Det var tydligtvis vanligt bland forntidens folk att man visade sin sorg genom att rista märken på armar och händer eller i ansiktet. (Jer 47:5; 48:37) Avsikten kan ha varit att blidka de gudar som man menade härskade över de döda. Den grekiske historikern Herodotos skrev om de seder skyterna följde när deras kung hade dött: ”De skär stycken ur örat, rundklipper håret, skär sig i armarna, klöser sig på pannan och näsan och sticker pilar tvärs igenom vänstra handen.” (IV, 71; i den sv. utgåvan Herodotos historia, 2000, sid. 268)

Men det var inte bara i samband med sorgeriter som man tillfogade sig själv sår. I hopp om att bli bönhörda av sin gud ristade sig baalsprofeterna ”med dolkar och lansar som de hade för sed, tills de fick blod att flyta ner över sig”. (1Ku 18:28) Andra forntida folk utförde liknande riter. Herodotos (II, 61) nämner till exempel att de karer som bodde i Egypten högg sig i pannan med kniv under festen för Isis.

Guds lag förbjöd uttryckligen israeliterna att rista märken på sin kropp för de döda. (3Mo 19:28; 21:5; 5Mo 14:1) Anledningen till detta var att israeliterna var ett heligt folk för Jehova, en särskild egendom. (5Mo 14:2) Därför måste de hålla sig borta från alla avgudiska seder. Dessutom skulle det vara mycket opassande att israeliterna, som var fullt medvetna om de dödas tillstånd och uppståndelsehoppet, gick till sådana ytterligheter vid sorg. (Dan 12:13; Heb 11:19) Förbudet mot självstympning inskärpte också hos israeliterna att det var viktigt att ha tillbörlig respekt för människokroppen som Guds skaparverk.

Av allt att döma hände det dock att israeliterna ignorerade Guds lag om att de inte fick rista märken på sig. (Jer 41:5; jfr Mik 5:1.)