Vart sjunde år; under detta år låg jorden i det forntida Israel i träda, den vilade, och hebréerna fick inte kräva sina landsmän på betalning av skulder.

Från och med 1473 f.v.t., det år då Israel gick in i det utlovade landet, skulle vart sjunde år vara ett sabbatsår. (5Mo 15:1, 2, 12; jfr 5Mo 14:28.) Sabbatsåret inleddes av allt att döma med trumpetblåsningen på försoningsdagen, den 10 etanim (tishri). Några menar emellertid att det bara var jubelåret som började på försoningsdagen och att sabbatsåret började den 1 tishri.

Under sabbatsåret skulle man inte odla jorden, inte så, beskära eller samla in någon skörd, men det som växte av sig självt lämnades på fälten, och det stod jordägaren och hans slavar, de lejda arbetarna och de bofasta främlingarna fritt att äta av det. Detta var en barmhärtig anordning för de fattiga och dessutom för djuren, både vilda och tama, eftersom också de kunde äta av det som växte under sabbatsåret. (3Mo 25:1–7)

Sabbatsåret kallades ”efterskänkningsåret [shenạth hashshemittạh]”. (5Mo 15:9; 31:10) Förutom att jorden under det året fick fullständig vila, eftersom den låg i träda (2Mo 23:11), skulle det också vara ett år med vila i den bemärkelsen att skulder efterskänktes. Det skulle vara ”en efterskänkning ... till Jehovas ära”. Några bibelkommentatorer, men inte alla, menar att skulderna egentligen inte blev avskrivna utan att en hebreisk fordringsägare helt enkelt inte kunde kräva sin landsman på betalning, eftersom jordbrukaren inte hade någon inkomst det året. En utlänning däremot kunde krävas på betalning. (5Mo 15:1–3) Somliga rabbiner är av den uppfattningen att skulder på lån som gavs för att hjälpa en fattig broder avskrevs men att skulder som man dragit på sig i affärer hamnade i en annan kategori. De säger att Hillel under det första århundradet v.t. införde ett förfarande som gick ut på att långivare kunde gå till domstolen och avge en särskild förklaring för att säkra sitt tillgodohavande. (The Pentateuch and Haftorahs, utgiven av J. H. Hertz, London 1972, sid. 811, 812)

Efterskänkningen under sabbatsåret (”friåret”, SFB, 1917 ), eller vilan med avseende på betalning av skulder, innebar inte att slavar – som i många fall hamnat i slaveri på grund av en skuld – blev frigivna. Hebreiska slavar frigavs när de hade tjänat som slavar i sex år eller på jubelåret, beroende på vilket som kom först. (5Mo 15:12; 3Mo 25:10, 54)

Det krävdes tro för att hålla lagen om sabbatsåret, som var en del av Jehovas förbund med israeliterna, men om de höll förbundet fullständigt skulle det leda till stora välsignelser. (3Mo 26:3–13) Gud lovade att sörja för att skörden det sjätte året skulle kunna räcka som föda under delar av tre år, från det sjätte året fram till skörden under det åttonde året. Eftersom man inte sådde något under det sjunde året, kunde ingen skörd samlas in förrän under det åttonde året. (Jfr 3Mo 25:20–22.) När israeliterna gick in i det utlovade landet under Josuas ledning, var de upptagna i sex år med att besegra de kanaaneiska folken och att fördela arvsbesittningarna. Under den tiden hade de inte möjlighet att ägna sig särskilt mycket åt jordbruk, men de kunde leva av det som kanaanéerna hade odlat. (5Mo 6:10, 11) Det sjunde året var ett sabbatsår då de måste visa sin tro och lydnad genom att vänta på skörden från det åttonde året, och de klarade sig därför att Gud välsignade dem.

Under lövhyddohögtiden varje efterskänkningsår skulle allt folket församlas, männen och kvinnorna, de små barnen och de bofasta främlingarna, för att höra lagen läsas. (5Mo 31:10–13)

Om israeliterna hade hållit lagen till punkt och pricka, skulle landet ha fått 121 sabbatsår och 17 jubelår innan folket fördes bort i landsflykt. Men bestämmelserna om sabbatsåret följdes bara delvis. När folket fördes i landsflykt till Babylon låg landet öde i 70 år, ”tills landet hade gottgjort sina sabbater”. (2Kr 36:20, 21; 3Mo 26:34, 35, 43) Det sägs inte någonstans i Bibeln att det var just 70 sabbatsår som judarna hade underlåtit att hålla, men Jehova lät landet ligga öde i 70 år som kompensation för alla de sabbatsår som inte hade hållits.