[Rụben] Betyder ”se, en son!”

1. Den förstfödde av Jakobs 12 söner. Hans mor var Jakobs mindre älskade hustru, Lea, som gav sin son namnet Ruben därför att, som hon sade, ”Jehova har sett till mitt lidande, för nu kommer min man att älska mig”. (1Mo 29:30–32; 35:23; 46:8; 2Mo 1:1, 2; 1Kr 2:1) Eftersom Jehova fortsatte att visa Lea ynnest, kom Ruben och hans fem helbröder (Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon) att utgöra hälften av Israels ursprungliga stamöverhuvuden; de övriga sex (Josef, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Aser) var Rubens halvbröder. (1Mo 35:23–26)

Några av Rubens goda egenskaper kom till uttryck när han övertalade sina nio bröder att kasta Josef i en torr cistern i stället för att döda honom; hans avsikt var att i hemlighet återvända dit och hjälpa Josef upp ur cisternen. (1Mo 37:18–30) När dessa bröder mer än 20 år senare i Egypten anklagades för att vara spioner och de tänkte att det var på grund av det de hade gjort mot Josef, påminde Ruben de andra om att han inte hade stött dem i deras planer att döda Josef. (1Mo 42:9–14, 21, 22) Och när Jakob inte lät Benjamin följa med sina bröder på deras andra resa till Egypten var det Ruben som erbjöd sig att ge sina två söner som säkerhet och sade: ”Mina egna två söner får du döda om jag inte för honom [Benjamin] tillbaka till dig.” (1Mo 42:37)

Som Jakobs förstfödde son kunde Ruben helt naturligt göra anspråk på förstfödslorätten, som innebar att han hade rätt till två andelar av det hans far hade efterlämnat. När Jakob låg för döden och han välsignade sina söner var frågan: Skulle Ruben nu få förstfödslorätten? Som familjeöverhuvud hade patriarken Jakob verkat som Jehovas präst för hela sin familj. Han hade också framburit offer på familjens altare, lett familjen i bön och gett vägledning i frågor som hade med tillbedjan att göra. Som far hade han dessutom varit den som haft tillsyn över hela familjen och alla tjänare och dessutom över boskapen och all egendom. Skulle detta ansvar nu överlåtas på Ruben?

Jakob vände sig först till Ruben och sade: ”Ruben, du är min förstfödde, min kraft och min mandoms första frukt, med företräde i värdighet och företräde i styrka. Med din fräcka tygellöshet lik vattenmassor skall du inte ha företräde, för du besteg din fars säng. Den gången vanhelgade du mitt viloläger. Han besteg det!” (1Mo 49:3, 4)

Jakob nämnde här något som gjorde att Ruben inte längre var kvalificerad för de privilegier han skulle ha fått. Han hade vanärat sin far. Han hade gjort sig skyldig till incest med sin fars bihustru, Bilha, faderns älskade hustru Rakels tjänarinna. Detta skedde kort efter det att Rakel hade dött i samband med att hon födde Benjamin. Bibeln säger inte huruvida den förstfödde Ruben kränkte tjänarinnan Bilha för att förhindra att hon tog Rakels plats i Jakobs hjärta, varigenom hon skulle få större ynnest än Rubens mor, Lea, eller om han helt enkelt gav efter för ett begär. Det sägs bara: ”En gång när Israel hade sin tältboning där i landet gick Ruben bort och låg med sin fars bihustru Bilha, och Israel fick höra det.” (1Mo 35:22) Den grekiska Septuaginta tillägger: ”Och det var ont i hans ögon.” (1Mo 35:21, LXX, Thomson)

 Ruben blev inte förskjuten eller bortvisad på grund av detta. Det var först många år senare, när Jakob välsignade sina söner, som han under inspiration sade till Ruben att denne inte skulle ”ha företräde”. Därmed gick Ruben miste om de privilegier som han normalt skulle ha fått som den förstfödde. Orsaken var hans ”fräcka tygellöshet lik vattenmassor”. Han hade visat sig vara ostadig som vattenmassor eller våldsam och oregerlig som vatten som bryter igenom en fördämning eller plötsligt kommer strömmande ner genom en regnflodsdal. Ruben borde ha visat självbehärskning. Han borde ha visat respekt för sin fars värdighet och för sina två halvbröder, Bilhas söner.

2. Namnet Ruben står också för den stam som bestod av Rubens avkomlingar och för det landområde som stammen fick som sin arvedel. Rubens stam bestod av avkomlingar av hans fyra söner, Hanok, Pallu, Hesron och Karmi, som var överhuvuden för rubeniternas fädernehus. (1Mo 46:8, 9; 2Mo 6:14; 1Kr 5:3)

Ett år efter uttåget ur Egypten utsågs Elisur, Sedeurs son, till hövding för hela Rubens stam. (4Mo 1:1, 4, 5; 10:18) Rubens stam var hela tiden en av de mindre av de 12 stammarna. Vid en mönstring som gjordes under det andra året av vandringen i vildmarken räknade man 46 500 rubeniter från 20 års ålder och uppåt vilka var dugliga för militärtjänst. Omkring 39 år senare hade antalet minskat något, till 43 730. (4Mo 1:2, 3, 20, 21; 26:5–7)

I Israels läger låg rubeniterna lägrade söder om tältboningen, mellan Simeons och Gads avkomlingar. När de skulle bryta upp följde denna avdelning bestående av tre stammar, med Ruben i spetsen, efter den avdelning som bestod av de tre stammarna Juda, Isaskar och Sebulon. (4Mo 2:10–16; 10:14–20) Det var i samma ordning som stammarna frambar sina offergåvor i samband med invigningen av tältboningen. (4Mo 7:1, 2, 10–47)

När leviten Kora gjorde uppror mot Mose var det tre rubeniter som anslöt sig till honom i hans uppror – On, Peleths son, och Datan och Abiram, Eliabs söner. Dessa anklagade Mose för att försöka ”spela furste” över dem och för att inte ha fört dem in i ”ett land som flödar av mjölk och honung”. Nemuel, som var bror till Datan och Abiram, deltog tydligtvis inte i upproret. (4Mo 16:1, 12–14; 26:8, 9) Jehova visade att upproret i själva verket var ett uttryck för bristande respekt för honom, och han fick jorden att öppna sig och uppsluka upprorsmännen och deras familjer levande, tillsammans med alla deras ägodelar. (4Mo 16:23–33; 5Mo 11:6; se ABIRAM nr 1.)

