En dag som Jehova Gud anslog till vila från vanligt arbete. Sabbaten gavs som ett tecken mellan Jehova och Israels söner. (2Mo 31:16, 17) Sista delen av det hebreiska uttrycket jōm hashshabbạth är en avledning av verbet shavạth, som betyder ”vila”, ”upphöra”. (1Mo 2:2; 8:22) Det grekiska uttrycket för ”sabbatsdag” är hē hēmẹra tou sabbạtou.

Seden att varje vecka hålla en 24 timmar lång sabbat infördes när israeliterna befann sig i vildmarken under den andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten 1513 f.v.t. (2Mo 16:1) Jehova hade sagt till Mose att mängden manna, som israeliterna fick genom ett underverk, skulle bli dubbelt så stor den sjätte dagen. När detta verkligen skedde kom hövdingarna i menigheten och rapporterade det för Mose, och så kungjordes anordningen med veckosabbaten. (2Mo 16:22, 23) Av Jehovas ord i 2 Moseboken 16:28, 29 framgår det att israeliterna från och med då var förpliktade att hålla sabbaten.

När lagförbundet kort därefter instiftades vid berget Sinai ingick veckosabbaten som en väsentlig del i ett helt system av sabbater. (2Mo 19:1; 20:8–10; 24:5–8) Detta system bestod av många olika slags sabbater: den 7:e dagen, det 7:e året, det 50:e året (jubelåret), den 14 nisan (påsken), den 15 nisan, den 21 nisan, den 6 sivan (pingsten), den 1 etanim, den 10 etanim (försoningsdagen), den 15 etanim och den 22 etanim.

Ingen av Guds tjänare fick befallning att hålla sabbat före uttåget ur Egypten. Det framgår tydligt av det som står i 5 Moseboken 5:2, 3 och 2 Moseboken 31:16, 17: ”Det var inte med våra förfäder som Jehova slöt detta förbund, utan med oss.” ”Israels söner skall hålla sabbaten, ... i generation efter generation. ... Mellan mig och Israels söner är den ett tecken till oöverskådlig tid.” Om israeliterna redan hade hållit sabbaten, kunde den inte ha tjänat som en påminnelse om att Jehova befriade dem från Egypten, vilket den skulle göra enligt 5 Moseboken 5:15. Att några israeliter gick ut och samlade manna på den sjunde dagen trots att de hade fått direkta anvisningar att inte göra det tyder på att det var något nytt för dem att hålla sabbat. (2Mo 16:11–30) Det rådde osäkerhet angående vad som skulle göras med den förste som överträdde sabbatsbudet sedan de hade fått lagen vid Sinai, och detta tyder också på att sabbaten nyligen hade blivit införd. (4Mo 15:32–36) Medan israeliterna var slavar i Egypten hade de inte möjlighet att hålla sabbat även om de skulle ha stått under en sådan lag vid den tiden. Farao beklagade sig över att Mose hindrade arbetet när han bara bad om att de skulle få tre dagars ledighet för att frambära slaktoffer åt Gud. Vad skulle han då ha sagt om israeliterna hade försökt vila sig var sjunde dag! (2Mo 5:1–5) Det är sant att patriarkerna tycks ha delat in tiden i veckor med sju dagar, men det finns inget som tyder på att de betraktade den sjunde dagen som en särskild dag. Talet sju var emellertid framträdande som ett tal som ofta betecknade fullständighet. (1Mo 4:15, 23, 24; 21:28–32) Det hebreiska ordet för ”svära” eller ”avlägga (ge) en ed” (shạva‛) kommer av allt att döma från samma rot som ordet för ”sju”.

