[Samạria] Betyder ”tillhörande klanen Semer”.

1. Den stad som kung Omri började bygga vid mitten av 900-talet f.v.t.; den var huvudstad i nordriket Israel i över 200 år. Omri köpte det berg som staden byggdes på av Semer för två talenter silver, vilket i dag motsvarar 114 000 kr. (1Ku 16:23, 24) Både berget och staden fortsatte att benämnas efter den tidigare ägaren. (Am 4:1; 6:1)

 Geografiskt läge. Samaria identifieras med ruinstaden Shomron, som ligger vid den arabiska byn Sabastiya, 55 km norr om Jerusalem och 11 km nordväst om Sikem. Staden låg i Manasses område. När Samaria omtalas som Efraims ”huvud”, avser det stadens ställning som tiostammarsrikets huvudstad, eftersom Efraim var den mest framträdande stammen i det riket. (Jes 7:9) Samaria låg i närheten av eller möjligen på samma plats som ”Samir i Efraims bergstrakt”, domaren Tolas hemstad. (Dom 10:1, 2)

Berget Samarias relativt platta topp, som är 2 km från öster till väster, var en idealisk plats för en stad. Den branta stigningen på 90 m från slätten nedanför gjorde det lätt att försvara staden. Dessutom var utsikten fantastisk. I norr, öster och söder låg högre bergstoppar, medan terrängen i väster sluttade svagt från en höjd av 463 m ner till det blå Medelhavet 34 km därifrån.

En stor del av Samarias historia är knuten till de 14 egensinniga kungarna i Israel, från Omri till Hosea. (1Ku 16:28, 29; 22:51, 52; 2Ku 3:1, 2; 10:35, 36; 13:1, 10; 14:23; 15:8, 13, 14, 17, 23, 25, 27; 17:1)

Under Ahabs tid. Efter Omris död fortsatte hans son Ahab, som regerade i 22 år, arbetet med att bygga ut staden. Han byggde bland annat ett baalstempel, uppförde ett baalsaltare och reste ”den heliga pålen” som skulle tillbes – allt detta var förbundet med den kanaaneiska religion som Ahabs feniciska hustru Isebel understödde. (1Ku 16:28–33; 18:18, 19; 2Ku 13:6) Ahab förskönade dessutom Samaria med ett vackert ”elfenbenshus”, där det möjligen fanns ”elfenbensvilobäddar” liknande dem som profeten Amos nämnde hundra år senare. (1Ku 22:39; Am 3:12, 15; 6:1, 4) Bland Samarias ruiner har arkeologer funnit över 500 elfenbensfragment, många av dem konstfärdigt snidade.

Under senare delen av Ahabs regering belägrades Samaria av den arameiske kungen Ben-Hadad II, som gick ed på att han skulle förstöra staden så fullständigt att det inte skulle finnas stoft nog att fylla hans soldaters händer. Men Jehova gav israeliterna seger för att Ahab skulle inse att Jehova är den allsmäktige Guden. (1Ku 20:1–21) Under ett nytt slag knappt ett år senare tvingades Ben-Hadad överlämna sig själv, men Ahab lät Ben-Hadad gå när han lovade att ge tillbaka en del städer till Israel och sade att Ahab fick ta sig ”gator i Damaskus”, liksom Ben-Hadads far hade tagit sig gator i Samaria. (1Ku 20:26–34) Dessa ”gator” hade tydligen varit avsedda för basarer eller marknader som främjade Ben-Hadads fars kommersiella intressen. Ändå var Ahab missmodig och nedstämd när han återvände till Samaria. Jehova hade nämligen meddelat honom att han skulle få plikta med sitt eget liv för att han hade skonat Ben-Hadads liv. (1Ku 20:35–43)

Den här domen verkställdes i det tredje året därefter, i samband med att Ahab bad kung Jehosafat av Juda om hjälp att återta Ramot-Gilead från Aram. De två kungarna satte sig på var sin tron vid ingången till Samaria, och efter att ha lyssnat till de falska profeternas bedrägliga råd och ignorerat Jehovas profet drog de ut i strid. (1Ku 22:1–28; 2Kr 18:2, 9) Ahab förklädde sig men träffades av en pil som en av fiendens bågskyttar sköt utan att känna igen honom som Israels kung. Ahab förblödde i sin vagn. Han fördes tillbaka till huvudstaden för att begravas, och vagnen tvättades av vid Samarias damm. (1Ku 22:29–38) Detta kan vara den relativt grunda, men stora och rektangulära damm som arkeologer har frilagt vid Samaria.

