En liten stad som låg i Latium och som med tiden blev regeringssäte i det största världsväldet på Bibelns tid; i dag huvudstad i Italien. Rom ligger på båda sidor om Tibern, 25 km från kusten och ungefär mitt på västra sidan av den 1 130 km långa italienska halvön.

Exakt när Rom grundades och av vem är höljt i myter och legender. Enligt traditionen grundades staden 753 f.v.t. av Romulus, stadens förste kung, men gravar och andra vittnesbörd tyder på att platsen var bebodd långt tidigare.

De äldsta bosättningar man känner till låg på sju kullar på östra sidan av Tibern. Enligt traditionen låg den första bosättningen på den kulle som kallas Palatinen. De sex andra kullarna, som ligger runt omkring Palatinen, kallas (med början i norr och sedan medurs) Quirinalen, Viminalen, Esquilinen, Caelius, Aventinen och Capitolium. Med tiden dränerade man kärren i dalarna mellan kullarna, och där byggde man bostäder, torg (forum) och cirkusar. Enligt Plinius den äldre var stadsmuren år 73 v.t. omkring 21 km lång. Med tiden blev också kullarna och dalarna på Tiberns västra sida en del av staden, däribland det område på drygt 0,4 km² som i dag upptas av Vatikanstaten. Före den stora branden på Neros tid hade staden enligt en försiktig beräkning gott och väl en miljon invånare.

Politiska förhållanden. Under århundradenas lopp provade man många styrelseformer i Rom. En del övertog man från andra folk, medan några var egna nyskapelser. I sin bok Pocket History of the World skriver H. G. Wells: ”Detta nya välde, det romerska, som trädde fram för att härska över den västra världen under andra och första århundradet f.Kr. var i flera avseenden olikt de stora riken som intill dess hade utövat herraväldet i den civiliserade världen.” (1943, sid. 149) Det politiska livet i Rom ändrade ständigt karaktär efter hand som styrelseformerna avlöste varandra: koalitioner av patriarkaliska hövdingar, kungadömen, aristokratiska fåmannavälden, diktaturer och olika slag av republik där makten låg hos senatorer, konsuler och triumvirat (tremannakomissioner) – och hela tiden utkämpades maktkamper mellan olika klasser och fraktioner. Under världsväldets sista tid styrde en rad kejsare. Som fallet ofta är med jordiska riken präglades Roms politiska historia av hat, svartsjuka, intriger och mord, och de interna stridigheterna och krigen mot andra nationer ledde till otaliga komplotter och motkomplotter.

Rom uppnådde sitt världsherravälde genom en gradvis process. Först fick staden inflytande över hela den italienska halvön och med tiden över hela Medelhavsområdet och över områden ännu längre bort. Namnet på staden blev synonymt med namnet på världsväldet.

 Världspolitiskt nådde Rom höjden av sin glans under kejsartiden. Titeln ”kejsare” härstammar från det romerska familjenamnet Caesar. År 46 f.v.t. utsågs Julius Caesar till diktator på tio år, men mördades genom en sammansvärjning år 44. Efter en mellanperiod då ett triumvirat försökte styra blev Octavianus ensam härskare i romarriket (31 f.v.t.–14 v.t.). År 27 f.v.t. gav senaten honom titeln eller hedersnamnet ”Augustus”. Det var under kejsar Augustus regering, år 2 f.v.t., som Jesus föddes. (Lu 2:1–7) Augustus efterträdare, Tiberius (14–37 v.t.), härskade när Jesus utförde sin jordiska tjänst. (Lu 3:1, 2, 21–23) Efter honom kom Caligula (Gajus) (37–41) och sedan Claudius (41–54), som gav order om att alla judar skulle förvisas från Rom. (Apg 18:1, 2) Claudius efterträddes av Nero (54–68), den kejsare som aposteln Paulus begärde att få framföra sin sak inför. (Apg 25:11, 12, 21; BILDER, bd 2, sid. 534)

