Salomo
[Sạlomo] Från en rot som betyder ”frid (fred)”.
Son till kung David i Judas släktlinje; kung över Israel mellan 1037 och 998 f.v.t. Efter att ha omnämnt att den son som David och Batseba fick som en följd av sitt äktenskapsbrott blivit sjuk och dött säger Bibeln: ”David tröstade så sin hustru Batseba, och han gick in till henne och låg med henne. Med tiden födde hon en son, och man gav honom namnet Salomo. Och Jehova älskade honom. Så sände han bud genom profeten Natan och gav honom namnet Jedidjah, för Jehovas skull.” (2Sa 12:24, 25) Salomo fick längre fram tre helbröder: Simea, Sobab och Natan. (1Kr 3:5)
Jehovas löfte till David. Innan Salomo föddes hade Jehova uppenbarat för David att han skulle få en son som skulle få namnet Salomo och att denne son skulle bygga ett hus åt Jehovas namn. Att sonen också fick namnet Jedidjah, som betyder ”älskad av Jah”, ”Jahs älskling”, tjänade tydligen som ett tecken för David på att Jehova nu hade välsignat hans äktenskap med Batseba och att han godkände avkomman. Men det var inte under det namnet som sonen blev känd. Namnet Salomo, som är avlett av en rot som betyder ”frid (fred)”, syftade utan tvivel på det förbund som Jehova hade ingått med David, i vilket han sade att David, som hade utgjutit mycket blod i krig, inte skulle bygga Jehovas hus, det som var hans hjärtas önskan att göra. (1Kr 22:6–10) Det här betyder inte att det var fel av David att föra krig, men Jehovas förebildliga kungarike var i grund och botten ett fredligt och fredsstiftande rike; syftet med krigen var att utrota ondskan och avlägsna dem som satte sig emot Jehovas suveränitet, att utvidga Israels gränser så att landet omfattade hela det område som Gud hade fastställt och att lägga en grundval för rättfärdighet och frid. Davids krig åstadkom detta för Israel. Salomos styre var i det stora hela fredligt.
Adonias försök att tillskansa sig tronen. Efter sin födelse omnämns Salomo inte i den bibliska skildringen förrän i förbindelse med att David blivit gammal. Det var utan tvivel på grund av Jehovas löfte som David med ed hade lovat Batseba att Salomo skulle efterträda honom på tronen. Detta kände profeten Natan till. (1Ku 1:11–13, 17) Det sägs inte om Salomos halvbror Adonia kände till denna ed eller om han visste att det var Davids avsikt. I vilket fall som helst försökte Adonia tillskansa sig tronen på ett sätt som liknade Absaloms. Han var kanske säker på att han skulle lyckas, eftersom kungen var gammal och skröplig och eftersom härföraren Joab och prästen Ebjatar stödde honom. Det var inte desto mindre en förrädisk handling, ett försök att tillskansa sig tronen medan David ännu levde, utan vare sig Davids eller Jehovas godkännande. Adonia avslöjade också hur lömsk han var genom att han anordnade ett offer vid En-Rogel, där han hade tänkt låta utropa sig till kung, och inbjöd kungens söner och Judas män, kungens tjänare, men utelämnade Salomo, profeten Natan, prästen Sadok och de väldiga krigarna som hade kämpat tillsammans med David, däribland deras ledare Benaja. Detta vittnar om att Adonia betraktade Salomo som en rival, ett hinder för att han skulle kunna genomföra sina planer. (1Ku 1:5–10)
Salomo blir kung. Profeten Natan, som alltid var trogen mot Jehova och mot David, var uppmärksam. Först bad han Batseba gå in till David för att informera honom om sammansvärjningen, och sedan kom han själv in och frågade David om han hade gett sitt godkännande till att Adonia nu utropades till kung. David handlade snabbt och beslutsamt. Han befallde Natan och prästen Sadok att föra Salomo till Gihon under beskydd av Benaja och hans män. Salomo skulle rida på kungens eget mulsto (detta var en stor ära; i det här fallet betydde det att Salomo var kungens efterträdare). (Jfr Est 6:8, 9.) Davids anvisningar följdes, och Salomo blev smord och utropades till kung. (1Ku 1:11–40)
