Ett antal hebreiska och grekiska ord beskriver både det som är rent och själva reningen, dvs. handlingen att återföra till ett tillstånd som är fläckfritt och fritt från allt som smutsar ner, befläckar, fördärvar eller förvanskar. Dessa ord beskriver inte bara fysisk renhet, utan oftare moralisk eller andlig renhet. Ofta sammanfaller begreppen fysisk och ceremoniell renhet. Det hebreiska verbet tahẹr (vara ren, rena) avser vanligtvis ceremoniell eller moralisk renhet. En hebreisk synonym till tahẹr är barạr, som i sina olika former betyder ”rensa ut”, ”bevara sig ren”, ”visa sig ren”, ”rensa [t.ex. säd]”. (Hes 20:38; Ps 18:26; Jer 4:11; jfr Pre 3:18, där ordet barạr, återgivet med ”pröva”, också kan återges med ”välja ut”, ”sålla”.) Det grekiska ordet katharọs, som betyder ”ren”, används om fysisk, moralisk och religiös renhet. (Mt 23:26; 5:8; Tit 1:15) Det hebreiska ordet för ”orenhet” är tamẹ’, och det grekiska ordet för ”orenhet” (el.: ”orenlighet”) är akatharsịa. (3Mo 5:3; Mt 23:27; Gal 5:19)

Fysisk renhet. Trots att israeliterna levde som nomader i vildmarken i 40 år var de ett förhållandevis friskt folk. Detta berodde utan tvivel på Guds lagar som reglerade lägerlivet, däribland hur de skulle diagnostisera och behandla sjukdomar. Det lades stor vikt vid att vattnet var rent. Flera djur betraktades som orena och fick därför inte ätas. (Se DJUR.) Det fanns bestämmelser om hur man skulle hantera och skaffa bort döda kroppar. Lagar om karantän förhindrade att smittsamma sjukdomar spreds. Anvisningen om att exkrementer skulle grävas ner var en hygienföreskrift som var långt före sin tid. (5Mo 23:12–14) Bestämmelserna om tvättning av kläder och regelbunden badning var också till nytta.

I Bibeln används fysisk renhet ofta som en symbol för andlig renhet. Exempelvis nämns ”glänsande, rent, fint linne”, och det sägs beteckna ”de heligas rättfärdiga handlingar”. (Upp 19:8) Jesus talade också om fysisk renhet när han riktade uppmärksamheten på fariséernas andliga orenhet och hyckleri. Han liknade deras bedrägliga handlande vid att rengöra utsidan av en bägare eller skål utan att rengöra insidan. (Mt 23:25, 26) Jesus använde ett liknande bildspråk när han talade till sina lärjungar under den sista påskmåltiden medan Judas Iskariot ännu var närvarande. De hade badat och fått sina fötter tvättade av Herren Jesus och var därför ”helt och hållet” rena fysiskt sett, men han sade att ”inte alla” var ”rena” i andligt avseende. (Joh 13:1–11)

Bibeln anger omkring 70 orsaker till fysisk och ceremoniell orenhet, bland annat följande:  att röra vid döda kroppar (3Mo 11:32–40; 4Mo 19:11–19), att röra vid orena personer eller föremål (3Mo 15:4–12, 20–24; 4Mo 19:22), spetälska (3Mo 13:1–59), flytningar från könsorganen, däribland sädesuttömning under sexuellt umgänge (3Mo 15:1–3, 16–19, 32, 33), barnafödande (3Mo 12:1–5) och att äta kött av orena fåglar, fiskar eller andra orena djur (3Mo 11:41–47). Prästerna var särskilt förpliktade att vara både fysiskt och ceremoniellt rena när de utförde tjänst inför Jehova. (2Mo 30:17–21; 3Mo 21:1–7; 22:2–8) Mord och avgudadyrkan kunde göra landet orent i särskilt avseende. (4Mo 35:33, 34; Hes 22:2–4; 36:25)

Ceremoniell renhet. Under den mosaiska lagen var det belagt med dödsstraff att inte följa bestämmelserna om ceremoniell renhet. ”Ni skall hålla Israels söner avskilda från deras orenhet, så att de inte dör i sin orenhet därför att de orenar min tältboning, som är mitt ibland dem.” (3Mo 15:31) Reningen utfördes vanligtvis med vatten blandat med askan från en röd ko, och ceremonin utfördes för personer, platser och föremål. (4Mo 19:2–9) Tre av de vanligaste orsakerna till orenhet hos människor räknas upp i 4 Moseboken 5:2: ”[1] var och en som är spetälsk och [2] var och en som har en flytning och [3] var och en som är oren genom en avliden själ”.