Domen över Ahabs hus fullbordades av Jehu, som blev smord av Jehova till denna uppgift. (2Ku 9:6–10) När Jehu hade dödat Ahabs son Jehoram, Ahabs dotterson Ahasja och Ahabs änka Isebel (2Ku 9:22–37), skickade han brev till furstarna och de äldste i Samaria och ordnade så att Ahabs 70 övriga söner blev halshuggna. ”Vet då”, sade Jehu, ”att ingenting av Jehovas ord faller ouppfyllt till jorden, ingenting som Jehova har talat mot Ahabs hus; ja, Jehova har gjort vad han har talat genom sin tjänare Elia.” (2Ku 10:1–12, 17)

I Samaria och området däromkring uttalade profeterna Elia och Elisa även andra budskap från Jehova, och händelser som var förbundna med dessa budskap utspelade sig här. Som exempel kan nämnas att Ahabs son Ahasja föll ner genom gallret i en takkammare i sitt palats i Samaria (2Ku 1:2–17), att den spetälske aramén Naaman kom till Samaria i hopp om att bli botad (2Ku 5:1–14) och att en arameisk militärstyrka som var utsänd för att gripa Elisa slogs med mental blindhet och leddes till Samaria, där soldaterna fick äta och dricka innan de skickades hem (2Ku 6:13–23). Under Ahabs son Jehorams regering belägrade araméerna Samaria och orsakade en hungersnöd som var så svår att några åt sina egna barn. Men i uppfyllelse av Elisas profetia upphörde hungersnöden på en enda natt, när Jehova fick araméerna att fly i panik och lämna sin proviant efter sig. (2Ku 6:24–29; 7:1–20)

Rival till Jerusalem. Rivaliteten och fientligheten mellan Samaria och Jerusalem,  huvudstäderna i de två rikena, ledde till att det emellanåt utbröt krig. När Judas kung en gång förberedde ett angrepp mot Edom, sände han hem 100 000 israelitiska legosoldater på Jehovas befallning. Trots att legosoldaterna fick 100 talenter silver (5,7 miljoner kr) i betalning, blev de så rasande att de plundrade Judas städer ”från Samaria till Bet-Horon”. (2Kr 25:5–13) I sin segeryra efter att ha slagit Edom inledde Judas kung en strid med Samarias kung, och striden slutade inte förrän allt guldet och silvret i Jehovas hus och i kungens skattkammare i Jerusalem hade förts till Samaria. (2Ku 14:8–14; 2Kr 25:17–24) Men när Israels män ett antal år senare hade slagit Ahas, Judas kung, sände de tillbaka fångar och krigsbyte som hade förts till Samaria, eftersom de annars skulle ha drabbats av Jehovas vrede. (2Kr 28:5–15)

Staden Samaria blev till sist ödelagd på grund av sin avgudadyrkan, sitt moraliska förfall och sin ständiga ringaktning av Guds lagar och principer. (2Ku 17:7–18) Gång på gång varnade Jehova både härskarna och folket genom profeter som Jesaja (8:4; 9:9), Hosea (7:1; 8:5, 6; 10:5, 7; 13:16), Amos (3:9; 8:14), Mika (1:1, 5, 6) och andra (1Ku 20:13, 28, 35–42; 22:8) och även genom Elia och Elisa. Längre fram, sedan staden hade ödelagts, nämns den av andra profeter som ett varnande exempel för dem som förkastar Jehovas anvisningar. (2Ku 21:10–13; Jer 23:13; Hes 16:46, 51, 53, 55; 23:4, 33)

Senare historia. År 742 f.v.t. belägrades Samaria av den assyriske kungen Salmanassar V, men staden höll stånd i nästan tre år. När den slutligen föll, år 740, blev många av de framträdande invånarna förda i landsflykt till Mesopotamien och Medien. Det är ovisst om det var Salmanassar V eller hans efterträdare Sargon II som till sist lyckades erövra staden. (2Ku 17:1–6, 22, 23; 18:9–12; se SARGON.)