Sabbatsdagen högtidlighölls som en helig dag (5Mo 5:12), en dag av vila och glädje för alla – israeliter, slavar, bofasta främlingar och husdjur – en dag då man inte utförde något arbete. (Jes 58:13, 14; Hos 2:11; 2Mo 20:10; 34:21; 5Mo 5:12–15; Jer 17:21, 24) Det frambars ett särskilt brännoffer tillsammans med ett sädesoffer och ett dryckesoffer, förutom  det dagliga ”ständiga brännoffret”. (4Mo 28:9, 10) Skådebrödet i helgedomen byttes ut, och en ny avdelning präster började sin tjänst. (3Mo 24:5–9; 1Kr 9:32; 2Kr 23:4) Det var ingen inskränkning när det gällde prästernas plikter på sabbaten (Mt 12:5), och barn blev även omskurna på sabbaten om deras åttonde levnadsdag inföll då (Joh 7:22; 3Mo 12:2, 3). Längre fram hade judarna ett talesätt: ”Det är ingen sabbat i helgedomen”, dvs. prästerna utförde sina plikter som vanligt. (The Temple, A. Edersheim, 1874, sid. 152)

På Jesu tid ljöd det enligt rabbinska källor tre trumpetstötar vid den nionde timmen, dvs. klockan tre på eftermiddagen, varje fredag för att markera att sabbaten var i antågande. Då upphörde allt arbete och all affärsverksamhet, sabbatslampan tändes, och man klädde sig i festkläder. Därefter förkunnade ytterligare tre trumpetstötar att sabbaten hade börjat. Den avdelning präster som avslutade sin tjänst frambar morgonoffret på sabbaten, och den avdelning som påbörjade sin tjänst frambar kvällsoffret; båda avdelningarna tillbringade sabbaten i helgedomen. Båda avdelningarna gav översteprästen hälften av sin andel av brödet. De präster som var rena åt detta bröd inne i själva templet på sabbaten. Familjeöverhuvudena i den nya avdelningen avgjorde genom lottkastning vilka av de olika släkterna som skulle tjäna under veckans olika dagar och vilka som skulle utföra de prästerliga plikterna på sabbatsdagen. (3Mo 24:8, 9; Mk 2:26, 27; The Temple, sid. 151, 152, 156–158)

Det var viss skillnad mellan bestämmelserna för den vanliga veckosabbaten och för de sabbater eller ”heliga sammankomster” som var förbundna med högtiderna. (3Mo 23:2) Generellt sett var föreskrifterna för veckosabbaten strängare. Det var då inte tillåtet att utföra något som helst arbete, varken tungt arbete eller lättare (med undantag för arbetet i helgedomen). Det var till och med förbjudet att samla ved eller tända upp eld. (4Mo 15:32–36; 2Mo 35:3) Rörelsefriheten var också begränsad, av allt att döma grundat på orden i 2 Moseboken 16:29. Också på försoningsdagen skulle man vila från allt slags arbete. (3Mo 16:29–31; 23:28–31) Inte heller på dagarna med heliga sammankomster i förbindelse med högtiderna var det tillåtet att utföra mödosamt arbete eller göra affärer, men det var tillåtet att laga mat och göra förberedelser för högtiden och annat. (2Mo 12:16; 3Mo 23:7, 8, 21, 35, 36)

Ibland hände det att två sabbater inföll på en och samma dag, som då kallades en ”stor” sabbat. Det hände till exempel när den 15 nisan (som alltid var en sabbatsdag) sammanföll med den vanliga sabbaten. (Joh 19:31)

Sabbatens betydelse. När israeliterna avhöll sig från arbete och följde de andra bestämmelserna som Gud hade ställt upp för sabbaten, ledde det inte bara till att kroppen fick vila utan också till något som var ännu viktigare, nämligen att den enskilde fick möjlighet att ge uttryck åt sin tro och lydnad. Det gav föräldrar en möjlighet att inskärpa Guds lagar och bud i sina barns sinne och hjärta. (5Mo 6:4–9) På sabbatsdagen var man vanligtvis upptagen med att inhämta kunskap om Gud och tillgodose sina andliga behov, något som antyds i det svar som den sunemitiska kvinnans man gav när hon bad om lov att söka upp gudsmannen Elisa: ”Varför ger du dig av till honom i dag? Det är varken nymåne eller sabbat.” (2Ku 4:22, 23) Och leviterna, som var spridda över hela landet, utnyttjade utan tvivel sabbaten till att undervisa folket i Guds lag. (5Mo 33:8, 10; 3Mo 10:11)