Spetälska. Detta var den mest avskyvärda av alla sjukdomar, och det var nödvändigt med stränga kontroller, bland annat långvarig isolering med noggranna och upprepade undersökningar för att fastställa om sjukdomen hade botats. (3Mo 13:1–46; 5Mo 24:8) Det krävdes därför stor tro av den orene spetälske mannen att säga till Jesus: ”Herre, om du bara vill, kan du göra mig ren.” Jesus inte bara ville bota denna avskyvärda sjukdom, utan visade också att han hade förmågan att göra det när han sade: ”Bli ren.” Därefter sade han till den botade mannen: ”Gå och visa dig för prästen och bär fram den gåva som Mose har fastställt.” (Mt 8:2–4; Mk 1:40–44; se SPETÄLSKA.)

Enligt lagens bestämmelser kunde den som hade blivit botad från sin spetälska återvända till ett normalt liv först efter en utförlig, tvådelad ceremoni. Till den första proceduren användes vatten, cederträ, kermesrött garn, isop och två fåglar. Den botade personen tog med sig detta när han visade sig för prästen utanför Israels läger. En av fåglarna slaktades sedan över friskt vatten, och blodet samlades upp i ett lerkärl. Cederträet, det kermesröda garnet, isopen och den levande fågeln doppades i blodet, prästen stänkte blodet sju gånger på den botade, och den levande fågeln sändes sedan i väg. När mannen hade förklarats ren rakade han av allt sitt hår, badade och tvättade sina kläder. Därefter fick han gå in i lägret, men han var tvungen att bo utanför sitt tält i sju dagar. På sjunde dagen rakade han återigen av allt sitt hår, även ögonbrynen. Nästa dag tog han med sig två baggar och ett årsgammalt tacklamm tillsammans med lite mjöl och olja som skuldoffer, syndoffer, brännoffer och sädesoffer. Skuldoffret, som bestod av den ena baggen och oljan, frambars först som ett viftoffer inför Jehova av prästen, som sedan slaktade baggen och strök något av dess blod på högra örsnibben på den som höll på att rena sig och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot. På liknande sätt strök prästen därefter något av oljan ovanpå blodet på de tre nämnda ställena; något av oljan stänktes också sju gånger inför Jehova, och resten ströks på huvudet på den som höll på att rena sig. Prästen offrade sedan syndoffret, brännoffret och sädesoffret och bringade försoning för mannen och förklarade honom ren. Om personen i fråga var mycket fattig, kunde han ta två turturduvor eller två unga duvor i stället för lammet och den ena av baggarna som användes som synd- och brännoffer. (3Mo 14:1–32)

Flytningar. Det fanns lagar om normala och onormala flytningar från mannens och kvinnans kropp, dvs. flytningar från könsorganen. Om en man hade en ofrivillig sädesuttömning under natten, skulle han bada och tvätta sina kläder och vara oren ända till kvällen. När en kvinna hade menstruation blev hon oren i sju dagar.

