Två böcker i de hebreiska skrifterna. Tydligtvis utgjorde de en enda bok i den ursprungliga hebreiska kanon; en anmärkning i masora (masoreternas kommentarer) visar nämligen att vissa ord i Första Samuelsboken, kapitel 28 (ett av de sista kapitlen i Första Samuelsboken), befann sig i mitten av boken.

Skribenter och tidsperioden som omfattas. Enligt gammal judisk tradition är den första delen av boken skriven av Samuel och resten av Natan och Gad. Att de här tre profeterna var skribenter bekräftas av 1 Krönikeboken 29:29. Och i 1 Samuelsboken 10:25 står det: ”Samuel [talade] till folket om de rättigheter som skulle tillkomma kungamakten och upptecknade det i en bok och lade ner den inför Jehova.” Men på grund av 1 Samuelsboken 27:6, där det hänvisas till ”Judas kungar”, menar många forskare att Samuelsböckerna sammanställdes slutgiltigt någon gång efter det att tiostammarsriket Israel hade bildats. Om uttrycket ”Judas kungar” bara avser kungar i tvåstammarsriket Juda, måste Samuels, Natans och Gads skrifter ha sammanställts i sin slutgiltiga form av någon annan. Men om uttrycket helt enkelt avser kungar av Judas stam, kan de här orden ha skrivits av Natan, eftersom han under sin livstid fick se två kungar som härstammade från Juda, nämligen David och Salomo. (1Ku 1:32–34; 2Kr 9:29)

Att Hanna och ”en Guds man”, som inte namnges, använde uttrycken ”kung” och ”smorde” åratal innan en kung härskade över Israel stöder inte uppfattningen att dessa avsnitt härrör från en senare period än vad som framgår av boken. (1Sa 2:10, 35) Tanken på en framtida kung var absolut inte främmande för hebréerna. Gud hade lovat att ”kungar över folk” skulle komma från Sara, israeliternas stammoder. (1Mo 17:16) Den profetia Jakob uttalade på sin dödsbädd (1Mo 49:10), Bileams profetiska ord (4Mo 24:17) och den mosaiska lagen (5Mo 17:14–18) pekade också fram emot den tid då israeliterna skulle styras av en kung.

Den historiska skildringen i de två Samuelsböckerna börjar på översteprästen Elis tid och slutar med händelser som inträffade under Davids regering. Den omfattar därför en period på omkring 140 år (ca 1180–ca 1040 f.v.t.). Eftersom Davids död inte nämns, fullbordades skildringen (möjligen med undantag av redaktionella tillägg) troligen omkring 1040 f.v.t.

 Äkthet. Det är klart fastslaget att skildringen i Samuelsböckerna är äkta. När Jesus bemötte en invändning från fariséerna hänvisade han till det som sägs i 1 Samuelsboken 21:3–6 om att David fick skådebrödet av prästen Ahimelek. (Mt 12:1–4) I synagogan i Antiokia i Pisidien citerade aposteln Paulus från 1 Samuelsboken 13:14 när han gjorde en kort återblick på händelser i Israels historia. (Apg 13:20–22) I sitt brev till romarna använde samme apostel några ord från en av Davids psalmer – ett avsnitt som finns i både 2 Samuelsboken 22:50 och Psalm 18:49 – för att visa att Kristi tjänst för judarna bekräftade Guds löften och gav icke-judar anledning att ”ge ära åt Gud för hans barmhärtighet”. (Rom 15:8, 9) Jehovas ord till David i 2 Samuelsboken 7:14 citeras och tillämpas i Hebréerna 1:5 på Kristus Jesus.

Skildringen präglas också av stor öppenhet och ärlighet. Den visar att Elis prästerliga hus begick överträdelser (1Sa 2:12–17, 22–25), att Samuels söner var korrupta (1Sa 8:1–3) och att kung David syndade och hade allvarliga familjeproblem (2Sa 11:2–15; 13:1–22; 15:13, 14; 24:10).

