[Rehạbeam] Betyder ”utvidga folket”, ”gör folket vidsträckt”.

Son till Salomo och hans ammonitiska hustru, Naama. Han efterträdde sin far på tronen 997 f.v.t. i en ålder av 41 år, och han regerade i 17 år. (1Ku 14:21; 1Kr 3:10; 2Kr 9:31) Rehabeam blev den siste kungen i det förenade kungariket och den förste kungen i tvåstammarsriket i söder, som omfattade Judas och Benjamins områden. Kort efter det att han blivit krönt till kung i Sikem av hela Israel delades nämligen det förenade kungariket som David och Salomo hade härskat över. Tio av stammarna slutade stödja Rehabeam och gjorde i stället Jerobeam till sin kung, precis som Jehova hade förutsagt genom profeten Ahia. (1Ku 11:29–31; 12:1; 2Kr 10:1)

Delningen av riket skedde efter det att en delegation från folket, med Jerobeam som talesman, hade uppmanat Rehabeam att lätta något på de tunga bördor som Salomo hade lagt på dem. Rehabeam tog saken under övervägande. Först rådfrågade han de äldre männen. De gav  honom rådet att lyssna till folket och lätta på deras bördor; då skulle han vara en vis kung, och han skulle bli älskad av sina undersåtar. Men Rehabeam förkastade deras väl genomtänkta råd och rådfrågade de unga männen, som han hade vuxit upp tillsammans med. De sade till kungen att han skulle svara folket att han så att säga skulle göra sitt lillfinger tjockare än sin fars höfter och att han skulle lägga mer till deras ok och tukta dem med skorpiongissel i stället för med piskor. (1Ku 12:2–15; 2Kr 10:3–15; 13:6, 7)

Med denna arroganta och egenmäktiga inställning stötte Rehabeam majoriteten av folket ifrån sig. Det var bara Judas och Benjamins stammar som fortsatte att stödja Davids hus, förutom prästerna och leviterna i båda rikena. I de tio andra stammarna fanns det också enskilda personer som stödde Davids hus. (1Ku 12:16, 17; 2Kr 10:16, 17; 11:13, 14, 16)

När kung Rehabeam och Adoram (Hadoram), som var satt över dem som var utskrivna till tvångsarbete, senare drog in i utbrytarnas område blev Adoram stenad till döds, medan Rehabeam lyckades fly. (1Ku 12:18; 2Kr 10:18) Rehabeam mönstrade då en här på 180 000 man från Juda och Benjamin för att underkuva de tio stammarna. Men genom profeten Semaja förbjöd Jehova dem att strida mot sina bröder, eftersom det var Gud själv som hade bestämt att riket skulle delas. Därigenom undvek man öppet krig på slagfältet, men fiendskapen mellan de två parterna fortsatte så länge Rehabeam levde. (1Ku 12:19–24; 15:6; 2Kr 10:19; 11:1–4)

Under en tid höll sig Rehabeam förhållandevis nära Jehovas lagar, och i början av sin regering byggde och befäste han ett antal städer, och några av dem försåg han med matförråd. (2Kr 11:5–12, 17) Men när hans kungamakt var befäst övergav han tillbedjan av Jehova och fick Juda att avfalla till avskyvärd könsdyrkan, kanske på grund av ammonitiskt inflytande från släkten på moderns sida. (1Ku 14:22–24; 2Kr 12:1) Detta väckte Jehovas vrede, och i kung Rehabeams femte regeringsår lät Jehova den egyptiske kungen Sisak och hans allierade dra in i Juda och inta ett antal städer. Om inte Rehabeam och hans furstar hade ödmjukat sig som ett tecken på ånger skulle inte ens Jerusalem ha skonats. Men kung Sisak tog som krigsbyte skatterna från templet och kungens hus, däribland guldsköldarna som Salomo hade gjort. Rehabeam gjorde sedan kopparsköldar i stället för dem. (1Ku 14:25–28; 2Kr 12:2–12)

Rehabeam tog sig med tiden 18 hustrur, däribland Mahalat, Davids sondotter, och Maaka, dotterdotter till Davids son Absalom. Maaka var hans favorithustru och mor till Abia (Abiam), som var den av hans 28 söner som gjordes till tronarvinge. Rehabeam hade också 60 bihustrur och 60 döttrar. (2Kr 11:18–22)

Innan Rehabeam dog, 58 år gammal, och Abia blev kung (980 f.v.t.) gav han sina övriga söner många gåvor, troligen för att förhindra att de efter hans död skulle göra uppror mot Abia. (1Ku 14:31; 2Kr 11:23; 12:16) Rehabeams liv kan bäst sammanfattas med följande kommentar: ”Han gjorde det som var ont, för han var inte fast besluten i sitt hjärta att söka Jehova.” (2Kr 12:14)