Men om en kvinna hade ett oregelbundet, onormalt eller förlängt blodflöde, skulle hon vara oren i sju dagar efter det att det upphört. En man som hade en flytning skulle också vara oren i sju dagar efter det att den upphört. (Detta avser ett sjukdomstillstånd i urinvägarna och får inte förväxlas med normal sädesuttömning.) Allt som mannen eller kvinnan rörde vid eller satt på (sängar, stolar, sadlar, klädesplagg osv.) medan de var orena blev orent, och alla som rörde vid dessa föremål eller den orena personen skulle bada, tvätta sina kläder och vara orena ända till kvällen. Förutom att bada och tvätta sina kläder skulle både mannen och kvinnan på åttonde dagen ta två turturduvor eller två unga duvor till mötestältet, och prästen skulle offra dem, den ena som syndoffer och den andra som brännoffer, för att bringa försoning för den som hade renats. (3Mo 15:1–17, 19–33)

När en man och hans hustru hade sexuellt umgänge och han fick sädesuttömning, skulle båda bada och vara orena ända till kvällen. (3Mo  15:16–18) Om en hustrus menstruation oväntat började under samlaget, skulle mannen vara oren i sju dagar, lika länge som hustrun. (3Mo 15:24) Om de uppsåtligt visade förakt för Guds lag och hade sexuellt umgänge under hennes menstruation, straffades båda med döden. (3Mo 20:18) Av dessa skäl fick män inte ha sexuellt umgänge med sin hustru vid de tillfällen då det krävdes att de skulle vara ceremoniellt rena, till exempel när de skulle vara heliga för ett militärt uppdrag. (1Sa 21:4, 5; 2Sa 11:8–11)

Att föda barn innebar också en period av orenhet för modern. Om barnet var en pojke var hon oren i sju dagar, liksom under menstruationen. På åttonde dagen blev barnet omskuret, men modern var oren i ytterligare 33 dagar i det avseendet att hon inte fick röra vid något heligt eller komma in i helgedomen, men det som hon annars rörde vid under denna period blev inte orent. Om barnet var en flicka fördubblades 40-dagarsperioden: 14 dagar plus 66 dagar. Redan från födelsen skilde lagen alltså mellan de två könen och gav det kvinnliga könet en underordnad ställning. När moderns reningsperiod var slut skulle hon i båda fallen föra fram en årsgammal bagge som brännoffer och en ung duva eller en turturduva som syndoffer. Om föräldrarna, som i Marias och Josefs fall, var så fattiga att de inte hade råd med en bagge, kunde två turturduvor eller två unga duvor användas som reningsoffer. (3Mo 12:1–8; Lu 2:22–24)

Varför sades det i den mosaiska lagen att sexuellt umgänge och barnafödande gjorde en person ”oren”?

Frågan uppstår: Varför sades det i den mosaiska lagen att sådana normala funktioner som menstruation, sexuellt umgänge mellan gifta personer och barnafödande gjorde en person ”oren”? Först och främst förde det upp det mest intima inom äktenskapet till ett heligt plan, eftersom det lärde makarna att visa självbehärskning, att ha en respektfull syn på könsorganen och att respektera livets och blodets helgd. De hygieniska fördelarna med att noggrant hålla dessa föreskrifter har också framhållits. Men det finns ytterligare en aspekt på saken.

I begynnelsen skapade Gud sexualdriften och fortplantningsförmågan hos den förste mannen och den första kvinnan och befallde dem att leva tillsammans och frambringa barn. Det fullkomliga människoparet syndade därför inte när de hade sexuellt umgänge. Men när Adam och Eva var olydiga mot Gud – inte genom sexuellt umgänge, utan genom att äta av den förbjudna frukten – skedde drastiska förändringar. Plötsligt gjorde deras skuldtyngda samveten dem medvetna om sin nakenhet, och de dolde genast sina könsorgan för Gud. (1Mo 3:7, 10, 11) Från och med då kunde människorna inte utföra uppdraget att fortplanta sig som fullkomliga människor, för arvsynden och dödsstraffet fördes vidare från föräldrarna till barnen. Även de mest rättrådiga och gudfruktiga föräldrar frambringar barn som är behäftade med synd. (Ps 51:5)

