I äldre tid såddes eller spreds utsäde över åkern vanligtvis för hand. Såningsmannen bar utsädet i ett veck i kläderna eller i en behållare och spred det framför sig med en lång, svepande rörelse. I Israel varade såningstiden från omkring oktober till början av mars, beroende på vilket slags säd som såddes.

Jehovas välsignelse. Det är Jehova som ser till att det finns utsäde och som ger växt, sol och regn, och därigenom kan jorden frambringa många gånger mer än det som såtts. (2Sa 23:3, 4; Jes 55:10) Alla människor, både rättfärdiga och orättfärdiga, får på detta sätt ta emot välsignelser från Skaparen. (Mt 5:45; Apg 14:15–17)

I regel utövar Jehova Gud dock inte någon särskild kontroll över de faktorer som möjliggör växt. Därför kan onda människor ibland få en riklig skörd, medan rättfärdiga människors skörd kan slå fel på grund av ogynnsamma förhållanden. (Jfr Job 21:7–24.)

Men när det tjänar Jehovas syfte kan han välsigna den som sår och ge honom en riklig skörd eller se till att avkastningen blir dålig, beroende på om den som sår är trogen och lydig mot honom eller inte. Det var till exempel Jehovas avsikt att göra Israel till ett stort och talrikt folk i det utlovade landet, och därför välsignade han sina lydiga tjänare rikligt. När Isak bodde i Kanaan blev han så rikt välsignad av Jehova att han fick hundrafalt igen av det han sådde, trots att invånarna i landet vållade honom problem. (1Mo 26:12)

Israeliternas andliga tillstånd hade avgörande betydelse för hur skörden blev. Innan de drog in i det utlovade landet sade Jehova till dem: ”Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud och följer dem, så skall ... trösktiden ... hos er räcka till druvskörden, och druvskörden skall räcka till såningstiden.” Skörden skulle bli så riklig att den inte skulle vara avslutad innan det var tid för sådd igen. (Jfr Am 9:13.) Å andra sidan sade Gud varnande: ”Om ni inte lyssnar till mig och inte handlar efter alla dessa bud ... skall [ni] så er säd förgäves, eftersom era fiender skall äta upp den.” Och han tillade: ”Er jord [skall] inte ... ge sin avkastning.” (3Mo 26:3–5, 14–16, 20; jfr Hag 1:6.) Senare, på profeten Jeremias tid, blev det precis som Jehova hade sagt. Jehova beskrev de dåliga förhållanden som då rådde och sade: ”De har  sått vete, men törnen har de skördat.” (Jer 12:13)

Israels lag om sådd. I den lag som gavs genom Mose befallde Gud att landet skulle besås i sex år, men under det sjunde året (sabbatsåret) och jubelåret fick man inte så eller skörda. (2Mo 23:10, 11; 3Mo 25:3, 4, 11) Detta satte israeliternas tro på prov och gav dem möjlighet att ägna mer tid åt andliga angelägenheter. Det var dessutom bra för jorden.

Eftersom landet tillhörde Jehova var det i viss mening heligt, och hans folk var heligt. Därför måste israeliterna vara noga med att undvika allt som kunde orsaka orenhet. Om ett dött orent djur, till exempel en råtta eller en ödla, föll på utsäde som var fuktigt blev det orent och fick inte användas, men om utsädet var torrt förblev det rent. Detta berodde utan tvivel på att fukten skulle kunna få orenheten att sprida sig i utsädet. (3Mo 11:31, 37, 38)

Israeliterna fick inte heller blanda olika slags säd när de sådde, men de fick beså samma åker med olika grödor om de såddes avgränsade från varandra. (3Mo 19:19; Jes 28:25) Detta kan ha varit en påminnelse för israeliterna om att de som Guds folk under hans kungadöme skulle vara avskilda från andra folk. Om en israelit överträdde denna lag och blandade två slags säd eller grödor, skulle all avkastning betraktas som något som var ”vigt åt heligt bruk”. Den skulle tillfalla helgedomen. (5Mo 22:9; jfr 3Mo 27:28; 4Mo 18:14.)

