Betyder troligen ”från (tillhörande) Samaria”.

Uttrycket ”samarier” förekommer första gången i Bibelns skildring efter assyriernas erövring av tiostammarsriket Israel 740 f.v.t.; uttrycket användes då om dem som bodde i landet före assyriernas erövring för att skilja dem från de utlänningar som senare fördes dit från andra delar av det assyriska världsväldet. (2Ku 17:29) Assyrierna tycks inte ha fört bort alla israeliter, för orden i 2 Krönikeboken 34:6–9 (jfr 2Ku 23:19, 20) tyder på att det fortfarande fanns israeliter i landet på kung Josias tid. Med tiden kom benämningen ”samarier” att användas om avkomlingarna av dem som var kvar i Samaria och av dem som assyrierna förde dit. Några av dem var därför utan tvivel av blandad härkomst. Ännu längre fram användes benämningen mer i en religiös betydelse än i en etnisk eller politisk betydelse. En ”samarier” avsåg då en som tillhörde den religiösa sekt som var utbredd omkring Sikem och Samaria och som på vissa punkter avvek betydligt från judendomen. (Joh 4:9)

Samariernas religion. Flera faktorer låg bakom utvecklingen av samariernas religion. En viktig faktor var Jerobeams ansträngningar att hålla de tio stammarna borta från tillbedjan av Jehova i Jerusalem. Under omkring 250 år efter det att nationen hade delats i två riken var det levitiska prästerskapet, som var förordnat av Gud, ersatt av ett prästerskap som människor hade förordnat och som ledde den demoraliserande avgudadyrkan i Nordriket (Israel). (1Ku 12:28–33; 2Ku 17:7–17; 2Kr 11:13–15; 13:8, 9) Sedan kom Nordrikets fall. De hedniska folk som fördes till landet från Babylon, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim tillbad många olika gudar – Sukkot-Benot, Nergal, Asima, Nibhas, Tartak, Adrammelek och Anammelek. Även om folken lärde sig en del om Jehova av en präst från Jerobeams prästerskap, fortsatte de att tillbe sina falska gudar generation efter generation precis som Samarias invånare hade fortsatt att tillbe guldkalvarna. (2Ku 17:24–41) Närmare hundra år efter Samarias fall gjorde Josia ett omfattande försök att utrota avgudadyrkan i det norra området, men verkningarna varade inte längre än verkningarna av de liknande reformer han genomförde i Sydriket (Juda). (2Ku 23:4–20; 2Kr 34:6, 7)

År 537 f.v.t. återvände en kvarleva av de 12 stammarna från landsflykten i Babylon för att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem. (Esr 1:3; 2:1, 70) ”Samarierna”, som redan bodde i landet och som beskrevs som ”Judas och Benjamins motståndare”, gick till Serubbabel och de äldste och sade: ”Låt oss bygga tillsammans med er, för vi söker er Gud liksom ni, och åt honom har vi offrat ända sedan den assyriske  kungen Esarhaddons dagar, han som förde oss upp hit.” (Esr 4:1, 2) Men samariernas påstående om att de var hängivna Jehova var falskt, för när Serubbabel avvisade erbjudandet gjorde de allt de kunde för att stoppa tempelbygget. När alla deras gemensamma försök att trakassera och skrämma judarna hade misslyckats, skrev de ett brev till den persiske kungen med falska anklagelser, och de lyckades få ett förbud utfärdat som satte stopp för byggnadsarbetet under ett antal år. (Esr 4:3–24)

I mitten av 400-talet f.v.t., när Nehemja började reparera Jerusalems murar, gjorde Sanballat (som enligt en av Elefantinepapyrerna var ståthållare i Samaria) flera ihärdiga men misslyckade försök att stoppa projektet. (Neh 2:19, 20; 4:1–12; 6:1–15) Efter en längre tids frånvaro återvände Nehemja senare till Jerusalem och fann då att en av översteprästen Eljasibs sonsöner hade gift sig med en dotter till Sanballat. Nehemja ”jagade bort honom” omedelbart. (Neh 13:6, 7, 28)

På berget Gerissim byggdes med tiden (möjligen på 300-talet f.v.t.) ett samariskt tempel som konkurrerade med templet i Jerusalem, och somliga anser att detta markerade den slutliga brytningen mellan judarna och samarierna, även om andra menar att förbindelsen bröts först över hundra år senare. När Jesus började sin tjänst kvarstod klyftan mellan de två folken, trots att templet på Gerissim hade blivit ödelagt omkring 150 år tidigare. (Joh 4:9) Samarierna tillbad fortfarande på Gerissim (Joh 4:20–23), och hos judarna stod de inte högt i anseende (Joh 8:48). I liknelsen om den medmänsklige samariern använde Jesus just denna föraktfulla inställning för att få fram en viktig lärdom. (Lu 10:29–37)

Den samaritanska Pentateuken. Sedan gammalt har samariernas religiösa skrifter uteslutande bestått av Bibelns fem första böcker, och detta i en särskild version skriven med deras egna bokstäver och kallad den samaritanska Pentateuken. Resten av de hebreiska skrifterna förkastade man, möjligen med undantag av Josuas bok. Den samaritanska Pentateuken avviker från den masoretiska texten på omkring 6 000 ställen, men de flesta av dessa avvikelser är obetydliga. Några är dock mer väsentliga, till exempel läsarten i 5 Moseboken 27:4, där Ebal – namnet på den plats där Moses lag skulle skrivas på vitkalkade stenar – är ersatt med Gerissim. (5Mo 27:8) Att man gjorde denna ändring berodde naturligtvis på att man ville ge stöd åt tron på att Gerissim var Guds heliga berg.

Eftersom samarierna på det hela taget erkände Pentateuken, hade de anledning att tro att det skulle komma en profet som var större än Mose. (5Mo 18:18, 19) I det första århundradet väntade många samarier på Messias, och några av dem godtog Jesus som Messias, men andra förkastade honom. (Lu 17:16–19; Joh 4:9–43; Lu 9:52–56) Senare tog många samarier med glädje emot kristendomen när den förkunnades av de första kristna. (Apg 8:1–17, 25; 9:31; 15:3)