[Sammụa] Kortform i hebr. av Semaja, som betyder ”Jehova har hört (lyssnat)”.

1. Den hövding som representerade Rubens stam bland dem som Mose sände till det utlovade landet för att utspeja det; son till Sakkur. Han och nio andra spejare slog ner modet hos israeliterna så att de inte trodde att Jehova skulle avlägsna fienderna från Kanaan. (4Mo 13:2–4, 28, 29)

2. En av de söner som David fick med Batseba och således en helbror till kung Salomo. (2Sa 5:13, 14; 1Kr 14:3, 4) På ett ställe kallas han Simea. (1Kr 3:5)

3. En levit i Jedutuns släktlinje. Hans son eller avkomling Abda bodde i Jerusalem efter landsflykten i Babylon. (Neh 11:17) Sammua kallas i 1 Krönikeboken 9:16 Semaja.

4. En präst som var överhuvud för Bilgas fädernehus i Jojakims, Jesuas efterträdares, dagar. (Neh 12:12, 18)