 Ytterligare ett vittnesbörd om skildringens äkthet är uppfyllelsen av ett antal profetior – att Israel bad om en kung (5Mo 17:14; 1Sa 8:5), att Jehova förkastade Elis hus (1Sa 2:31; 3:12–14; 1Ku 2:27) och att kungadömet förblev i Davids släktlinje (2Sa 7:16; Jer 33:17; Hes 21:25–27; Mt 1:1; Lu 1:32, 33).

Skildringen är i full överensstämmelse med resten av Bibeln. Detta märks särskilt tydligt när man undersöker Psalmerna, som Samuelsböckerna i många fall kastar ljus över. Tillfället då kung Saul sände budbärare som skulle bevaka Davids hus för att döda honom är bakgrunden till Psalm 59. (1Sa 19:11) Psalmerna 34 och 56 bygger på det som David var med om i Gat, där han förställde sitt sunda förstånd för att inte bli dödad. (1Sa 21:10–15; namnet Abimelek i överskriften till Psalm 34 skall tydligtvis uppfattas som en titel för kung Akis.) Psalm 142 speglar möjligen Davids tankar när han höll sig gömd för Saul i Adullams grotta (1Sa 22:1) eller i grottan i En-Gedis vildmark (1Sa 24:1, 3). Detsamma gäller kanske även Psalm 57. En jämförelse mellan Psalm 57:6 och 1 Samuelsboken 24:2–4 talar dock för att det gäller grottan i En-Gedis vildmark, eftersom det var där Saul bildligt talat föll i den grop han hade grävt åt David. Psalm 52 handlar om när Doeg underrättade Saul om Davids förbindelser med Ahimelek. (1Sa 22:9, 10) Händelsen när sifiterna avslöjade för kung Saul var David höll till är bakgrunden till Psalm 54. (1Sa 23:19) Psalm 2 tycks anspela på filistéernas försök att störta kung David efter det att han hade intagit fästet Sion. (2Sa 5:17–25) Psalm 60 handlar om problemen med edoméerna under kriget mot Hadadeser. (2Sa 8:3, 13, 14) Psalm 51 är en bön av David, som vädjar om förlåtelse för sin synd med Batseba. (2Sa 11:2–15; 12:1–14) Davids flykt från Absalom är utgångspunkten för Psalm 3. (2Sa 15:12–17, 30) Den historiska bakgrunden till Psalm 7 är möjligen tillfället då Simei förbannade David. (2Sa  16:5–8) Psalm 30 kan syfta på händelserna i samband med att David reste ett altare på Aravnas tröskplats. (2Sa 24:15–25) Psalm 18 är en parallell till 2 Samuelsboken 22 och handlar om hur Jehova befriade David från Saul och andra fiender.

Avsnitt som saknas i den grekiska ”Septuaginta”. Första Samuelsboken 17:12–31 och 17:55–18:6a finns inte med i den grekiska Septuaginta-text som handskriften Codex Vaticanus 1209 innehåller. En del forskare antar därför att de här avsnitten är senare tillägg till den hebreiska texten. Men C. F. Keil och F. Delitzsch bemöter den invändningen med kommentaren: ”Uppfattningen att de aktuella avsnitten är tillägg som har smugit sig in i texten kan inte bekräftas enbart med stöd av Septuaginta, eftersom det är uppenbart för var och en hur godtyckligt de som utarbetade denna översättning utelämnade och lade till material.” (Commentary on the Old Testament, 1973, bd II, 1 Samuelsboken, sid. 177, not)