Det var viktigt att de enskilda israeliterna kom ihåg att hålla sabbaten, eftersom överträdelse av sabbatsbudet betraktades som uppror mot Jehova och straffades med döden. (2Mo 31:14, 15; 4Mo 15:32–36) Samma princip gällde nationen som helhet. Att folket helhjärtat fortsatte att hålla både sabbatsdagar och sabbatsår var en viktig förutsättning för att de skulle få fortsätta att bo kvar i det land som Gud hade gett dem. Försumlighet i detta avseende bidrog i hög grad till att olycka drabbade dem och till att Judas land låg öde i 70 år som gottgörelse för alla de sabbater som de inte hade hållit. (3Mo 26:31–35; 2Kr 36:20, 21)

Rabbinernas sabbatsföreskrifter. Sabbaten var ursprungligen tänkt att vara till glädje och till andlig uppbyggelse. Men särskilt efter återkomsten från landsflykten i Babylon var judarnas religiösa ledare så ivriga att skilja sig så mycket som möjligt från hedningarna att de gradvis gjorde sabbaten till en börda genom att öka antalet fastställda huvudkategorier av förbjudna handlingar på sabbaten till 39, förutom otaliga detaljföreskrifter. När dessa föreskrifter sammanställdes fyllde de två tjocka band. Det var till exempel förbjudet att fånga en loppa, eftersom det betraktades som jakt. Man fick inte ge den som var sjuk eller skadad någon hjälp om tillståndet inte var livshotande. Det var inte tillåtet att återföra ett brutet ben i rätt läge, och man fick inte linda en stukad led. Dessa religiösa ledare motverkade i själva verket sabbatens syfte genom att göra människor till slavar under traditionen i stället för att låta sabbaten gynna människan till Guds ära. (Mt 15:3, 6; 23:2–4; Mk 2:27) När Jesu lärjungar  vid ett tillfälle plockade ax och gnuggade sönder dem med händerna och åt, anklagades de av allt att döma på två punkter, nämligen för att skörda och för att tröska på sabbaten. (Lu 6:1, 2) Rabbinerna hade ett talesätt: ”Den som strikt håller alla lagar angående sabbaten får sina synder förlåtna, om han så är en avgudadyrkare.”

Inte ett krav för de kristna. Eftersom Jesus var jude och underställd den mosaiska lagen höll han sabbaten så som Guds ord (inte fariséerna) hade föreskrivit. Han visste att det var tillåtet att göra gott på sabbaten. (Mt 12:12) Men i de inspirerade kristna skrifterna står det att ”Kristus är ... slutet på lagen” (Rom 10:4), vilket innebär att de kristna ”blivit lösta från lagen” (Rom 7:6). Varken Jesus eller hans lärjungar gjorde någon skillnad mellan en så kallad morallag och en så kallad ceremoniallag. De citerade både från de tio budorden och från andra delar av lagen och betraktade alla bestämmelser som lika bindande för dem som stod under lagen. (Mt 5:21–48; 22:37–40; Rom 13:8–10; Jak 2:10, 11) Bibeln säger uttryckligen att Kristi offer ”upphävde ... lagen med dess bud i form av förordningar” och att Gud ”utplånade det handskrivna dokumentet som var riktat mot oss, det som bestod av förordningar ...; och Han har tagit det ur vägen genom att spika fast det vid tortyrpålen”. Det var hela den mosaiska lagen som upphävdes, utplånades och togs ur vägen. (Ef 2:13–15; Kol 2:13, 14) Det var följaktligen hela systemet med sabbater, både sabbatsdagar och sabbatsår, som genom Kristi Jesu lösenoffer upphävdes tillsammans med den övriga lagen. Det är förklaringen till att de kristna kan anse ”att alla dagar är lika”, det må vara sabbat eller någon annan dag, utan att vara rädda för att bli dömda av andra. (Rom 14:4–6; Kol 2:16) Till dem som ytterst noga gav akt på ”dagar och månader och särskilda tider och år” skrev Paulus: ”Jag är rädd att jag på ett eller annat sätt har slitit förgäves för er.” (Gal 4:10, 11)

