[Sakạrja] Betyder ”Jehova har kommit ihåg”.

1. En av Jegiels tio söner; tillhörde Benjamins stam. (1Kr 9:35–37) I parallellförteckningen i 1 Krönikeboken 8:31 förkortas hans namn till Seker.

2. En rubenit som kan ha fört krig mot hagriterna på Sauls tid. (1Kr 5:6, 7, 10)

3. En levitisk portvaktare som omtalas som ”en rådgivare med omdömesförmåga”. Han var portvaktare vid ingången till mötestältet, och när David reorganiserade leviternas tjänst med tanke på det framtida templet föll Sakarjas lott mot norr. Han var den förstfödde sonen till Meselemja, en korait av kehatiternas släkt. (1Kr 9:21, 22; 26:1, 2, 14)

4. En levit som tillsammans med andra leviter fick i uppgift att spela på harpa i det processionståg som förde förbundsarken till Jerusalem. Därefter spelade Sakarja framför det tält där arken fanns. (1Kr 15:18, 20; 16:1, 4, 5)

5. En präst som blåste i trumpet i det processionståg som förde förbundsarken till Jerusalem. (1Kr 15:24)

6. En levit av Ussiels släkt som nämns i samband med att tjänsten vid Jehovas hus reorganiserades. (1Kr 24:24, 25)

7. En levit av Meraris släkt; son till Hosa; tillhörde portvaktarnas avdelning under Davids regering. (1Kr 26:1, 10, 11)

8. En man av Manasses stam; hans son Iddo var stamhövding i Gilead under Davids regering. (1Kr 27:16, 21)

9. En levit; hans son Jahasiel försäkrade Jehosafat och judarna om att Jehova skulle strida för dem. (2Kr 20:13–17)

10. En av folkets furstar som Jehosafat 934 f.v.t. sände ut till Judas städer för att undervisa i Jehovas lag. (2Kr 17:7, 9)

11. Son till kung Jehosafat. Sakarja och hans bröder hade alla fått frikostiga gåvor av Jehosafat, men kungadömet gick vidare till den förstfödde, Jehoram. När Jehoram blivit insatt på tronen dödade han, i avsikt att stärka sin ställning, Sakarja och sina andra bröder och dessutom några av furstarna. (2Kr 21:1–4)

12. Son till översteprästen Jehojada. Efter Jehojadas död vände sig kung Jehoas bort från den sanna tillbedjan och följde dåliga råd i stället för att lyssna på Jehovas profeter. Sakarja, som var kusin till Jehoas (2Kr 22:11), gav folket kraftfulla varningar, men i stället för att visa ånger stenade de honom på templets förgård. Sakarjas sista ord innan han dog var: ”Må Jehova se det och kräva räkenskap för det.” Denna profetiska bön blev hörd, för Aram vållade Juda stor skada, och dessutom blev Jehoas själv dödad av två av sina tjänare ”på grund av prästen Jehojadas söners blod”. I den grekiska Septuaginta och den latinska Vulgata står det att Jehoas dödades som hämnd för Jehojadas ”sons” blod. I den masoretiska texten och den syriska Peshitta används dock pluralformen ”söners”, kanske för att framhäva Jehojadas son Sakarjas betydelse som både profet och präst. (2Kr 24:17–22, 25)

Det är mycket troligt att det var Jehojadas son Sakarja som Jesus tänkte på, när han förutsade att ”alla profeternas blod som utgjutits från världens grundläggning” skulle utkrävas ”av denna generation [judarna på Jesu tid], från Abels blod intill blodet av Sakarja, som blev dräpt mellan altaret och huset”. (Lu 11:50, 51) Beskrivningarna av var detta ägde rum stämmer överens. Under det första århundradet v.t. utgjorde Krönikeböckerna den sista delen av de hebreiska skrifternas kanon. Den konstruktion Jesus använde – från Abel till Sakarja – motsvarar därför det vi menar när vi säger ”från Första Moseboken till Uppenbarelseboken”. I parallellskildringen, Matteus 23:35, kallas Sakarja Berekjas son. Berekja kan vara ett annat namn för Jehojada, men det kan också röra sig om ett släktled mellan Jehojada och Sakarja; eventuellt kan det vara namnet på en tidigare förfader. (Se BEREKJA nr 4.)

13. En rådgivare till kung Ussia, som regerade mellan 829 och 778 f.v.t. Sakarja omnämns som en ”som lärde honom fruktan för den sanne Guden”. (2Kr 26:5)

14. Kung i Israel. Sakarja var son till Jerobeam II och var den siste härskaren i Jehus dynasti. Bibeln visar att hans regering, som varade i sex månader, slutade med att han blev mördad av Sallum. (2Ku 15:8–12) Sakarjas far  dog omkring 803 f.v.t., i Ussias 27:e regeringsår (2Ku 14:29), men det gick omkring 11 år innan Sakarjas regeringstid på sex månader började, under Ussias 38:e år (ca 792 f.v.t.). (2Ku 15:8, 13) Orsaken kan vara att han var mycket ung när hans far dog eller att det fanns ett starkt motstånd (karakteristiskt för det norra riket, Israel) som måste övervinnas innan han kunde befästa sin ställning som kung.