De som efterträdde Nero som kejsare (under det 1:a årh.) var Galba (68–69), Otho och Vitellius (69), Vespasianus (69–79; det var under hans regering som Jerusalem blev ödelagt), Titus (79–81; han hade tidigare lett romarnas framgångsrika angrepp mot Jerusalem), Domitianus (81–96; enligt traditionen var det under hans regering som aposteln Johannes blev förvisad till ön Patmos), Nerva (96–98) och Trajanus (98–117). Det var under Trajanus som det romerska världsväldet nådde sin största utsträckning. Det sträckte sig långt i alla riktningar – till Rhen, Nordsjön, Donau, Eufrat, Nilens katarakter, Sahara och Atlanten. (KARTA, bd 2, sid. 533)

En av kejsarna under romarrikets tillbakagång var Konstantin den store (306–337). När han hade kommit till makten flyttade han det kejserliga residenset till Byzantion (Konstantinopel), som då blev huvudstad. Under det efterföljande århundradet, år 476, föll Rom, och den germanske härföraren Odovakar blev stadens förste ”barbariske” kung.

Livet och förhållandena i staden. Under Augustus delades staden in i 14 administrativa regioner, som styrdes av ämbetsmän som utsågs  en gång om året genom lottning. Sju brandkårer (vigiles) organiserades och hade ansvar för två regioner vardera. Precis utanför staden, på nordöstra sidan, var en specialstyrka på ca 10 000 man stationerad. Den kallades pretoriangardet eller det kejserliga gardet och hade i uppgift att skydda kejsaren. Det fanns också tre ”stadskohorter”, ett slags polisstyrka som skulle upprätthålla lag och ordning.

De välbärgade och inflytelserika bodde i regel i praktfulla villor uppe på kullarna, och hushållet sköttes av en stor tjänarstab som kunde bestå av hundratals tjänare och slavar. Nere i dalarna bodde vanligt folk hopträngda i stora hyreskaserner (insulae) som var flera våningar höga (kejsar Augustus begränsade höjden till 21 m). Mellan dessa hus löpte smala, vindlande och smutsiga gator fulla av all den trafik och det fördärv som man finner i storstäder.

Det var i de här fattiga kvarteren som den historiska branden 64 v.t. orsakade störst lidande och skördade flest människoliv. Tacitus berättar om ”förfärade kvinnors klagan, gamla uttröttade människor eller unga hjälplösa”. (Annaler, 1968, sid. 148 [XV, 38]) Endast 4 av Roms 14 regioner skonades från branden.

Det var få invånare i Rom som kunde sägas tillhöra medelklassen; rikedomarna var koncentrerade till en liten minoritet. När Paulus kom till Rom första gången kan hälften av befolkningen ha bestått av slavar. Slavarna var ofta krigsfångar, dömda förbrytare eller sådana som hade blivit sålda som barn av sina föräldrar, och de hade inga juridiska rättigheter. De flesta av de fria invånarna var fattiga och levde praktiskt taget på bidrag från staten.

För att förhindra att de fattiga gjorde uppror tillhandahöll staten två saker: mat och underhållning. Detta gav upphov åt det satiriska uttrycket panem et circenses (bröd och skådespel), som syftade på att detta var allt som behövdes för att tillfredsställa de fattiga i Rom. Från och med 58 f.v.t. delade man ut gratis säd, och även vattnet, som leddes in i staden via många kilometer långa akvedukter, var gratis. Vin var billigt. För dem som var intresserade av att läsa fanns det bibliotek. Allmänheten kunde också roa sig i offentliga bad och idrottsanläggningar och även vid teatrar och cirkusar. I teatrarna uppförde man grekiska och romerska skådespel, dansföreställningar och pantomimer. I de stora amfiteatrarna och cirkusarna hölls spännande idrottstävlingar, vanligen kappkörningar med häst och vagn och våldsamma gladiatorspel där människor och djur stred på liv och död. Circus Maximus kunde rymma mer än 150 000 åskådare. Inträdet var gratis.

