Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Purim

Purim

[pụrim]

En judisk högtid som firas den 14 och 15 adar. Adar är den sista månaden i det judiska året och motsvarar senare hälften av februari och första hälften av mars. (Est 9:21) Namnet ”purim” kommer av att Haman kastade ”pur” (lott) för att finna den gynnsammaste dagen för att utrota judarna. Eftersom Haman var agagit, kanske en amalekit av kunglig härkomst, och dyrkade hedniska gudar, använde han denna metod som ett slags spådom. (Est 3:7, Le, not; se LOTT, LOTTKASTNING; PUR; SPÅDOM.) Haman fick kungen att godkänna att det skulle utfärdas ett påbud om att judarna skulle utrotas. Påbudet utfärdades den 13 nisan i kung Ahasveros (Xerxes I:s) 12:e regeringsår, tydligtvis på våren 484 f.v.t., och sändes ut till alla de persiska provinserna.

Till minne av befrielsen. Högtiden hålls till minne av att judarna undgick att bli utrotade till följd av Hamans plan. Att den fick namnet purim skall nog uppfattas som ironi. (Est 9:24–26) I den apokryfiska Andra Mackabéerboken kallas högtiden ”Mordokajs dag”, eftersom Mordokaj spelade en viktig roll i de händelser som gav upphov åt högtiden. (2 Mackabéerboken 15:36, 2000) Med fara för sitt liv ingrep drottning Ester, på tillskyndan av sin äldre kusin Mordokaj, för att judarna skulle undgå att bli utrotade. Ester fastade i tre dagar innan hon bad att få träda fram inför kungen för att inbjuda honom till ett gästabud. Vid detta inbjöd hon honom till ett nytt gästabud där hon sedan framförde sin begäran. (Est 4:6–5:8) Kungen tillgodosåg hennes önskan, men eftersom det ursprungliga påbudet inte kunde återkallas på grund av att medernas och persernas lag inte kunde ändras (Dan 6:8), utfärdades en ny förordning den 23 sivan. Detta påbud gav judarna lov att försvara sig och gjorde det möjligt för dem att förbereda sig för detta. Påbudet skrevs av Mordokaj och översattes till många språk, så att det kunde läsas överallt i det persiska riket. När dagen kom stred judarna – med stöd av furstarna, satraperna och ståthållarna – mot sina fiender och fick övertaget. Ett stort antal fiender dödades den 13 adar, och den 14 adar fortsatte utrotandet av fienderna i den kungliga staden Susa. Den 14 adar vilade alla judar i provinserna, och den 15 adar vilade alla judar i Susa, och de höll fest och gladde sig. (Est 8:3–9:19)

Till minne av denna befrielse pålade Mordokaj judarna förpliktelsen att fira den 14 och 15 adar varje år ”som fest- och glädjedagar och som dagar då man sänder matportioner till varandra och gåvor till de fattiga”. (Est 9:20–22) Längre fram utfärdades ännu en skrivelse, stadfäst av drottning Ester, som pålade judarna att fira denna högtid. Den skulle firas i varje generation, släkt, provins och stad den bestämda tiden varje år. (Est 9:28–31; se ESTERS BOK.)

Denna högtid firas av judarna än i denna dag. Mycket har tillfogats det ursprungliga firandet, bland annat att den 13 adar har avsatts som en fastedag, som kallas Esters fasta. Det är tillåtet att arbeta och idka handel under denna högtid.

En fråga angående Johannes 5:1. Purimfesten nämns inte uttryckligen i de kristna grekiska skrifterna. En del menar att det är den högtid som omnämns i Johannes 5:1, där det står: ”Efter detta inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem.” Det finns dock inga välgrundade skäl att tro att det är purimfesten som avses. En del handskrifter använder den bestämda artikeln här och har således ordalydelsen ”judarnas högtid”. (Se NV, not.) Det tyder på att det var fråga om en av de tre högtider som omnämns i 5 Moseboken 16:16, särskilt med tanke på att Jesus gick upp till Jerusalem, något han inte hade behövt göra för att fira purimfesten. Purimfesten var närmare knuten till den lokala synagogan och trakten där man bodde än till templet; högtiden skulle firas i den stad där man bodde. Det är också osannolikt att Jesus skulle gå den långa vägen till Jerusalem och sedan tillbaka igen till Galileen, när det var bara en månad kvar till påsken. Om Johannes 5:1 skulle syfta på purimfesten och Johannes 6:4 på påsken en månad senare, måste dessutom alltför många händelser pressas in i denna korta tidsperiod. På så kort tid kunde Jesus inte ha hunnit utföra tjänst i Kapernaum, färdas omkring i Galileen och återvända till Kapernaum och vidare till Judeen och Jerusalem. (Se översikten ”De viktigaste händelserna under Jesu jordiska liv” i artikeln JESUS KRISTUS.) Det finns därför skäl att tro att den av ”judarnas högtider” som omnämns i Johannes 5:1 var påsken år 31 v.t. (Se JESUS KRISTUS [Vittnesbörd om att hans tjänst varade i tre och ett halvt år].)

Syfte. Enligt en del kommentatorer är purimfesten som den firas av judarna i dag mer av världslig än av religiös karaktär och präglas ibland av utsvävningar, men så var det inte när högtiden instiftades och först firades. Både Mordokaj och Ester var tjänare åt den sanne Guden, Jehova, och högtiden instiftades till ära för honom. Befrielsen av judarna vid det tillfället kan tillskrivas Jehova Gud, eftersom stridsfrågan uppstod på grund av Mordokajs ostrafflighet och odelade tillbedjan av Jehova. Haman var troligtvis amalekit, och Jehova hade uttalat en förbannelse över amalekiterna och dömt dem till tillintetgörelse. Mordokaj visade respekt för Guds dom och vägrade böja sig för Haman. (Est 3:2, 5; 2Mo 17:14–16) Det Mordokaj sade till Ester (Est 4:14) visar dessutom att han blickade upp till en högre makt för att judarna skulle bli befriade, och att Ester fastade innan hon trädde fram inför kungen med sin egentliga önskan, att få framföra en inbjudan till ett gästabud, tyder också på att hon sökte hjälp hos Gud. (Est 4:16)