Bildspråk. Psalmisten belyste hur Jehova välsignade och tog hand om den kvarleva som återvände från Babylon. Han skrev: ”De som sår med tårar skall skörda med högt fröjderop. Den som oförtröttligt går ut, ja, under gråt, bärande en säck med utsäde, skall helt visst komma åter med högt fröjderop, bärande sina kärvar.” (Ps 126:1, 5, 6) De som återvände från Babylon var mycket glada när de befriades, men de grät kanske när de sådde säd på den ödelagda jord som legat obrukad i 70 år. Jehova hade likväl fört dem tillbaka för sitt namns skull, och de som oförtröttligt sådde och fortsatte med återuppbyggnadsarbetet fick njuta frukterna av sitt arbete. Under en period då arbetet med templet låg nere höll Jehova tillbaka landets avkastning, men genom profeterna Haggaj och Sakarja sporrades folket att sätta i gång med arbetet igen och återfick Guds ynnest. (Hag 1:6, 9–11; 2:15–19)

Jehova använder sådd och växt som en bild av att hans ord med säkerhet skall gå i uppfyllelse. (Jes 55:10, 11)

Flit och givmildhet. Salomo framhöll en princip som gäller givmildhet och flitigt arbete. Han skrev: ”Den som ger akt på vinden får ingenting sått, och den som tittar på molnen får ingenting skördat.” Den som håller sig tillbaka och väntar på att det skall komma en tidpunkt då allt verkar helt perfekt för det arbete Gud har gett honom eller som söker en ursäkt för att inte utföra arbetet får ingenting av Gud. Salomo uppmuntrar till flit. Han säger vidare att det är Gud som ”gör allt”, och människan förstår inte hela Guds verk. Salomo ger därför rådet: ”Så din säd om morgonen, och låt inte din hand vila innan kvällen kommer; ty du vet inte var detta får framgång, antingen här eller där, eller om båda delarna är lika bra.” (Pre 11:4–6)

Aposteln Paulus tycks ha tänkt på samma sak när han uppmuntrade de kristna i Korinth att vara givmilda när det gällde understödet till bröderna i Jerusalem; de led nöd och hade förlorat många av sina ägodelar under den förföljelse som judarna utsatte dem för. Paulus skrev: ”Den som sår sparsamt, han skall också skörda sparsamt; och den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt. ... Gud är dessutom i stånd att låta all sin oförtjänta omtanke överflöda till er, så att ni, medan ni alltid och under alla förhållanden har vad ni behöver för att klara er, kan ge i överflöd till allt gott verk. ... Men han som rikligt förser såningsmannen med säd att så och bröd att äta, han skall förse er med utsäde och mångdubbla det, och han skall låta frukterna av er rättfärdighet växa till.” Därefter pekade Paulus på det goda som detta medför förutom Guds ynnest och materiellt överflöd, nämligen att sådan givmildhet leder till att man tackar Gud och att Gud blir förhärligad, samtidigt som de som blir hjälpta fylls av kärlek till dem som ger hjälp och ber för dessa. Det får också kärleken i församlingen att växa. (2Kor 9:6–14)

Predikandet av de goda nyheterna. Jesus Kristus liknade predikandet av ordet, de goda nyheterna om Guds kungarike, vid att så säd. Han sådde sanningens säd, och Johannes döparen hade också sått. Jesu lärjungar sändes ut för att skörda på de fält där säden hade såtts och som var vita till skörd. Han sade därför till dem: ”Redan får den som skördar lön och samlar in frukt för evigt liv, så att den som sår och den som skördar kan glädja sig tillsammans. ... En är den som sår och en annan den som skördar. Jag har sänt ut er för att skörda vad ni inte har mödat er med. Andra har mödat sig [med att så], och ni har kommit att få nytta av deras möda [genom att skörda].” (Joh 4:35–38)

Även i liknelsen om såningsmannen jämförde Jesus predikoarbetet med att så. Säden är här ”ordet om kungariket”. Jesus framhöll att de förhållanden som råder då säden sås kan ha  betydelse för om den skall spira och gro i människors hjärta. (Mt 13:1–9, 18–23; Lu 8:5–15)

