom ihåg din store Skapare medan du är ung, innan ålderdomens svaghet och skröplighet kommer, innan livet tar slut (11:9; 12:1–7)

De nyttigaste skrifterna är de som återspeglar visheten från ”herden”, Jehova Gud (12:9–12)

Frukta den sanne Guden och håll hans bud; han ser allt vi gör, och han kommer att föra fram våra gärningar till domen (12:13, 14)