De stora offentliga utgifter som allt detta medförde betalades inte av Roms befolkning. Efter erövringen av Makedonien 168 f.v.t. behövde romerska medborgare nämligen inte betala skatt. I stället blev provinserna hårt beskattade, både direkt och indirekt. (Mt 22:17–21)

Påverkan utifrån. Rom var på många sätt en stor smältdegel för folkgrupper, språk, kulturer och idéer. Ur denna politiska smältdegel växte med tiden den romerska rätten fram – lagar som definierade de rättigheter och plikter olika härskare, domstolar och ämbetsmän hade och som innehöll juridiska förordningar, exempelvis bestämmelsen om medborgarrätt, i vilken den enskilde medborgarens rättigheter skyddades. (Apg 25:16) Medborgarrätten gavs även åt invånare i städer som var i förbund med Rom och åt invånare i flera romerska kolonier. Den medförde många fördelar. (Apg 16:37–39; 22:25, 26) Om man inte var född romersk medborgare kunde man köpa medborgarrätten. (Apg 22:28) Detta var en av de strategier Rom använde för att försöka romanisera de erövrade områdena och därigenom befästa sin ställning i väldet.

Några av de tydligaste exemplen på att Rom blev påverkat av omvärlden finns bland ruinerna av stadens ståtliga gamla byggnader. Överallt i denna museistad kan man se hur romarna lånade idéer från grekerna och andra folk. Den så kallade romerska bågen, som användes flitigt, var ingen romersk uppfinning. Romarnas stora bedrifter inom byggnadskonsten berodde också till stor del på att de använde en primitiv form av cement, både som murbruk och som en viktig beståndsdel i konststen.

Det stora byggprogrammet i Rom kom i gång på allvar under republikens sista hundra år och drevs sedan vidare med stor kraft av kejsarna. Kejsar Augustus sade med avseende på Rom att han mottog en stad av tegel och efterlämnade en stad av marmor. Ofta hade man dock bara satt denna marmor utanpå cement eller tegel. Staden återuppbyggdes efter den stora branden 64 v.t. Bland de mest imponerande romerska byggnadsverken fanns torg (forum), tempel, palats, amfiteatrar, monument, badanläggningar, akvedukter och avloppsledningar. Det enorma Colosseum och vissa monument, t.ex. Titusbågen med en relief som skildrar Jerusalems förstöring, står kvar än i dag. Flera av dessa lämningar är förhållandevis välbevarade. (BILDER, bd 2, sid. 536) Romarna blev också kända för de vägar och broar de byggde i hela väldet.

 Tillströmningen av utlänningar till Rom var så stor att romarna klagade över att Rom inte längre var romerskt. De som flyttade hit kom från alla delar av riket och förde med sig sina egna hantverk, seder, traditioner och religioner. Det officiella språket var latin, men allmängrekiskan (koiné) fungerade som ett internationellt språk. Det var därför som aposteln Paulus skrev sitt brev till romarna på grekiska. Det grekiska inflytandet satte också sin tydliga prägel på litteraturen och undervisningen. Pojkar, och ibland även flickor, uppfostrades och utbildades efter athenskt mönster – de undervisades i grekisk litteratur och retorik, och välbärgade medborgare sände sina söner till någon av de filosofiska skolorna i Athen.

Religion. I Rom fick alla former av falsk religion fotfäste. Historikern John Lord beskriver det på följande sätt: ”Vidskepelsen kulminerade i Rom, för där fanns präster och gudsdyrkare från alla de länder som Rom behärskade – ’Isis mörkhyade döttrar med pukor och tamburiner och lättfärdigt uppträdande, anhängare av den persiske Mithra, kastrater från Asien, Kybeles präster med sina vilda danser och skärande skrik, tillbedjare av den stora gudinnan Diana, barbariska krigsfångar med de teutoniska prästernas riter, syrier, judar, kaldeiska astrologer och thessaliska trollkarlar’.” (Beacon Lights of History, 1912, bd III, sid. 366, 367)

Sådana religioner och de vilda sexorgier som hörde ihop med dem öppnade dörren för ett fullständigt moraliskt sammanbrott bland romarna, bland både hög och låg. Enligt Tacitus var kejsar Claudius otrogna och blodtörstiga hustru Messalina ett exempel på detta. (Annaler, 1968, XI, 1–34)