Tilldelning av arvedel. Strax innan israeliterna gick in i det utlovade landet bad Rubens stam och Gads stam att få ett område öster om Jordan, ett område som hade erövrats från de två kungarna Sihon och Og. De menade att detta var ett idealiskt område för dem därför att de hade en stor mängd småboskap och nötboskap. Mose tillmötesgick deras önskemål och gav området till dessa två stammar och till halva Manasses stam på det villkoret att stammarnas stridsdugliga män följde med över Jordan och hjälpte de andra stammarna att erövra Kanaan, ett villkor som Rubens stam, Gads stam och halva Manasses stam villigt gick med på. (4Mo 32:1–38; Jos 1:12–18; 4:12, 13; 12:6; 13:8–10)

Därmed blev gränserna för Rubens arvedel fastställda redan innan israeliterna gick över Jordan. Mose gav den södra delen av Sihons rike åt Rubens stam. Området sträckte sig från Arnons regnflodsdal, som utgjorde en naturlig gräns mot Moab i söder, till en plats strax norr om Döda havet; området norr om Rubens område gavs åt gaditerna. (4Mo 34:13–15; 5Mo 3:12, 16; 29:8; Jos 13:15–23; 18:7) I öster gränsade Rubens område till Ammon, och i väster gränsade det till Döda havet och Jordan. (Jos 15:1, 6; 18:11, 17) En av de sex tillflyktsstäderna, Beser, låg i Rubens område. Denna stad och några andra städer i Rubens område avskildes för leviterna. (5Mo 4:41–43; Jos 20:8; 21:7, 36; 1Kr 6:63, 78, 79)

Mose gav befallning om att när israeliterna hade kommit in i Kanaan skulle Rubens stam, tillsammans med Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali, vara representerad på berget Ebal, där man skulle läsa upp förbannelser, medan de andra stammarna skulle stå på berget Gerissim och uttala välsignelser. (5Mo 27:11–13) När Mose hade gett dessa anvisningar välsignade han Ruben och de andra stammarna. Till rubeniterna sade han: ”Må Ruben leva och inte dö bort, och må hans män inte bli få.” (5Mo 33:1, 6)

När fälttåget i Kanaan var över kallade Josua samman de väpnade styrkorna från Ruben, Gad och halva Manasses stam, berömde dem för att de hade hållit sitt löfte till Mose och sände sedan hem dem med en välsignelse. (Jos 22:1–8) När de kom till Jordan byggde de ett mycket stort altare på den västra stranden, en handling som blev missförstådd och var nära att leda till en brytning med de andra stammarna och rentav inbördeskrig. Men när det förklarades att det inte skulle frambäras offer på altaret, utan att det helt enkelt skulle vara ett vittnesbörd om trofasthet mellan stammarna på båda sidorna om Jordan, fick altaret ett namn, troligtvis  ”Vittne”, för, som de sade: ”Det är ett vittne mellan oss om att Jehova är den sanne Guden.” (Jos 22:9–34)

Senare historia. Många år senare, när Barak och Debora sjöng en mäktig segersång, påminde de om att rubeniterna inte hade hjälpt dem i kampen mot Sisera. ”Bland Rubens avdelningar var hjärtats överväganden stora”, sjöng de. (Dom 5:15, 16) På Sauls tid slog rubeniterna sig samman med sina grannar och vann en stor seger över hagriterna och deras allierade, ”ty de ropade till Gud om hjälp i kriget, och han hörde deras bön därför att de förtröstade på honom”. (1Kr 5:10, 18–22) Därefter bosatte sig rubeniterna i hagriternas område, och de bodde tydligtvis där fram till dess assyrierna underkuvade Israel på 700-talet f.v.t., och då var rubeniterna bland de första som fördes i landsflykt. (1Kr 5:6, 22b, 26) Enskilda personer som tillhörde Rubens stam, och även stammen som helhet, omnämns i skildringen om David, både innan han blev kung och under hans regering. (1Kr 11:26, 42; 12:37, 38; 26:32; 27:16)

I profetior. I Hesekiels bok och i Uppenbarelseboken, som är skrivna i symboliska ordalag, har Ruben en viktig plats bland de andra stammarna. Så till exempel såg Hesekiel i sin syn ett speciellt landområde mellan stammarnas områden som kallades bidraget. Där låg Jehovas tempel, staden Jehova-Shamma (”Jehova är där”) och områden som tillhörde prästerna och leviterna och dessutom områden som tillhörde hövdingen. Strax norr om denna landremsa låg Judas område, och norr om Juda låg Rubens område. (Hes 48:6–22, 35) Rubens port på norra sidan av Jehova-Shamma, den heliga staden, låg dessutom bredvid Judas port. (Hes 48:31) I Johannes syn av det andliga Israels 12 stammar, försedda med sigill, nämns Ruben som nummer två, efter Judas stam. (Upp 7:4, 5)