Med Samarias fall för assyrierna slutar Bibelns mer ingående beskrivning av stadens historia. När den därefter nämns är det ofta, men inte alltid (2Ku 23:18; Apg 8:5), som en påminnelse om hur det går för dem som gör uppror mot Jehova. (2Ku 18:34; 21:13; Jes 10:9–11; 36:19) Efter mordet på Gedalja, som skedde när Jerusalem hade ödelagts, kom 80 män från Sikem, Silo och Samaria ner mot Mispa, där de mötte lönnmördaren Ismael. Ismael dödade de flesta av männen, men han skonade några som lovade att visa honom var man hade gömt förråd av vete, korn, olja och honung. (Jer 41:1–9)

Samarias historia från Alexander den stores tid och framåt beskrivs delvis i profana källor. Under romartiden berodde stadens prakt på Herodes den stores byggnadsprojekt. Herodes ändrade stadens namn till Sebaste (en grekisk femininform av det latinska namnet Augustus) till ära för Augustus, den förste kejsaren. I dag är det namnet bevarat i det arabiska namnet Sabastiya. Det är därför inte överraskande att man under utgrävningar på platsen har frilagt lämningar från flera olika perioder i stadens historia; några av lämningarna är från Israels kungars tid.

2. Tiostammarsriket Israels område. Namnet på huvudstaden, Samaria, användes ibland om hela detta norra rike. Att Ahab kallas ”kungen i Samaria” betyder inte att han bara var kung över staden utan att han var kung över de tio stammarna. (1Ku 21:1) Och uttrycket ”Samarias städer” avser städerna i hela tiostammarsriket och inte bara städerna runt huvudstaden. (2Ku 23:19; samma uttryck finns i 1Ku 13:32, som om det användes redan innan staden Samaria byggdes. Detta skall möjligen förstås profetiskt, eller så kan det ha förts in av den som sammanställde Kungaböckerna.) Hungersnöden ”i Samaria” på Ahabs tid var svår i hela riket och drabbade även Fenicien; den var kännbar åtminstone i området från Kerits regnflodsdal öster om Jordan till Sarefat vid Medelhavet. (1Ku 17:1–12; 18:2, 5, 6) På liknande sätt måste löftet om återställelse angående ”Samarias berg” ha omfattat hela området Samaria. (Jer 31:5)

 Tiglat-Pileser III tycks ha varit den förste som förde bort israeliter från Samarias område. Bland dem som deporterades var framträdande rubeniter, gaditer och manassiter från områdena öster om Jordan. (1Kr 5:6, 26) När Nordriket till slut föll blev fler förda i landsflykt. (2Ku 17:6) Men den här gången lät den assyriske kungen folk från andra delar av hans rike bosätta sig i israeliternas städer; sådana här förflyttningar av folkslag gjordes även under Esarhaddons och Asenappars (Assurbanipals) styre. (2Ku 17:24; Esr 4:2, 10)

Att antalet lejon började öka i landet berodde troligen på att det åtminstone till stora delar hade legat öde en tid. (Jfr 2Mo 23:29.) Men de nya invånarna hade tydligtvis den vidskepliga tron att detta berodde på att de inte visste hur landets gud skulle tillbes. Den assyriske kungen sände därför tillbaka en kalvdyrkande israelitisk präst från landsflykten. Prästen undervisade dem om Jehova, men gjorde det på samma sätt som Jerobeam hade gjort; de lärde sig därför en del om Jehova, men fortsatte att dyrka sina egna falska gudar. (2Ku 17:24–41)