När Adonia och de andra som deltog i sammansvärjningen hörde musiken vid Gihon, som låg ganska nära, och hörde hur folket ropade: ”Leve kung Salomo!” flydde de rädda och förvirrade. Genom att inte utkräva hämnd undvek Salomo att störa tronbestigningen, något som utgjorde en förhandsglimt av den fred och frid som skulle komma att känneteckna hans styre. Hade händelserna utvecklats på ett annat sätt skulle Salomo troligen ha blivit dödad. Salomo sände nu bud till helgedomen, där Adonia hade sökt tillflykt, och denne fördes fram till honom. Efter att ha upplyst honom om att han skulle få fortsätta att leva såvida inget ont blev funnet hos honom lät han honom gå till sitt eget hus. (1Ku 1:41–53)
Davids befallning till Salomo. Innan David dog gav han Salomo en högtidlig befallning som löd: ”Du skall hålla förpliktelsen mot Jehova, din Gud, genom att vandra på hans vägar, genom att rätta dig efter hans stadgar, hans bud och hans rättsliga beslut och hans vittnesbörd.” Han gav honom dessutom anvisningar om att inte låta Joab och Simei ”med frid fara ner till Sheol” och om att visa kärleksfull omtanke mot gileaditen Barsillajs söner. (1Ku 2:1–9) David hade troligen redan gett Salomo anvisningar angående byggandet av templet och dessutom den byggnadsplan som han hade fått ”genom inspiration”. (1Kr 28:11, 12, 19) David befallde Israels furstar som var närvarande att bistå hans son Salomo och hjälpa honom att bygga Jehovas helgedom. Vid det här tillfället smorde folket Salomo till kung för andra gången och även Sadok till att vara präst. (1Kr 22:6–19; kap. 28; 29:1–22) Det blev snart tydligt att Jehova välsignade Salomos styre, för Salomo satte sig på ”Jehovas tron som kung i sin far Davids ställe, och han hade framgång” och ”stärktes i sin kungamakt”. (1Kr 29:23; 2Kr 1:1)
Adonias upproriska begäran. Det dröjde inte länge förrän Salomo måste följa Davids anvisningar angående Joab. Detta föranleddes av något som Adonia gjorde. Det visade sig nämligen att Adonia fortfarande hade ärelystna planer, trots att Salomo hade visat honom stor barmhärtighet. Adonia vände sig till Salomos mor och sade: ”Du vet själv mycket väl att kungadömet skulle ha blivit mitt, och det var mot mig hela Israel hade riktat sitt ansikte, för att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och blev min brors, ty det var på grund av Jehova som det blev hans.” Här erkände Adonia att det var Jehova som stod bakom att Salomo insattes som kung, men den begäran han därefter kom med var ändå ett listigt försök att tillskansa sig tronen. Han sade till Batseba: ”Jag ber dig, säg till kung Salomo ... att han skall ge mig sunemitiskan Abisag till hustru.” Adonia kände kanske att han hade tillräckligt med anhängare för att han med Joabs och Ebjatars stöd skulle kunna starta ett uppror och störta Salomo under förutsättning att han fick gifta sig med Davids sköterska (som ansågs ha varit Davids bihustru, även om David aldrig hade haft sexuellt umgänge med henne). Seden var att en avliden kungs hustrur och bihustrur inte kunde gifta sig med någon annan än kungens rättmätige efterträdare; att ingå äktenskap med sådana hustrur och bihustrur var därför liktydigt med att göra anspråk på tronen. (Jfr 2Sa 16:21, 22.) När Batseba, som inte genomskådade Adonias dubbelspel, förmedlade hans begäran till Salomo, tolkade Salomo genast det hela som ett försök att uppnå kungamakten och sände Benaja för att döda Adonia. (1Ku 2:13–25)
Ebjatar avsätts; Joab dödas. Nu riktade Salomo uppmärksamheten mot dem som var inblandade i Adonias sammansvärjning. Ebjatar blev avsatt från prästämbetet i uppfyllelse av Jehovas ord mot Elis hus (1Sa 2:30–36), men han blev inte dödad, eftersom han hade burit förbundsarken inför David och hade lidit nöd tillsammans med honom. Sadok övertog ställningen som överstepräst efter Ebjatar. Under tiden flydde Joab, som hade hört om det Salomo hade gjort, till helgedomen, där han grep tag i altarhornen, men på Salomos order blev han dödad där av Benaja. (1Ku 2:26–35)