Bland de religioner som utövades i Rom intog kejsardyrkan en framträdande ställning, och kejsaren betraktades som en gud. Dyrkan av kejsaren spelade en särskilt viktig roll i provinserna, där man byggde tempel åt honom och offrade till honom som till en gud. (BILD, bd 2, sid. 536) I boken A History of Rome säger George Botsford: ”Dyrkan av kejsaren skulle bli den starkaste religiösa kraften i den romerska världen fram till dess kristendomen blev antagen.” En inskrift som man har funnit i Mindre Asien säger om kejsaren: ”Han är den faderlige Zeus och hela människosläktets frälsare, som uppfyller alla böner, ja, ger oss till och med mer än vad vi ber om. Till lands och till sjöss råder det fred; städerna blomstrar; överallt råder harmoni och välstånd och lycka.” Kejsardyrkan var en av de främsta orsakerna till att de kristna blev förföljda. Samme författare säger om de kristna: ”Deras vägran att tillbe kejsarens genius, hans skyddsande, tolkades naturligtvis som gudlöshet och landsförräderi.” (1905, sid. 214, 215, 263)

Kristendomen kommer till Rom. På pingstdagen år 33 blev ”tillresande från Rom, både judar och proselyter”, vittnen till resultaten av att den heliga anden utgöts, och en del av dem fanns säkert bland de omkring 3 000 som blev döpta vid det tillfället. (Apg 2:1, 10, 41) När de återvände till Rom predikade de utan tvivel där, och det bildades en mycket stark och aktiv kristen församling i staden. Aposteln Paulus skrev till de kristna i Rom att deras tro var ”omtalad i hela världen”. (Rom 1:7, 8) Både Tacitus (Annaler, 1968, sid. 151 [XV, 44]) och Suetonius (Kejsarbiografier, 2001, sid. 273 [Nero, 16]) nämner de kristna i Rom.

Paulus skrev brevet till de kristna i Rom omkring år 56, och ungefär tre år senare kom han till Rom som fånge. Han hade egentligen velat besöka staden tidigare och under andra omständigheter (Apg 19:21; Rom 1:15; 15:22–24), men även som fånge kunde han vittna grundligt genom att förkunna för dem som besökte honom i hans bostad. Dessa förhållanden fortsatte i två år, och under hela denna tid ”predikade [Paulus] Guds kungarike för dem och undervisade om det som gällde Herren Jesus Kristus med den största frimodighet, utan att bli hindrad”. (Apg 28:14–31) Även pretoriangardet, det kejserliga gardet, fick höra budskapet om Riket. (Flp 1:12, 13) Som det var förutsagt vittnade Paulus alltså grundligt också i Rom. (Apg 23:11)

Under denna tvååriga fångenskap i Rom hade Paulus tid att skriva, och han skrev breven till efesierna, filipperna, kolosserna och Filemon. Det var uppenbarligen ungefär vid den här tiden som Markus skrev sin evangelieskildring i Rom. Omkring år 61 skrev Paulus dessutom Hebréerbrevet, antingen kort före eller omedelbart efter sin frigivning. (Heb 13:23, 24) Det var under sin andra fångenskap i Rom, omkring år 65, som han fick besök av Onesiforos, och det var också då som han skrev sitt andra brev till Timoteus. (2Ti 1:15–17)

Även om man känner till att Paulus, Lukas, Markus, Timoteus och andra kristna besökte Rom under det första århundradet (Flp 1:1; Kol 4:10, 14), finns det inga säkra vittnesbörd om att Petrus någonsin var där, som traditionen säger. Berättelserna om Petrus martyrdöd i Rom bygger på tradition. (Se PETRUS BREV.)

Rom blev med tiden illa beryktat på grund av den hätska förföljelsen av de kristna, särskilt under kejsarna Nero och Domitianus. Förföljelsen  sades ha två orsaker: 1) att de kristna var så nitiska i att missionera och omvända andra och 2) att de vägrade att kompromissa när det gällde att ge det som är Guds till Gud i stället för till kejsaren. (Mk 12:17)