Man vet inte säkert vilket slags skinn det hebreiska ordet tạchash avser. Ordet används vid beskrivningen av tältboningens yttersta överdrag och överdrag som lades över helgedomens inventarier och redskap när de flyttades. Tạchash eller techashịm (plur.) står som regel tillsammans med ‛ōr eller ‛ōrọ̄th (skinn). (2Mo 25:5; 26:14; 35:7, 23; 36:19; 39:34; 4Mo 4:6–14, 25; Hes 16:10) De som utarbetade den grekiska Septuaginta verkar ha haft uppfattningen att det hebreiska ordet betecknade färgen blått och inte ett djur. (Jfr 4Mo 4:14, not.) Men så gott som alla judiska kommentatorer är eniga om att tạchash betecknar ett djur. Lexikografen Wilhelm Gesenius hade samma uppfattning. Han menade att återgivningen i Septuaginta bara var grundad på antaganden och att den varken hade stöd i etymologin eller i besläktade språk. Han drog slutsatsen att tạchash betydde antingen säl eller grävling, och hans slutsats grundade sig på sammanhanget, på talmudisternas auktoritet, på en jämförelse mellan det hebreiska ordet och liknande ord i andra språk och på hebreisk etymologi.

Bibelöversättare har återgett ‛ōr (‛ōrọ̄th) tạchash (techashịm) med ”delfinskinn” (2000), ”getskinn” (RS), ”grävlingskinn” (KJ), ”sälskinn” (AS, NV, Åk), ”tumlarskinn” (AT), ”läder” (Mo), ”fint läder” (JB), ”violetta skinn” (Dy) och ”tahasskinn” (SFB; 1917; NV, 2Mo 25:5, not, men ”sälskinn” i huvudtexten). De flesta kännare är eniga om att återgivningen ”grävlingskinn” inte är korrekt, eftersom det anses osannolikt att israeliterna kunde få tag på tillräckligt många grävlingskinn i Egypten eller i vildmarken till att täcka över tältboningen. Några kännare anser att varken ”delfinskinn”, ”grävlingskinn”, ”sälskinn” eller ”tumlarskinn” är den korrekta återgivningen, eftersom delfinen, grävlingen, sälen, tumlaren, dugongen (en sjökoart) och liknande skapelser var orena och inte skulle ätas. (3Mo 11:12, 27) De har därför svårt att tänka sig att skinnet av ett ”orent” djur skulle ha använts till något så heligt som tältboningen och de skyddande överdragen för helgedomens inventarier och redskap. De som har denna uppfattning anser att tạchash kan beteckna skinnet av ett rent djur, kanske en antilop, ett får eller en get.

Sälskinn kunde användas, trots att sälen betraktades som oren. Det faktum att sälen betraktades som oren och inte fick ätas uteslöt inte nödvändigtvis att sälskinn användes som överdrag till tältboningen. Lejonet och örnen betraktades också som ”orena” (3Mo 11:13, 27), men de himmelska keruberna som Hesekiel såg i en syn framställdes med ett lejonansikte och ett örnansikte, förutom två andra ansikten. (Hes 1:5, 10; 10:14) Och karvagnarna av koppar som Salomo gjorde för att användas i templet var utsmyckade med bilder av lejon, och det var utan tvivel i enlighet med den byggnadsplan  som David hade fått genom gudomlig inspiration. (1Ku 7:27–29; 1Kr 28:11–19) Israeliterna använde ”orena” djur, till exempel åsnor, som riddjur, och det förutsades till och med att Messias skulle rida in i Jerusalem på en åsna. (Sak 9:9; Mt 21:4, 5) Johannes döparen hade på sig kläder av ett ”orent” djur, trots att han hade det i hög grad heliga uppdraget att ”gå i förväg framför Jehova för att göra hans vägar redo”. (Lu 1:76; Mt 3:4; 3Mo 11:4) Allt detta tyder på att uppdelningen mellan rena och orena djur var något som bara gällde kosten (och något man av och till rättade sig efter i samband med offer) och att israeliterna inte helt och hållet behövde betrakta ”orena” djur med avsky. (3Mo 11:46, 47) Dessa djur var precis som de ”rena” djuren skapade av Gud och var därför i sig själva goda och inte något avskyvärt. (1Mo 1:21, 25)

Varifrån israeliterna fick skinnet. Om tạchash betecknar en sälart kan frågan om hur israeliterna fick tag på sälskinn uppstå. Även om sälar i allmänhet håller till i arktiska och antarktiska områden, finns det vissa sälarter som föredrar varmare klimat. Det finns än i dag ett antal munksälar på vissa håll i Medelhavet och i andra varma hav. Människan har under århundradenas lopp kraftigt reducerat sälbeståndet, så på Bibelns tid kan det ha funnits mycket säl både i Medelhavet och i Röda havet. Så sent som 1832 fanns i Calmets Dictionary of the Holy Bible (sid. 139) följande uppgift: ”På många av de små öarna i Röda havet runt om Sinaihalvön finns det sälar.” (Se också The Tabernacle’s Typical Teaching, A. J. Pollock, London, sid. 47.)

De forntida egyptierna bedrev handel på Röda havet och tog naturligtvis emot varor från många områden runt Medelhavet, så de hade goda möjligheter att få tag på sälskinn. När israeliterna drog ut ur Egypten kan de därför ha tagit med sig sälskinn som de själva redan hade och skinn som egyptierna gav dem när de överöste dem med värdefulla föremål. (2Mo 12:35, 36)