Simei avrättas. Salomo band dessutom Simei med ed och pålade honom vissa restriktioner, eftersom han hade nedkallat ont över David. När Simei omkring tre år senare överträdde dessa restriktioner befallde Salomo att han skulle dödas. Nu hade Salomo gjort allt det som David hade ålagt honom att göra. (1Ku 2:36–46)
Salomos visa begäran. Tidigt under Salomos regering frambar folket offer på många olika ”offerhöjder”, eftersom det inte hade byggts något hus åt Jehovas namn, även om tältboningen stod i Gibeon och förbundsarken fanns i ett tält på Sion. Jehova hade sagt att han skulle fästa sitt namn vid Jerusalem, men han tolererade uppenbarligen denna sedvänja tills templet stod klart. (1Ku 3:2, 3) I Gibeon, som var känt som ”den stora offerhöjden”, offrade Salomo vid ett tillfälle tusen brännoffer. Här visade sig Jehova för honom i en dröm och sade: ”Be om det du vill att jag skall ge dig.” I stället för att be om rikedom, ära och seger bad Salomo om ett vist, förståndigt och lydigt hjärta så att han kunde döma Israel. Salomos ödmjuka begäran behagade Jehova så mycket att han inte bara gav honom det han bad om, utan också rikedom och ära, och han sade: ”Så att det under alla dina dagar inte kommer att vara någon som du bland kungarna.” Jehova tillfogade emellertid följande förmanande ord: ”Och om du vandrar på mina vägar genom att rätta dig efter mina förordningar och mina bud, alldeles som din far David vandrade, så skall jag ge dig en lång följd av dagar.” (1Ku 3:4–14)
När två prostituerade kvinnor kort därefter lade fram ett svårt problem som gällde vem av dem som var mor till ett spädbarn, visade Salomo att Gud hade gett honom vishet till att döma. Detta stärkte i hög grad hans anseende i folkets ögon. (1Ku 3:16–28)
Byggnadsprojekt. (BILDER, bd 1, sid. 748, 750, 751) Under sitt fjärde regeringsår, år 1034 f.v.t., i den andra månaden (månaden siv [april/maj]), började Salomo bygga Jehovas hus på berget Moria. (1Ku 6:1) Det rådde frid och ro på byggplatsen – man hörde varken hammare eller yxor eller något som helst järnverktyg där – eftersom stenarna var färdighuggna innan de fraktades dit. (1Ku 6:7) Kung Hiram i Tyros samarbetade genom att skaffa fram cederstockar och stockar av enträd i utbyte mot vete och olja. (1Ku 5:10–12; 2Kr 2:11–16) Han ställde också arbetare till förfogande, däribland en skicklig hantverkare vid namn Hiram, som var son till en tyrisk man och en hebreisk kvinna. (1Ku 7:13, 14) Salomo skrev ut 30 000 man till tvångsarbete och sände dessa till Libanon i skift på 10 000 man i månaden. Varje skift var hemma i två månader åt gången. Förutom dessa var det 70 000 bärare och 80 000 stenhuggare. De två sistnämnda grupperna bestod av icke-israeliter. (1Ku 5:13–18; 2Kr 2:17, 18)
Invigningen av templet. Det väldiga byggnadsprojektet pågick i sju och ett halvt år och avslutades 1027 f.v.t., i den åttonde månaden, bul. (1Ku 6:37, 38) Det verkar som om det tog en viss tid att få alla redskapen på plats och att ordna allt, för skildringen visar att Salomo helgade och invigde templet i den sjunde månaden, etanim, i samband med lövhyddohögtiden. (1Ku 8:2; 2Kr 7:8–10) Invigningen måste därför ha ägt rum i den sjunde månaden 1026 f.v.t., elva månader efter det att bygget var klart, inte 1027, en månad innan bygget var klart, som några har hävdat.
Andra menar att invigningen hölls i Salomos 24:e år (1014 f.v.t.), efter det att han också hade fullbordat sitt eget hus och andra offentliga byggnader, ett arbete som tog över 13 år, dvs. efter sammanlagt 20 års byggnadsarbete. Detta tycks ha stöd i den grekiska Septuaginta, där det i 1 Kungaboken 8:1 (3 Kungaboken 8:1 i LXX, Bagster) har skjutits in några ord som inte finns med i den masoretiska texten, så att ordalydelsen är: ”Och det skedde, när Salomo hade fullbordat byggandet av Herrens hus och sitt eget hus efter tjugo år, att kung Salomo samlade alla Israels äldste i Sion för att föra ut Herrens förbundsark från Davidsstaden, det vill säga Sion, i månaden atanin.” En jämförelse mellan berättelserna i Kungaböckerna och Krönikeböckerna visar emellertid att denna slutsats inte är korrekt.