Lagens krav angående fortplantningsorganens funktion lärde män och kvinnor att visa självbehärskning, att tygla sina lustar och att visa respekt för det sätt på vilket Gud har gjort fortplantningen möjlig. Lagens föreskrifter var därför inte bara hälsoföreskrifter som skulle garantera renhet eller förebygga sjukdomsspridning, utan också en kraftig påminnelse för israeliterna om deras syndiga tillstånd. Som en påminnelse om människans nedärvda syndfullhet var det passande att mannen och kvinnan, som båda hade flytningar från könsorganen på grund av normala kroppsfunktioner, fick genomgå en orenhetsperiod. Vid onormala eller förlängda flytningar, som berodde på ett sjukdomstillstånd, förlängdes orenhetsperioden, och när den var slut skulle personen – liksom vid barnafödande – förutom att bada också frambära ett syndoffer, så att Guds präst skulle kunna bringa försoning för denne. Jesu mor, Maria, erkände sin nedärvda synd och bekräftade att hon inte var syndfri eller obefläckad; hon frambar ett syndoffer sedan hon fött sin förstfödde. (Lu 2:22–24)

Döda kroppar. Lagarna angående döda kroppar fastställde olika grader av orenhet: om man rörde vid ett dött djur var man oren under endast en dag, men om man rörde vid en död människa var man oren i en vecka. I det första fallet krävdes det enbart att man tvättade sina kläder, men om man oavsiktligt åt ett djur som hade självdött eller rivits ihjäl av ett vilddjur skulle man dessutom bada. (3Mo 5:2; 11:8, 24, 27, 31, 39, 40; 17:15) Samma befallning gällde prästerna, med det tillägget att om de åt något heligt medan de var orena skulle de dödas. (3Mo 22:3–8)

För dem som rörde vid ett människolik krävdes en mer omfattande reningsceremoni. Under denna ceremoni använde man askan från en röd ko som slaktades utanför lägret. Prästen stänkte något av kons blod sju gånger mot mötestältet. Hela kon (dess hud, kött, blod och orenlighet) brändes sedan upp, och cederträet, isopen och det kermesröda garnet kastades in i elden. Askan förvarades och användes ”till reningsvatten”, som på tredje och sjunde dagen  stänktes till rening på den som hade rört vid liket. Efter de sju dagarna skulle han tvätta sina kläder och bada, och han förklarades sedan ren. (4Mo 19:1–13)

Enligt denna bestämmelse blev alla människor som befann sig i ett hus eller ett tält där det inträffade ett dödsfall orena. Detsamma gällde själva bostaden och alla öppna kärl. Man blev också oren om man rörde vid människoben på slagfältet eller rörde vid en grav eller liknande. Det var orsaken till att man på Jesu tid vitkalkade gravarna en månad före påsken för att ingen oavsiktligt skulle röra vid en grav och således inte kunna delta i högtiden. (4Mo 19:14–19; Mt 23:27; Lu 11:44) Om någon dog i närheten av eller intill en person som hade avlagt ett nasirlöfte, blev den tid som nasiren redan hade tjänat annullerad, och han måste frambära ett offer. (4Mo 6:8–12; se NASIR; SIMSON.)

Under lagförbundet måste förorenade platser och föremål renas. Om ett mord begicks och det inte var känt vem gärningsmannen var, mätte man först vilken stad som låg närmast brottsplatsen. De äldste i den staden skulle därefter ta en kviga som inte hade brukats till arbete (som ersättning för mördaren) och bryta nacken av den i en regnflodsdal där det ständigt rann vatten. Sedan skulle de symboliskt rena sig från ansvar genom att tvätta sina händer i oskuld över kvigan och be till Gud om att inte ställas till ansvar för skulden. (5Mo 21:1–9)

Klädesplagg och kärl som kom i beröring med döda kroppar eller förorenades på andra sätt skulle renas enligt vissa föreskrifter. (3Mo 11:32–35; 15:11, 12) Om spetälska utvecklades på ett klädesplagg eller en husvägg, var det en långt allvarligare sak, för om angreppet inte kunde begränsas och verkade breda ut sig, var det nödvändigt att förstöra klädesplagget och riva ner hela huset. (3Mo 13:47–59; 14:33–53)

Krigsbyte skulle renas innan det kunde föras in i lägret. Brännbara föremål tvättades med vatten, men metallföremål måste gå genom eld. (4Mo 31:21–24)

