En blandning av aromatiska ämnen – harts och balsam – som brinner långsamt och avger en välluktande doft. De hebreiska orden qetọreth och qetōrạh kommer från rotordet qatạr, som betyder ”frambringa offerrök (frambära rökoffer)”. Ordet för rökelse i de kristna grekiska skrifterna är thymịama.

Den heliga rökelsen som skulle användas i tältboningen i vildmarken framställdes av dyrbara ingredienser som folket hade bidragit med. (2Mo 25:1, 2, 6; 35:4, 5, 8, 27–29) När Jehova gav Mose anvisningar om denna blandning som bestod av fyra ämnen sade han: ”Ta dig välluktande ämnen: staktedroppar och doftnagel och välluktande galbanum och ren virak. Det skall vara lika delar av varje. Och du skall göra det till en rökelse, en kryddblandning, en salvoberedares verk, saltad, ren, helig. Och du skall stöta något av den till fint pulver och lägga något av den framför Vittnesbördet i mötestältet, där jag skall ge mig till känna för dig. Den skall vara höghelig för er.” För att inskärpa hos dem att denna rökelse var helig och utgjorde något speciellt tillade han: ”Den som gör en sådan för att njuta av dess lukt skall utrotas ur sitt folk.” (2Mo 30:34–38; 37:29)

De judiska rabbinerna lade senare till fler ingredienser till den rökelse som användes i templet. Josephus uppger att den framställdes av 13 väldoftande kryddor. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 218 [v, 5]) Enligt Maimonides hade man bland annat lagt till bärnsten, kanel, kassia, myrra, nardus och saffran.

I tältboningen stod ”rökelsealtaret” i den västliga delen av det heliga, framför förhänget som skilde det heliga från det allra heligaste. (2Mo 30:1; 37:25; 40:5, 26, 27) Det fanns ett liknande rökelsealtare i Salomos tempel. (1Kr 28:18; 2Kr 2:4) Varje morgon och varje kväll brändes helig rökelse på dessa altaren. (2Mo 30:7, 8; 2Kr 13:11) En gång om året, på försoningsdagen, skulle översteprästen hämta kol från detta altare i ett rökelsekar, eller fyrfat. Sedan skulle han ta två fulla händer med rökelse och bära in det i det allra heligaste. Där brändes rökelsen framför försoningslocket (nådastolen), locket på Vittnesbördets ark. (3Mo 16:12, 13)

Översteprästen Aron var den förste som offrade rökelse på altaret. (2Mo 30:7) Men hans son Eleasar fick i uppgift att ha tillsyn över rökelsen och annat som fanns i tältboningen. (4Mo 4:16) Det verkar som om det inte bara var översteprästen som brände rökelse (bortsett från på försoningsdagen), för det sägs senare att underprästen Sakarja (Johannes döparens far) utförde denna tjänst. (Lu 1:8–11) Kort efter det att man hade börjat utföra tjänst vid tältboningen blev två av Arons söner, Nadab och Abihu, dödade av Jehova därför att de försökte offra rökelse med ”olovlig eld”. (3Mo 10:1, 2; jfr 2Mo 30:9; se ABIHU.) Senare gjorde Kora och 250 andra, som alla var leviter men inte av prästsläkt, uppror mot det aronitiska prästadömet. Mose gav dem anvisningar om att de som ett prov skulle ta sina fyrfat och bränna rökelse vid ingången till tältboningen, så att Jehova kunde visa om han godkände dem som sina präster. De blev alla dödade medan de stod med fyrfaten i händerna. (4Mo 16:6, 7, 16–18, 35–40) Senare blev kung Ussia angripen av spetälska när han förmätet försökte bränna rökelse i templet. (2Kr 26:16–21)

Med tiden försummade Israels nation den föreskrivna tillbedjan av Jehova till den grad att de stängde templet och brände rökelse på andra altaren. (2Kr 29:7; 30:14) Något som var ännu värre var att de brände rökelse åt andra gudar som de prostituerade sig för, och de vanhelgade också på andra sätt den heliga rökelsen. Allt detta var avskyvärt i Jehovas ögon. (Hes 8:10, 11; 16:17, 18; 23:36, 41; Jes 1:13)

Bildlig innebörd. Lagförbundet utgjorde en skugga av goda ting som skulle komma (Heb 10:1), och det verkar som om rökelsen som brändes på den tiden var en bild av Guds trogna tjänares böner. Psalmisten sade till Jehova: ”Må min bön beredas som rökelse inför dig.” (Ps 141:2) Och i den symbolrika Uppenbarelseboken sägs det att de som befinner sig omkring Guds himmelska tron har ”guldskålar fulla av rökelse, som betyder de heligas böner”. Det sägs också att en ängel ”gavs en stor mängd rökelse, som han skulle offra tillsammans med alla de heligas böner på det gyllene altaret som var inför tronen”. (Upp 5:8; 8:3, 4) Brännandet av rökelse utgjorde på flera olika sätt en passande symbol för de böner som de heliga frambär (Heb 5:7) natt och dag (1Th 3:10) och som är välbehagliga för Jehova (Ord 15:8).

Rökelse kunde naturligtvis inte göra falska tillbedjares böner godtagbara för Gud. (Ord 28:9; Mk 12:40) De rättfärdigas böner har däremot stor kraft. (Jak 5:16) Man kan jämföra detta med hur Aron vid en hemsökelse från Gud snabbt grep in och brände ”rökelsen och bringade försoning för folket”. (4Mo 16:46–48)

 Används inte av kristna. I vår tid bränner man rökelse i vissa av kristenhetens trossamfund liksom man gör i buddhistiska tempel, men det finns inget stöd i Bibeln för att kristna skall använda rökelse vid tillbedjan. Under de fyra första århundradena v.t. sägs det inget om rökelsekar i kyrkorna. Det är först från Gregorius den stores tid (senare hälften av 500-talet) som det finns tydliga belägg för att man brände rökelse i samband med gudstjänsterna. Det beror uppenbarligen på att användningen av rökelse vid tillbedjan av Gud upphörde i och med att Kristus kom och lagförbundet med dess bestämmelser blev fastspikat vid tortyrpålen (Kol 2:14), och när templet och dess aronitiska prästerskap hade försvunnit upphörde användningen definitivt. Det gavs inget godkännande för att använda rökelse inom den kristna församlingen, och i likhet med judarna brände de första kristna aldrig rökelse enskilt i något religiöst sammanhang.

De kristna i det första århundradet vägrade dessutom att bränna rökelse till ära för kejsaren, även om det kostade dem livet. Daniel P. Mannix skrev om detta: ”Mycket få av de kristna avsvor sig sin tro, fastän man vanligtvis hade ett altare som det brann en eld på och som stod på själva arenan för att det skulle bli bekvämt för dem. Allt en fånge behövde göra var att strö en nypa rökelse på lågorna, varefter han fick ett offercertifikat och blev fri. Det förklarades också noggrant för honom att han inte tillbad kejsaren. Han erkände bara kejsarens gudomliga natur som den romerska statens överhuvud. Likväl utnyttjade knappast någon av de kristna möjligheten att slippa undan.” (Those About to Die, 1958, sid. 137)

Tertullianus (100- och 200-talet v.t.) skriver att de kristna inte ens ville driva handel med rökelse. (”Om avgudadyrkan”, XI) Det är helt annorlunda med de köpmän som säljer rökelse till det symboliska stora Babylon. (Upp 18:11, 13)