Skildringen i 1 Kungaboken, kapitlen 6–8, beskriver byggandet och fullbordandet av templet och nämner sedan Salomos 13 år långa projekt för byggande av offentliga byggnader. Därefter ger den på nytt en utförlig beskrivning av tempelbygget och av hur ”det som hans far David hade helgat” fördes in i templet, och efter detta skildras invigningen. Det verkar som om byggandet av offentliga byggnader bara nämns parentetiskt (1Ku 7:1–8), som en avslutning på redogörelsen för byggnadsprojekten. Skildringen i 2 Krönikeboken 5:1–3 tycks visa mer direkt att invigningen ägde rum så snart templet var färdigt och all utrustning var på plats, för det sägs där: ”Slutligen kom allt det arbete till fullbordan som Salomo skulle utföra för Jehovas hus, och Salomo förde in det som hans far David hade helgat; och silvret och guldet och alla redskapen lade han bland skatterna i den sanne Gudens hus. Det var då som Salomo samlade de äldste i Israel och alla överhuvudena för stammarna.” Efter en detaljerad beskrivning av hur prästerna hämtade upp förbundsarken från Davidsstaden och förde in den i templet och placerade den där beskrivs invigningen. (2Kr 5:4–14; kap. 6, 7)
Några har ifrågasatt tanken att invigningen ägde rum året efter det att templet hade fullbordats, eftersom det i 1 Kungaboken 9:1–9 sägs att Jehova visade sig för Salomo efter det att ”kungens hus” var färdigt och sade att han hade hört Salomos bön. (Jfr 2Kr 7:11–22.) Detta skedde i Salomos 24:e år, efter det att det 20 år långa byggnadsprogrammet var fullbordat. Tog det 12 år för Gud att besvara den bön Salomo hade bett vid invigningen av templet? Nej, för vid invigningen, strax efter det att Salomo hade bett bönen, ”kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Jehovas härlighet uppfyllde huset”. Detta var en mäktig manifestation av att Jehova hade hört bönen; det var ett svar som visades genom handling, och folket erkände att det var så. (2Kr 7:1–3) Att Gud längre fram uppenbarade sig för Salomo visade att han inte hade glömt den bön som Salomo hade bett 12 år tidigare, och nu besvarade han bönen verbalt och försäkrade Salomo om att han hade handlat och skulle handla i enlighet med den. Vid det här tillfället, som var den andra gången Gud visade sig för Salomo, uppmanade han också på nytt Salomo att förbli trogen i likhet med sin far, David.
Salomos bön. I sin bön vid tempelinvigningen omnämnde Salomo Jehova som den Gud som är över allt och alla, en Gud som är lojal, visar kärleksfull omtanke och uppfyller sina löften. Även om templet var ett hus för Jehova insåg Salomo att ”himlen, ja, himlarnas himmel”, inte kunde rymma honom. Han är den som hör och besvarar bön, rättvisans Gud, den som belönar de rättfärdiga och vedergäller de onda men förlåter syndare som ångrar sig och vänder om till honom. Han är ingen naturgud, men han har fullständig makt över naturkrafterna, över djurlivet och även över nationerna på jorden. Han är inte rätt och slätt en nationalgud för hebréerna, utan är Gud för alla människor som söker honom. I sin bön gav Salomo uttryck åt en önskan att Jehovas namn skulle bli stort på hela jorden. Salomo uttryckte sin egen kärlek till rättfärdighet och rättvisa, till Guds folk, Israel, och till utlänningar som sökte Jehova. (1Ku 8:22–53; 2Kr 6:12–42)
Vid invigningen tjänstgjorde alla präster. Vid det här tillfället fanns det inget behov av att ta hänsyn till de prästavdelningar som David hade infört. (2Kr 5:11) Att alla prästerna behövdes framgår av att det förutom sädesoffren frambars 22 000 nötkreatur och 120 000 får som brännoffer och gemenskapsoffer under loppet av de sju dagar som högtiden varade. Det hela avslutades med en högtidssammankomst på den åttonde dagen. Det var så många offer som skulle frambäras att det stora kopparaltaret var för litet. Salomo var tvungen att helga en del av förgården för att det skulle bli plats för att frambära alla offer. (1Ku 8:63, 64; 2Kr 7:5, 7)
Längre fram satte Salomo, i enlighet med Davids anvisningar, prästavdelningarna till att utföra sina olika tjänsteuppgifter och leviterna till att utföra sina plikter. Templet blev nu den plats där alla israeliter skulle samlas för att fira de årliga högtiderna och frambära offer till Jehova.