Vetet och ogräset. Vid ett annat tillfälle liknade Jesus sig själv vid en man som sår utmärkt säd och säden vid ”kungarikets söner”. En annan såningsman, en fiende som sådde ogräs i åkern, är Djävulen. Det är tydligt att Jesus här förutsade ett kommande avfall, då det inom den kristna församlingen skulle finnas människor som falskeligen utgav sig för att vara Guds tjänare och som försökte befläcka församlingen och dra bort lärjungarna. (Mt 13:24–30, 36–43; jfr Apg 20:29; 2Kor 11:12–15; 2Th 2:3–9; 1Ti 4:1; 2Ti 4:3, 4; 2Pe 2:1–3.)

Att så med tanke på köttet. Efter det att aposteln Paulus hade nämnt andens frukt och köttets gärningar och hade uppmanat var och en att pröva sin egen gärning sade han: ”Bli inte vilseledda: Gud lurar man inte. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; eftersom den som sår med tanke på sitt kött skall skörda förgängelse av sitt kött, men den som sår med tanke på anden skall skörda evigt liv av anden.” (Gal 5:19–23; 6:4, 7, 8)

I Romarna 1:24–27 nämner Paulus ett exempel på vad det kan innebära att så med tanke på köttet och vad följden kan bli. Andra exempel är den omoraliske man i församlingen i Korinth som gjorde sig skyldig till incest, samt Hymeneus och Alexander, som spred falska läror och hädade Gud. Dessa överlämnades åt Satan ”till köttets undergång” – sådana köttsliga element rensades bort från församlingen. (1Kor 5:1, 5; 1Ti 1:20; 2Ti 2:17, 18)

Undervisning av och omsorg om församlingen. När aposteln Paulus skrev till församlingen i Korinth liknade han den undervisning och hjälp han hade gett församlingen vid sådd, och han förklarade för dessa kristna att han på grund av det han utfört hade rätt att ta emot materiellt stöd från dem som en hjälp att fortsätta sin tjänst. Men han utnyttjade inte den rättigheten för att inte lägga något hinder i vägen för de goda nyheterna. (1Kor 9:11, 12)

Precis som en jordbrukare sår säd i frid blir också de goda nyheterna sådda i frid, utan gräl, oenighet eller bruk av våld. De som sår är fredliga människor, inte grälsjuka, stridslystna eller upproriska. Det måste därför råda fredliga förhållanden i den kristna församlingen för att säden som sås skall frambringa rättfärdig frukt. (Jak 3:18)

Uppståndelsen. När Paulus skrev om uppståndelsen till liv i himlen liknade han begravningen av den själiska, den fysiska, kroppen vid att så säd och sade: ”Likväl kommer någon att säga: ’Hur skall de döda uppväckas? Ja, med vilket slags kropp skall de komma?’ Du oförnuftige! Vad du sår görs inte levande om det inte först dör; och vad det som du sår beträffar, så sår du inte den kropp som skall bli till, utan ett naket korn, det kan vara av vete eller av något av de övriga sädesslagen; men Gud ger det en kropp, alldeles som det har behagat honom, och åt vart och ett av fröna dess egen kropp. ... Och det finns himmelska kroppar och jordiska kroppar. ... Så är det också med de dödas uppståndelse. Det sås i förgänglighet, det uppväcks i oförgänglighet. ... Det sås en själisk kropp, det uppväcks en andlig kropp. ... Detta förgängliga måste nämligen kläs i oförgänglighet, och detta dödliga måste kläs i odödlighet.” (1Kor 15:35–53)

De som utväljs av Gud till att vara hans Sons medarvingar och till att få oförgänglighet och odödlighet måste dö och lämna sin köttsliga kropp för att kunna få en himmelsk kropp i uppståndelsen. Detta kan jämföras med hur ett korn som såtts ”dör”, upplöses, och är helt annorlunda till formen och utseendet än den planta som växer upp ur det.

Den sådd som nämns i Jesaja 28:24 och dess bildliga innebörd behandlas i artikeln PLÖJNING.