Ringformade smycken av olika slag, som bars av både män och kvinnor, var vanliga bland hebréerna, egyptierna, assyrierna, babylonierna, grekerna, romarna och andra forntida folk. De bars i näsan, i öronen och på fingrarna. (Se NÄSRING; ÖRRING.) Ringarna kunde vara gjorda av guld, silver, mässing, brons, glas, järn eller elfenben, och några var besatta med ädelstenar. Egyptierna bar ofta ringar med avbildningar av skarabén, som för dem var en symbol för evigt liv. Bland de många smycken som man har funnit i den egyptiske farao Tutankhamuns grav finns en tredubbel ring med tre skarabéer, en av blått glas och två av guld. På några av de ringar som romarna hade var mytologiska motiv eller bilder av deras förfäder eller vänner ingraverade.

I Jesu liknelse om den förlorade sonen befallde den förlåtande fadern att man skulle sätta en ring på den återvändande sonens hand. (Lu 15:22) Denna handling var ett uttryck för faderns välvilja och tillgivenhet och dessutom för den ställning och ära som sonen återfick. Jesu halvbror Jakob skrev till de kristna att de inte skulle favorisera dem som kom i praktfulla kläder och med guldringar på fingrarna (sådant som tydde på rikedom och hög social status). (Jak 2:1–9) Och utan att fördöma att man bar sådana smycken framhöll aposteln Petrus att den andliga prydnaden är av långt större värde. (1Pe 3:1–5)

Signetringar. De hebreiska orden för ring, signetring och sigillring kommer från rotord som betyder ”sjunka ner” (Jer 38:6) och ”försegla” (1Ku 21:8). Beteckningarna kan ha samband med att några av forntidens ringar huvudsakligen användes till att göra avtryck i lera eller vax genom att de sänktes eller pressades ner i materialet. Sådana ringar var av guld, silver eller brons, och några var försedda med en sten som var ingraverad med ägarens namn eller symbol. Stenen var antingen infattad i ringen eller fäst i den som en rullbar del. Några ringar var fästa i en dekorativ snodd, som man troligtvis hängde runt halsen. (1Mo 38:18, 25)

En härskares eller ämbetsmans signetring var en symbol för hans myndighet. (1Mo 41:41, 42) Officiella dokument och annat som inte fick ändras eller förfalskas förseglades med signetringen, ungefär på samma sätt som man i dag använder officiella sigill eller underskrifter. (Est 3:10–13; 8:2, 8–12; Dan 6:16, 17)

Bildspråk. Det verkar som om man i forntiden använde orden signetring och sigillring i överförd bemärkelse om ett värdefullt föremål eller en högt värderad person. I Jeremias profetia sägs det att Konja (Jehojakin), kungen i Juda, inte skulle skonas från olycka även om han så hade varit ”en sigillring på ... [Jehovas] högra hand”. Jehojakin blev avsatt efter en mycket kort regeringstid. (Jer 22:24; 2Ku 24:8–15) Med avseende på den trofaste Serubbabel sade Jehova: ”Jag [skall] ta dig, ... och jag skall göra dig till en sigillring, ty dig har jag utvalt.” (Hag 2:23) Serubbabel, som tjänade Jehova i en officiell ställning i samband med återuppbyggandet av templet i Jerusalem, var dyrbar för Jehova, som en signetring på hans hand. Serubbabel hade oförskräckt följt Jehovas uppmaning genom profeterna Haggaj och Sakarja och inlett tempelbygget trots ett förbud från den felunderrättade persiske kungen. (Esr 4:24–5:2) Jehova skulle fortsätta att använda Serubbabel till att genomföra sin uttalade vilja, och ingen jordisk härskare skulle kunna avlägsna honom från denna ärofulla tjänst.