Offentliga byggnader. Under de 13 år som följde efter det att templet hade fullbordats byggde Salomo ett nytt kungligt palats på berget Moria, strax söder om templet, så att det låg nära templets yttre förgård men på något lägre nivå än denna. I närheten av palatset byggde han en tronhall, en förhall med pelare och Libanonskogshuset. Alla dessa byggnader låg på det sluttande området mellan toppen av tempelberget och den lägre utlöparen där Davidsstaden låg. Salomo byggde också ett hus åt sin egyptiska hustru. Hon skulle inte ”bo i Davids, Israels kungs, hus”, sade han, ”för de platser som Jehovas ark har kommit till är heliga”. (1Ku 7:1–8; 3:1; 9:24; 11:1; 2Kr 8:11)
Landsomfattande byggverksamhet. När Salomo var färdig med att bygga de offentliga byggnaderna satte han i gång med ett landsomfattande byggnadsprogram. Avkomlingarna av de kanaanéer som israeliterna inte hade vigt åt tillintetgörelse när de erövrade landet satte han till att utföra tvångsarbete som slavar, men ingen israelit tvingades till sådant slavarbete. (1Ku 9:20–22; 2Kr 8:7–10) Han återuppbyggde och befäste Geser (som farao hade tagit från kanaanéerna och gett som gåva till sin dotter, Salomos hustru) och även Övre och Nedre Bet-Horon, Baalat och Tamar. Dessutom byggde han förrådsstäder, vagnsstäder och städer åt ryttarna. Hela riket, också områdena öster om Jordan, hade nytta av denna byggverksamhet. Vidare förstärkte han Vallen. Han ”slöt till gapet i muren till sin far Davids stad”. (1Ku 11:27) Detta kan syfta på att han byggde eller förstärkte ”Jerusalems mur runt omkring”. (1Ku 3:1) Han befäste också Hasor och Megiddo; arkeologer har upptäckt delar av mycket starka murar och befästa portanläggningar som de tror är rester av Salomos fästningsverk i dessa städer, som i dag ligger i ruiner. (1Ku 9:15–19; 2Kr 8:1–6)
Hans rikedom och ära. Salomo bedrev omfattande handel. I samarbete med Hirams flotta förde Salomos flotta hem stora mängder guld från Ofir och även stora mängder ”stockar av algumträd” och dyrbara stenar. (1Ku 9:26–28; 10:11; 2Kr 8:17, 18; 9:10, 11) Hästar och vagnar importerades från Egypten, och handelsmän från hela den då kända världen förde ett överflöd av varor till landet. Salomos inkomster under ett år uppgick till 666 talenter guld (ca 2,2 miljarder kr), och då är inte det silver och det guld och allt annat som köpmännen förde in i landet medräknat. (1Ku 10:14, 15; 2Kr 9:13, 14) Dessutom kom ”alla jordens kungar” varje år med gåvor från sina länder: föremål av guld och av silver, balsamolja, vapen, hästar, mulor och mycket annat. (1Ku 10:24, 25, 28, 29; 2Kr 9:23–28) Till och med apor och påfåglar importerades på Tarsisskeppen. (1Ku 10:22; 2Kr 9:21) Salomo kom så småningom att ha 4 000 spiltor med hästar och vagnar (i 1Ku 10:26 sägs det 1 400 vagnar) och 12 000 stridshästar (eller möjligen ryttare). (2Kr 9:25)
Ingen kung på hela jorden var lika rik som Salomo. (1Ku 10:23; 2Kr 9:22) Hans tron var praktfullare än allt man kände till i andra riken. Själva tronen var av elfenben, och den var överdragen med rent, fint guld. Bakom den fanns en rund baldakin, det var sex trappsteg upp till tronen, med sex lejon på var sida, och det stod dessutom ett lejon bredvid varje armstöd. (1Ku 10:18–20; 2Kr 9:17–19) Alla kungens dryckeskärl var av guld. Det sägs uttryckligen: ”Ingenting var av silver; det ansågs inte vara värt någonting alls i Salomos dagar.” (2Kr 9:20) Både i Salomos hus och i templet fanns det lyror och harpor av sådant algumträ som aldrig tidigare skådats i Juda. (1Ku 10:12; 2Kr 9:11)
Livsmedel till hovet. Till Salomos hov levererades varje dag ”30 kormått [6 600 l] fint mjöl och 60 kormått [13 200 l] vanligt mjöl, 10 feta nötkreatur och 20 nötkreatur från betesmarken och 100 får, förutom några hjortar och gaseller och råbockar och gödda gökar”. (1Ku 4:22, 23) Tolv fogdar övade tillsyn över livsmedelsleveranserna, en fogde för varje månad. De övade tillsyn över var sin del av landet. För det här ändamålet följde man inte indelningen efter stamgränserna utan efter jordbruksområden. I förråden fanns också foder åt Salomos många hästar. (1Ku 4:1–19, 27, 28)
