En viloperiod som kännetecknas av att den medvetna aktiviteten upphör. Människan behöver sömn för att uppehålla livet och bevara hälsan. Jesus Kristus insåg behovet av vila och var mån om att lärjungarna skulle få tid att vila sig lite. (Mk 6:31) Jesu eget exempel visar att också fullkomliga människor har behov av vila och sömn. (Jfr Mk 4:38.)

Hårt arbete (Pre 5:12), ett rent samvete (jfr Ps 32:3–5), att man är fri från onödiga bekymmer och att man förtröstar på Jehova (Ps 3:5; 4:8; Ord 3:24–26) bidrar till att man sover gott och vaknar utvilad. Eftersom Guds tjänare är tillfreds med att ha det som är nödvändigt för livets uppehälle (jfr 1Ti 6:8), behöver de inte offra den viktiga nattsömnen för ett slit och släp som ändå inte ger någon verklig tillfredsställelse (jfr Ps 127:1, 2).

Naturligtvis händer det också att Guds tjänare har sömnlösa nätter. Om det inte beror på sjukdom eller andra prövande omständigheter, kan sömnlösheten kanske komma sig av att de bekymrar sig för någon av sina medtroende eller funderar på vad de kan göra för att främja sann tillbedjan. (2Kor 6:3–5; 11:23, 27; jfr Ps 132:3–5, där det inte handlar om sömn i egentlig mening, utan om att vila, dvs. upphöra med allt arbete.) Guds tjänare behöver emellertid inte bekymra sig i onödan om materiella ägodelar så att det går ut över sömnen. (Pre 5:12; jfr Mt 6:25–34.) De gudlösa däremot finner tillfredsställelse i att göra det som är orätt. ”De kan inte sova om de inte får göra något ont, och deras sömn berövas dem om de inte får någon att snava.” (Ord 4:16)

Även om det är viktigt att få sömn bör man inte älska sömn. (Ord 20:13) ”Lättja får en att falla i djup sömn” och gör att man blir overksam när man borde uträtta något. (Ord 19:15) De som föredrar att sova och koppla av när de borde arbeta har slagit in på en väg som till slut kommer att leda till fattigdom. (Ord 6:9–11; 10:5; 24:33, 34)

Till skillnad från människor blir Jehova Gud aldrig dåsig och behöver ingen sömn. Hans tjänare kan därför vara övertygade om att han när som helst kan komma till deras hjälp. (Ps 121:3, 4) Bara när Jehova av goda skäl håller sig tillbaka eller underlåter att gripa in, till exempel för dem som påstår sig vara hans tjänare men har visat sig trolösa, liknas han vid en som sover. (Ps 44:23; 78:65)

Andlig vakenhet. Aposteln Paulus uppmanade de kristna i Rom att inte sova, dvs. vara overksamma och likgiltiga för sina plikter. Han skrev: ”Stunden [är] redan ... inne för er att vakna upp ur sömnen, ty nu är vår räddning närmare än då vi blev troende. Natten är långt liden; dagen har närmat sig. Låt oss därför lägga av de gärningar som hör mörkret till och ta på oss ljusets vapen. Låt oss vandra anständigt som om dagen, inte i vilt festande och dryckesorgier, inte i olovligt könsumgänge och tygellöshet, inte i osämja och svartsjuka.” (Rom 13:11–13; jfr Ef 5:6–14; 1Th 5:6–8; Upp 16:15.) De som gör det som är orätt eller sprider falska läror sover när det gäller rättfärdighet och behöver vakna upp om de skall kunna vinna Guds godkännande.

Döden liknas vid sömn. Människans sömn är indelad i cykler. En sömncykel består av en period med djup sömn följd av en period med  lättare sömn. Det är mycket svårt att väcka människor som befinner sig i djup sömn. De är fullständigt omedvetna om var de är och vad som sker omkring dem. Det förekommer ingen medveten aktivitet. På liknande sätt sägs det: ”De döda vet ingenting alls.” (Pre 9:5, 10; Ps 146:4) Döden liknas därför vid en sömn, både när det handlar om människor och om djur. (Ps 13:3; Joh 11:11–14; Apg 7:60; 1Kor 7:39; 15:51; 1Th 4:13) Psalmisten skrev: ”Vid din förebråelse, Jakobs Gud, föll både vagnförare och häst i djup sömn.” (Ps 76:6; jfr Jes 43:17.) Om det inte vore Guds avsikt att väcka döda människor från dödens sömn skulle de aldrig någonsin vakna upp. (Jfr Job 14:10–15; Jer 51:39, 57; se UPPSTÅNDELSE.)

”Död” och ”sömn” kan emellertid också användas som motsatser. Jesus sade om en död flicka: ”Flickan har inte dött, utan hon sover.” (Mt 9:24; Mk 5:39; Lu 8:52) Eftersom han tänkte föra henne tillbaka till livet, kan han ha menat att flickan inte hade upphört att existera för alltid, utan var som en som kunde väckas ur sömnen. Flickan hade dessutom inte blivit begravd, och hennes kropp hade inte hunnit börja ruttna, som Lasarus kropp hade. (Joh 11:39, 43, 44) Jesus kunde uttala sig så här på grundval av den myndighet som han hade fått av sin Fader, som ”gör de döda levande och kallar på det som inte är till som om det vore till”. (Rom 4:17; jfr Mt 22:32.)

Man bör lägga märke till att uttrycket ”sova” i överförd betydelse bara används om dem som dör på grund av den död som är nedärvd från Adam. De som dör ”den andra döden” omtalas inte som om de sover. Det framgår däremot av Bibeln att de blir fullständigt tillintetgjorda och upphör att existera. Det kommer att vara som om de hade bränts upp av en eld som inte kan släckas. (Upp 20:14, 15; jfr Heb 10:26–31, där den död som drabbade dem som bröt mot den mosaiska lagen nämns som kontrast till det långt strängare straff som drabbar kristna som med vett och vilja utövar synd; Heb 6:4–8.)