15. En man som var vittne till att Jesaja skrev sin sons namn på en tavla; son till Jeberekja. (Jes 8:1, 2)

16. Morfar till kung Hiskia. (2Ku 18:1, 2; 2Kr 29:1)

17. En levit, en av Asafs söner. Han hjälpte till med att skaffa bort de orena föremål som hade rensats ut från templet i början av Hiskias regering. (2Kr 29:13, 15–17)

18. En levit av Kehats släkt; en av dem som hade tillsyn över arbetet med att reparera templet under ledning av kung Josia. (2Kr 34:8, 12)

19. En av de tre ledande präster som gav frikostiga bidrag i form av offerdjur till den stora påskhögtid som Josia anordnade. (2Kr 35:1, 8)

20. En profet som efter landsflykten skrev den bok som bär hans namn. Sakarja kallar sig själv ”son till Berekja, son till Iddo” (Sak 1:1, 7), men på andra ställen där han omnämns är namnet Berekja utelämnat. (Esr 5:1; 6:14; Neh 12:4, 16) Sakarja föddes förmodligen någonstans i Babylon, för han började sin profetgärning bara 17 år efter återkomsten från landsflykten, och det är rimligt att anta att han vid den tidpunkten var äldre än 17 år, även om han fortfarande kallades en ”ung man”. (Sak 2:4)

Sakarja och Haggaj användes av Jehova för att uppmuntra Serubbabel, översteprästen Jesua och dem som återvänt från landsflykten till att slutföra återuppbyggandet av Jehovas tempel trots att den persiska regeringens förbud fortfarande var i kraft. (Esr 5:1, 2; 6:14, 15) Sakarjas profetia innehåller budskap som han framförde i det här syftet under en period på två år och en månad. (Sak 1:1, 7; 7:1, 8) Det sägs ingenting mer om hans verksamhet som profet. (Se SAKARJAS BOK.)

Även om denne Sakarjas far hette Berekja, skall han inte förväxlas med den ”Sakarja, Berekjas son”, som Jesus talar om. (Mt 23:35) Den sistnämnde Berekja var troligtvis en överstepräst som levde tidigare. (Se nr 12.)

21. Ett av de ”överhuvuden” som Esra sände för att hämta några tjänare till Guds hus i samband med färden till Jerusalem 468 f.v.t. (Esr 8:15–17) Möjligen identisk med nr 22 eller nr 23.

22. Överhuvud för Paros fädernehus. Sakarja och 150 män från detta fädernehus kom till Jerusalem tillsammans med Esra. (Esr 8:1, 3) Möjligen identisk med nr 21.

23. Överhuvud för Bebais fädernehus. Sakarja förde 28 män av denna släkt tillbaka till Jerusalem när de återvände tillsammans med Esra. (Esr 8:1, 11) Möjligen identisk med nr 21.

24. En av Elams söner som på Esras uppmaning upplöste sina äktenskap med utländska kvinnor. (Esr 10:10, 11, 26, 44)

25. En av dem som stod bredvid Esra när han läste och förklarade lagen för folket. Sakarja, som troligtvis var präst, stod på Esras vänstra sida. (Neh 8:1, 2, 4)

26, 27. Två män av Judas stam; den ene var son till Amarja, och den andre var ”av Shelas släkt”. Deras avkomlingar bodde i Jerusalem efter landsflykten i Babylon. (Neh 11:4, 5)

28. En präst, son till en viss Pashur; hans avkomlingar bodde i Jerusalem efter landsflykten. (Neh 11:10, 12)

29. En präst som blåste i trumpet i processionståget i förbindelse med att Jerusalems återuppbyggda mur invigdes; son till Jonatan. (Neh 12:27, 31, 35)

30. En annan präst som liksom nr 29 blåste i trumpet vid invigningen av Jerusalems återuppbyggda mur. (Neh 12:40, 41)

31. En präst; far till Johannes döparen. (Lu 3:2) Sakarja bodde i Judeens bergstrakt tillsammans med sin hustru, Elisabet, som var släkt med Maria, Jesu mor. Båda fruktade Gud och lydde hans bud. De hade kommit upp i åren och var barnlösa. (Lu 1:5–7, 36)

När det var Sakarjas tur att offra rökelse, då ”Abias avdelning” var i tjänst, förmodligen sent på våren eller tidigt på sommaren år 3 f.v.t., gick han enligt den vanliga ordningen in i helgedomen. Vid det här tillfället visade sig Jehovas ängel Gabriel för honom och förklarade att hans ödmjuka bön hade blivit hörd. Hans hustru, Elisabet, skulle föda en son åt honom, och pojken skulle heta Johannes. Gabriel förklarade för Sakarja hur pojken skulle uppfostras och vad han skulle uträtta. (Lu 1:5–17) Sakarja bad ängeln om ett tecken för att få ytterligare en garanti. Eftersom han tvivlade på ängelns ord fick han veta att han skulle bli stum och inte kunna säga någonting förrän Johannes var född. (Lu 1:18–23) På åttonde dagen efter barnets födelse avvisade Elisabet sina grannars och släktingars förslag till vad pojken skulle heta och insisterade på att han skulle heta Johannes. När de vände sig till Sakarja tog han en liten tavla och skrev: ”Johannes är hans namn.” I samma ögonblick  fick han tillbaka talförmågan och uttalade en profetia om det verk som skulle utföras av hans son och av Messias. (Lu 1:13, 57–79)