Om man tydligt kunde påvisa att det finns motsägelser mellan de utelämnade avsnitten och resten av boken, skulle man rimligen kunna ifrågasätta deras äkthet. Några menar att en sådan motsägelse finns mellan det som står i 1 Samuelsboken 16:18–23 och 1 Samuelsboken 17:55–58, eftersom Saul i det sistnämnda avsnittet frågar vem David egentligen är trots att David var hans egen hovmusiker och vapendragare. Att David tidigare hade beskrivits som ”en tapper, väldig man och en krigsman” kan dock helt enkelt bero på att han hade dödat både ett lejon och en björn för att rädda sin fars får. (1Sa 16:18; 17:34–36) Dessutom sägs det inte i Bibeln att David verkligen tjänade som Sauls vapendragare i strid innan han dödade Goljat. Sauls begäran till Isai var: ”Låt David fortsätta att stå till min tjänst, för han har funnit ynnest för mina ögon.” (1Sa 16:22) Denna begäran utesluter inte möjligheten att Saul senare lät David återvända till Betlehem, så att David var sysselsatt med att valla sin fars får när kriget mot filistéerna bröt ut.

Angående Sauls fråga: ”Vems son är pojken, Abner?” säger ovannämnda kommentarverk (sid. 178, not): ”Även om Abner inte intresserade sig för Sauls harpspelares härkomst kan Saul själv knappast ha glömt att David var son till betlehemiten Isai. Men det låg mycket mer än så i Sauls fråga. Det var inte bara namnet på Davids far han ville veta utan vad det egentligen var för slags man som var far till en pojke som hade mod att utföra ett sådant hjältedåd. Saul ställde inte heller frågan bara för att kunna ge faderns hus skattebefrielse, vilket var den utlovade belöningen till den som besegrade Goljat (v. 25), utan det är också mycket möjligt att han ville knyta en sådan man till sitt hov, eftersom han med tanke på sonens tapperhet och mod antog att fadern hade samma egenskaper. Det är sant att David bara svarade: ’Din tjänare Isais, betlehemitens, son.’ Men det framgår mycket tydligt av orden i kap. xviii. 1, ’efter det att David hade talat ut med Saul’, att Saul samtalade mer med honom om hans familj, eftersom den ordalydelsen förutsätter ett längre samtal.” (Andra exempel där det ligger mer i frågeordet ”vem” än en önskan att känna till någons namn finns i 2Mo 5:2 och 1Sa 25:10.)

Det finns alltså goda skäl att betrakta 1 Samuelsboken 17:12–31 och 17:55–18:6a som en del av den ursprungliga texten.

[Ruta på sidan 789]

HUVUDPUNKTER I FÖRSTA SAMUELSBOKEN

En berättelse om början på kungadömet i Israel; den betonar vikten av lydnad för Jehova

Skriven av Samuel, Natan och Gad; Första Samuelsboken omfattar tiden från Samuels födelse till det att Israels förste kung, Saul, dör

Jehova reser upp Samuel som profet i Israel (1:1–7:17)

Samuel föds som svar på sin mor Hannas bön; när han har blivit avvand överlämnas han åt tjänst vid helgedomen i enlighet med Hannas löfte

Jehova talar till Samuel och uttalar dom över Elis hus på grund av att Elis söner, Hofni och Pinehas, handlar ondskefullt och att Eli inte förebrår dem

Samuel växer upp, och så småningom förstår israeliterna att han är Jehovas profet

Jehovas ord mot Eli börjar gå i uppfyllelse: filistéerna erövrar arken och dödar Elis söner; Eli dör när han får höra om detta

Ett antal år senare uppmanar Samuel israeliterna att överge avgudadyrkan och endast tjäna Jehova; Jehova ger dem seger över filistéerna

Saul blir Israels förste kung (8:1–15:35)

Israels äldste vänder sig till den åldrige Samuel och ber om en jordisk kung; Jehova säger till honom att lyssna till dem

Jehova ger Samuel anvisning om att smörja benjaminiten Saul till kung

Samuel presenterar Saul för en samlad skara israeliter i Mispa; inte alla godtar honom

Saul besegrar ammoniterna; hans kungadöme blir befäst på nytt i Gilgal; Samuel uppmanar folket att förbli lydiga mot Jehova

När filistéerna går till angrepp bryr sig Saul inte om att lyda Jehova utan frambär själv offer i stället för att vänta tills Samuel kommer; Samuel säger till honom att på grund av detta kommer hans kungadöme inte att bestå