Drottningen av Saba besöker Salomo. En av de förnämsta gäster som kom från ett främmande land för att se Salomos ära och rikedom var drottningen av Saba. Salomos rykte hade nått ”hela jorden”, och hon kom långväga ifrån ”för att sätta honom på prov med invecklade frågor”. Hon talade med honom om ”allt som låg henne varmt om hjärtat”, och ”det fanns inget som var fördolt för kungen, inget som han inte gav henne besked om”. (1Ku 10:1–3, 24; 2Kr 9:1, 2)
När drottningen också hade sett den prakt som templet och Salomos hus hade och dessutom hade sett Salomos bord, munskänkarna, uppassarnas kläder och de brännoffer som kungen regelbundet frambar i templet, ”då blev hon andlös av häpnad” och utropade: ”Se, man hade inte ens berättat hälften för mig. Du har i vishet och välstånd överträffat ryktet som jag hörde.” Därefter prisade hon dessa tjänare lyckliga som tjänade en sådan kung. Allt detta fick henne att lovprisa och välsigna Jehova Gud, som hade visat sin kärlek till Israel genom att sätta Salomo till kung för att han skulle sörja för lag och rätt. (1Ku 10:4–9; 2Kr 9:3–8)
Hon gav sedan Salomo en storslagen gåva: 120 talenter guld (396 miljoner kr) och stora mängder dyrbara stenar och balsamolja. Salomo i sin tur gav drottningen allt hon bad om och gav henne dessutom en mycket frikostig gåva, som i värde kanske översteg det som hon hade gett honom. (1Ku 10:10, 13; 2Kr 9:9, 12)
Välståndet under hans styre. Så länge Salomo höll fast vid den sanna tillbedjan välsignade Jehova honom med vishet, ära och rikedom, och hela Israels nation hade Guds ynnest. David hade använts till att kuva Israels fiender och befästa kungadömet och säkra rikets gränser. Det heter i skildringen: ”Och Salomo var härskare över alla kungarikena från Floden [Eufrat] till filistéernas land och till Egyptens gräns. De kom med gåvor och tjänade Salomo alla hans livsdagar.” (1Ku 4:21) Under Salomos regering rådde det fred. ”Juda och Israel var talrika, så talrika som sandkornen vid havet. De åt och drack och gladde sig.” ”Och Juda och Israel bodde i trygghet, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, från Dan till Beersheba, alla Salomos dagar.” (1Ku 4:20, 25; KARTA, bd 1, sid. 748)
Salomos vishet. ”Och Gud fortsatte att ge Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och ett hjärta med vidsträckt insikt, som sanden på havets strand. Och Salomos vishet var större än alla orientalers vishet och all Egyptens vishet.” Därefter nämns några andra som hade ovanligt stor vishet: esrahiten Etan (tydligen en sångare på Davids tid som skrev Psalm 89) och tre andra visa israeliter. Salomo var visare än dessa, ja, ”hans rykte spreds bland alla nationerna runt omkring. Och han uttalade tre tusen ordspråk, och hans sånger uppgick till ettusenfem.” Hans kunskap omfattade växt- och djurlivet, och det framgår av de ordspråk han skrev ner och av bibelböckerna Predikaren och Höga Visan, vilka han också skrev, att han hade ingående kunskap om den mänskliga naturen. (1Ku 4:29–34) Genom Predikaren får vi veta att han ägnade sig mycket åt att tänka och meditera för att finna ”välbehagliga ord och ett sätt att skriva som ger den rätta meningen, ord som är sanna”. (Pre 12:10) Han var med om mycket och tillägnade sig lärdom genom att vara bland hög och låg och noga studera människors liv och arbete och deras mål och förhoppningar, ja, människolivets alla skiften. Han upphöjde kunskapen om Gud och hans lagar och underströk framför allt att fruktan för Jehova är början till kunskap och vishet och att hela den förpliktelse människan har är: ”Frukta den sanne Guden och håll hans bud.” (Ord 1:7; 9:10; Pre 12:13; se PREDIKARENS BOK.)