Efter Jesu död befallde hans apostlar inte vid något tillfälle att sabbaten skulle hållas. Sabbaten nämns varken bland kraven för de kristna i Apostlagärningarna 15:28, 29 eller senare. De införde inte heller någon ny vilodag, en så kallad ”Herrens dag”. Även om Jesus uppväcktes från de döda på den dag som nu kallas söndag, ger Bibeln inte någon antydan om att hans uppståndelsedag skulle högtidlighållas som en ”ny” sabbat eller på något annat sätt. Några har hänvisat till 1 Korinthierna 16:2 och Apostlagärningarna 20:7 som en grund för att man skall ha söndagen som vilodag. Men det första av dessa bibelställen nämner bara att Paulus gett de kristna anvisningar om att ”på första dagen i veckan” (som motsvaras av söndagen) lägga undan en viss summa för deras nödlidande bröder i Jerusalem. Pengarna skulle inte lämnas in där de kristna höll sina möten, utan de skulle förvaras i hemmet tills Paulus kom. Och när det gäller det andra bibelstället var det naturligt att Paulus sammanträffade med bröderna i Troas den första dagen i veckan, eftersom han skulle resa därifrån redan nästa dag.

Av det som här sagts är det tydligt att det inte hörde till den ursprungliga kristendomen att fira sabbatsdagar eller sabbatsår. Det var först år 321 som Konstantin bestämde att söndagen (lat.: dies Solis [solens dag], en gammal benämning som är förbunden med astrologi och soldyrkan, inte Sabbatum [sabbat] eller dies Domini [Herrens dag]) skulle vara en vilodag för alla utom jordbrukarna.

Att komma in i Guds vila. I Första Moseboken 2:2, 3 står det att Gud efter den sjätte skapelsedagen eller skapelseperioden ”började vila på den sjunde dagen”. Han upphörde då att skapa med avseende på jorden, så som det beskrivs i 1 Moseboken, kapitel 1.

Aposteln Paulus visar i brevet till hebréerna, kapitlen 3 och 4, att det var på grund av sin olydnad och brist på tro som israeliterna inte kom in i Guds vila (sabbat) under sin vandring i vildmarken. (Heb 3:18, 19; Ps 95:7–11; 4Mo 14:28–35) De som senare fick komma in i det utlovade landet tillsammans med Josua upplevde en vila, men inte den fullständiga vila som det är möjligt att uppleva under Messias. Den vila de åtnjöt var bara en förebild, en skugga av verkligheten. (Jos 21:44; Heb 4:8; 10:1) Paulus förklarar: ”Alltså återstår det en sabbatsvila för Guds folk.” (Heb 4:9) De som är lydiga och utövar tro på Kristus åtnjuter därigenom ”en sabbatsvila” från sina ”egna verk”, dvs. gärningar som de tidigare gjorde för att försöka bevisa sig rättfärdiga. (Jfr Rom 10:3.) Paulus visar alltså att Guds sabbat eller vila fortfarande pågick på hans tid och att de kristna kom in i den vilan, vilket i sin tur visar att Guds vilodag sträcker sig över tusentals år. (Heb 4:3, 6, 10)

”Sabbatens Herre”. När Jesus Kristus var på jorden talade han om sig själv som ”sabbatens Herre”. (Mt 12:8) Den bokstavliga sabbatsdagen, som var avsedd att skänka israeliterna vila från arbetet, var ”en skugga av vad som skulle komma, men verkligheten tillhör Kristus”. (Kol 2:16, 17) I förbindelse med detta som ”skulle komma” finns det en sabbat som Jesus skall vara Herre över. Som herrarnas Herre skall han härska över jorden i tusen år. (Upp 19:16; 20:6) Under sin jordiska tjänst utförde Jesus några av de mest fantastiska underverken på  sabbaten. (Lu 13:10–13; Joh 5:5–9; 9:1–14) Detta visar uppenbarligen vilket slags lättnad och befrielse som han kommer att skänka när han lyfter upp mänskligheten till andlig och fysisk fullkomlighet under sitt kommande tusenårsrike, som således kommer att bli som en sabbatsvila för jorden och människan. (Upp 21:1–4)