Kristen renhet. De kristna står inte under den mosaiska lagen och dess reningsföreskrifter, även om denna lag var i kraft och de sedvänjor som var förbundna med den fortfarande var i bruk då Jesus var på jorden. (Joh 11:55) Lagen hade ”en skugga av de goda ting” som skulle komma, men ”verkligheten tillhör Kristus”. (Heb 10:1; Kol 2:17) Följaktligen skrev Paulus om dessa reningsföreskrifter: ”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod [Mose stänkte blod på boken, folket, tältet och kärlen], och utan att blod utgjuts sker det ingen förlåtelse. Därför var det nödvändigt att de symboliska framställningarna av det som är i himlarna skulle renas genom dessa medel.” ”Om nämligen blodet av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på dem som har blivit orenade, helgar så långt som till köttets renhet, hur mycket mera skall då inte blodet från Kristus, som genom en evig ande frambar sig själv som ett oklanderligt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden?” (Heb 9:19–23, 13, 14)

Det är alltså Herren Jesu Kristi blod som renar de kristna från all synd och orättfärdighet. (1Jo 1:7, 9) Kristus ”älskade församlingen och utlämnade sig själv för den, för att kunna helga den, i det han renade den med vattenbadet med hjälp av ordet”, för att den skulle vara fläckfri, helig och oklanderlig, ”ett folk som är helt hans eget, nitiskt i fråga om förträffliga gärningar”. (Ef 5:25–27; Tit 2:14) Ingen medlem av den kristna församlingen får därför glömma ”hur han blev renad från sina tidigare synder”, utan han bör fortsätta att bära Guds andes frukt (2Pe 1:5–9) och komma ihåg att ”varje ranka som bär frukt, den rensar han [Gud], för att den skall bära mer frukt”. (Joh 15:2, 3)

Kristna måste därför upprätthålla en hög standard i fråga om fysisk, moralisk och andlig renhet och skydda sig mot ”varje förorening av kött och ande”. (2Kor 7:1) Med tanke på det Jesus sade, att det inte är det som ”kommer in i en människa” som befläckar henne utan ”det som går ut” från henne, lägger de som får nytta av Kristi renande blod större vikt vid andlig renhet. De bevarar ”ett rent hjärta” och ”ett rent samvete” inför Gud. (Mk 7:15; 1Ti 1:5; 3:9; 2Ti 1:3) ”Allting är rent” för dem, men ”ingenting [är] rent” för de trolösa, vars samvete är besudlat. (Tit 1:15) De som önskar förbli rena i hjärtat ger akt på rådet i Jesaja 52:11: ”Rör inte vid något orent; ... bevara er rena, ni som bär Jehovas redskap.” (Ps 24:4; Mt 5:8) Därigenom blir deras ”händer” renade i bildlig bemärkelse (Jak 4:8), och Gud handlar med dem som rena personer. (2Sa 22:27; Ps 18:26; se också Dan 11:35; 12:10.)

Aposteln Paulus stod inte längre under den mosaiska lagen, men vid ett tillfälle rättade han sig efter lagens krav genom att rena sig ceremoniellt i templet. Var detta inkonsekvent? Nej, för Paulus kämpade inte emot lagen eller dess föreskrifter; han visade endast att Gud inte krävde att de kristna skulle lyda den. När lagens krav inte stred mot nya kristna sanningar fanns det egentligen inte någon invändning mot att göra det som Gud hade föreskrivit under lagen. Paulus handlade som han gjorde för att han inte i onödan skulle hindra judarna från att  lyssna till de goda nyheterna om Jesus Kristus. (Apg 21:24, 26; 1Kor 9:20) Han resonerade också på liknande sätt om mat: om den mat han åt kunde få hans broder att snava och falla, skulle han avstå från att äta den, även om den var ren. (Rom 14:14, 15, 20, 21; 1Kor 8:13) I allt detta visade Paulus att andras räddning var viktig för honom, och han gjorde allt som stod i hans makt för att hjälpa dem. Han kunde därför säga: ”Jag är ren från allas blod.” (Apg 20:26; 18:6)