Han avviker från rättfärdighetens väg. Så länge Salomo var trogen i sin tillbedjan av Jehova Gud hade han framgång. Av allt att döma skrev han sina ordspråk, Predikarens bok och Höga Visan (och minst en av psalmerna, Psalm 127) under den period då han troget tjänade Jehova. Men han började med tiden ringakta Guds lag. Det heter: ”Och kung Salomo hade många utländska kvinnor som han älskade, förutom faraos dotter moabitiska, ammonitiska, edomeiska, sidoniska och hettitiska kvinnor, från de nationer om vilka Jehova hade sagt till Israels söner: ’Ni skall inte gå in bland dem, och de får inte komma in bland er; de kommer helt visst att böja ert hjärta, så att ni följer deras gudar.’ Det var dem Salomo höll fast vid och älskade. Och han hade sju hundra hustrur, som var furstinnor, och tre hundra bihustrur, och hans hustrur böjde så småningom hans hjärta. Och vid den tid då Salomo hade blivit gammal hade hans hustrur böjt hans hjärta, så att han följde andra gudar, och hans hjärta visade sig inte vara odelat gentemot Jehova, hans Gud, som hans far Davids hjärta hade varit. Och Salomo följde Ashtoret, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vämjelighet. Så gjorde Salomo det som var ont i Jehovas ögon, och han följde inte Jehova helt och fullt som hans far David hade gjort. Det var då Salomo byggde en offerhöjd åt Kemosh, Moabs vämjelighet, på berget som var framför Jerusalem, och åt Molek, Ammons söners vämjelighet. Och på samma sätt gjorde han för alla sina utländska hustrur, som frambar rökoffer och slaktoffer åt sina gudar.” (1Ku 11:1–8)
Även om detta skedde ”vid den tid då Salomo hade blivit gammal”, finns det ingen orsak att tro att det var senilitet som gjorde att han avvek från rättfärdighetens väg, för Salomo var relativt ung när han blev kung, och han regerade i 40 år. (1Kr 29:1; 2Kr 9:30) Skildringen säger inte att Salomo fullständigt upphörde med att tillbe vid templet och att offra där. Han försökte tydligen sammanjämka flera religioner för att göra sina utländska kvinnor till lags. Detta ledde till att ”Jehova blev förtörnad på Salomo, därför att hans hjärta hade vänt sig bort från Jehova, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom”. Jehova upplyste Salomo om att han som en följd av detta skulle slita en del av kungadömet ifrån honom. Men av respekt för David och för Jerusalems skull lovade han att inte göra det under Salomos livstid, utan medan Salomos son var kung. Salomos son skulle få behålla bara en stam (förutom Juda), och det visade sig bli Benjamin. (1Ku 11:9–13)
Motståndare till Salomo. Från och med då reste Jehova upp motståndare till Salomo, först och främst Jerobeam av Efraims stam, som så småningom, under Rehabeams regering, fick tio stammar att upphöra att vara lojala mot tronen och som upprättade Nordriket, som kom att kallas Israel. Som ung utvaldes Jerobeam, på grund av sin flit, av Salomo till att öva tillsyn över all den pliktmässiga tjänst som Josefs hus skulle utföra. Andra som vållade Salomo svårigheter var edomén Hadad och Reson, en fiende till David som blev kung i Aram. (1Ku 11:14–40; 12:12–15)
Att kung Salomo drog sig undan från Gud hade en negativ inverkan på hans styre. Det blev förtryckande, helt säkert därför att hans styre medförde höga och starkt ökande utgifter som belastade ekonomin. Det rådde dessutom missnöje bland dem som av honom hade blivit utskrivna till tvångsarbete och utan tvivel också bland de israelitiska tillsyningsmän som var satta över dem. Eftersom Salomo inte längre höll sig helhjärtat till Jehova Gud, gav Jehova honom inte längre sin välsignelse och inte heller framgång eller den vishet han behövde för att styra med rättfärdighet och rättvisa och lösa de problem som uppstod. Som Salomo själv hade sagt: ”När de rättfärdiga är många gläder sig folket, men när den ondskefulle härskar suckar folket.” (Ord 29:2)
Att det var en sådan situation som uppstod framgår tydligt av skildringen av det som skedde kort efter Salomos död, när Rehabeam var kung. Genom profeten Ahia hade Gud tidigare sänt ett budskap till Jerobeam om att Gud skulle ge honom tio stammar och att Gud skulle bygga honom ett bestående hus, precis som han hade byggt ett bestående hus åt David – under förutsättning att han höll Guds stadgar. Efter detta hade Salomo försökt döda Jerobeam, som flydde till Egypten, där en efterträdare till fadern till Salomos egyptiska hustru nu härskade. Jerobeam blev kvar i Egypten tills Salomo var död. Därefter ställde han sig i spetsen för folket när det framförde ett klagomål till Rehabeam och när det till slut gjorde uppror. (1Ku 11:26–40; 12:12–20)
Även om Salomo hade vänt sitt hjärta bort från Jehova, ”gick [han] ... till vila hos sina förfäder och blev begravd i sin far Davids stad”. (1Ku 11:43; 2Kr 9:31)
Jesus, Salomos rättmätige arvinge. Matteus följer Salomos avkomlingar fram till Josef, Jesu adoptivfar, och visar därigenom att Jesus hade den lagliga rätten till Davids tron enligt den kungliga släktlinjen. (Mt 1:7, 16) Lukas följer Jesu härstamning bakåt genom Heli (tydligen Marias far) och genom Natan, en annan son till David och Batseba, således Salomos helbror. (Lu 3:23, 31) De två släktlinjerna möts i Serubbabel och Sealtiel och delar sig sedan igen. (Mt 1:12, 13; Lu 3:27) Maria, Jesu mor, härstammade från Natan, medan Josef, hans adoptivfar, härstammade från Salomo. Jesus var således i både biologisk och juridisk bemärkelse en avkomling av David, med full rätt till tronen. (Se SLÄKTREGISTER, JESU KRISTI.)
Nödvändigt att skydda hjärtat. Så länge Salomo hade ett ”lydigt hjärta”, något som han till en början var angelägen om, hade han Guds ynnest och var framgångsrik. Men att det till slut gick dåligt för honom visar att det inte är kunskap, goda förmågor, makt, rikedom eller berömmelse som är det viktigaste och dessutom att den som vänder sig bort från Jehova förkastar visheten. Salomos eget råd visade sig vara sant: ”Mer än allt annat som skall skyddas – skydda ditt hjärta, ty därifrån utgår livets källådror.” (1Ku 3:9; Ord 4:23) Det som hände Salomo belyser hur förrädiskt och desperat syndiga människors hjärta är, och det visar också att även det bästa hjärta kan ledas på avvägar om man inte hela tiden är på sin vakt. Ett gott skydd får man om man älskar det som Jehova älskar, hatar det som han hatar och hela tiden söker hans vägledning och går in för att göra det som behagar honom. (Jer 17:9; Ord 8:13; Heb 1:9; Joh 8:29)
Profetior om Messias. Det finns många likheter mellan Salomos styre och den store kungens, Jesu Kristi, förutsagda styre. Det styre som Salomo utövade så länge han var lydig mot Jehova är på många sätt en förebild till det messianska riket. Jesus Kristus, som var ”mer än Salomo”, kom som en fredens man, och han har visat sig ha utfört ett andligt byggnadsarbete som har samband med den sanna tillbedjan bland hans smorda efterföljare i Jehovas stora andliga tempel. (Mt 12:42; 2Kor 6:16; Joh 14:27; 16:33; Rom 14:17; Jak 3:18) Både Salomo och Jesus tillhörde Davids släktlinje. Namnet Salomo, som är avlett av en rot som betyder ”frid (fred)”, passar för den förhärligade Jesus Kristus, ”Fredsfursten”. (Jes 9:6) Salomos andra namn, Jedidjah, som betyder ”älskad av Jah”, ”Jahs älskling”, harmonierar med Guds eget uttalande om sin Son, Jesus Kristus, i förbindelse med dennes dop: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Mt 3:17)
Psalm 72 är en bön för Salomos styre: ”Må bergen bära fred åt folket. ... I hans dagar skall den rättfärdige blomstra, och fred i överflöd, tills månen inte mer är. Och han skall ha undersåtar från hav till hav [tydligen Medelhavet och Röda havet (2Mo 23:31)] och från Floden [Eufrat] till jordens ändar.” (Ps 72:3–8)
Angående Psalm 72:7 (”tills månen inte mer är”) sägs det i Cooks Commentary: ”Den här delen av versen är viktig, eftersom den visar att psalmisten tydligt såg framför sig en kung vars herradöme skulle vara till tidens ände. Det är den som ger hela kompositionen dess messianska karaktär.” Och angående vers 8 sägs det: ”Kungadömet skulle vara universellt, sträcka sig till jordens ändar. Det israelitiska rikets utsträckning under David och Salomo räckte för att väcka hopp om detta, och psalmisten kan ha uppfattat det som en garanti för att det skulle bli en realitet, men i sitt sammanhang och med tanke på de föregående verserna är denna förklaring helt klart messiansk.”
I en profetia som nästan alla kommentatorer betraktar som messiansk utgår profeten Mika från en beskrivning av förhållandena under Salomos regering: ”Juda och Israel bodde i trygghet, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, ... alla Salomos dagar.” (1Ku 4:25; Mik 4:4) I Sakarjas profetia (Sak 9:9, 10) citeras Psalm 72:8, och Matteus tillämpar Sakarjas profetia på Jesus Kristus. (Mt 21:4, 5)