Saul besegrar amalekiterna, men i strid med Jehovas befallning låter han kung Agag och de bästa djuren leva; Samuel berättar för Saul att Jehova har förkastat honom som kung och att lydnad är viktigare än offer

David får uppmärksamhet, något som gör Saul vred (16:1–20:42)

Samuel smörjer David, och Jehovas ande viker ifrån Saul; David spelar lyra för Saul för att ge honom lindring när han känner sig orolig

David dödar den filisteiske tvekampskämpen Goljat, och en djup vänskap utvecklas mellan David och Sauls son Jonatan

David blir satt över Sauls krigsmän, vinner flera segrar och blir hyllad i sång som större än Saul; Saul blir svartsjuk

Två gånger försöker Saul döda David utan att lyckas; Saul planerar att David skall dö genom filistéernas hand när David försöker skaffa brudpriset för Sauls dotter Mikal, men inte heller den planen lyckas

Trots sitt löfte till Jonatan försöker Saul döda David en tredje gång, och David flyr till Samuel i Rama

Jonatan vädjar till sin far för Davids skull, men utan framgång; han varnar David, och han och David sluter ett förbund

Davids liv som flykting (21:1–27:12)

I Nob får David mat och Goljats svärd av översteprästen Ahimelek; David flyr sedan till Gat, där han lyckas undkomma oskadd genom att spela vansinnig

Han flyr undan till Adullams grotta och sedan till Heretskogen; Ahimelek och alla i Nob dödas på Sauls order; endast Ahimeleks son Ebjatar lyckas komma undan och flyr till David

David räddar Kegila från filistéerna, men därefter lämnar han staden för att inte bli utlämnad till Saul

Männen från Sif avslöjar var David håller till; han lyckas nätt och jämnt undvika att bli tillfångatagen

David har möjlighet att döda Saul, men skonar honom

Samuel dör

Abigajils kloka ingripande hindrar David från att i vrede utgjuta blod

David skonar Sauls liv en andra gång och flyr till filistéernas område

Slutet på Sauls regering (28:1–31:13)

Saul samlar en här för att strida mot angripande filistéer

På grund av Sauls olydnad svarar inte Jehova på hans frågor, så Saul rådfrågar ett spiritistiskt medium i En-Dor

I striden mot filistéerna blir Saul svårt sårad och begår självmord; hans söner Jonatan, Abinadab och Malki-Sua dödas

[Ruta på sidan 790]

HUVUDPUNKTER I ANDRA SAMUELSBOKEN

En berättelse om Davids kungadöme – de välsignelser han upplevde och den tuktan han fick när han syndade

Ursprungligen utgjorde Första och Andra Samuelsboken en enda rulle; skildringen i Andra Samuelsboken fullbordades av Gad och Natan omkring tiden för Davids död 1040 f.v.t.

David blir kung och härskar från Hebron (1:1–4:12)

David sörjer Sauls och Jonatans död; han bosätter sig i Hebron och blir smord till kung av Judas män

Abner gör Sauls son Is-Boset till kung över resten av Israel; strid bryter ut mellan de rivaliserande rikena

Abner går över till David, men dödas av Joab

Is-Boset blir mördad; David ger order om att mördarna skall avrättas

David härskar som kung över alla Israels stammar (5:1–10:19)

David blir smord till kung över hela Israel; han intar fästet Sion och gör Jerusalem till huvudstad

Filistéerna tränger in i landet två gånger, men besegras båda gångerna

David försöker föra arken till Jerusalem; försöket avbryts när Ussa dör för att han griper tag i arken, som är nära att välta

Davids andra försök lyckas, eftersom arken transporteras på rätt sätt

David berättar för Natan att han vill bygga ett tempel åt Jehova; Jehova sluter ett förbund med David om ett kungadöme

Davids synd med Batseba; olycka drabbar honom från hans eget hus (11:1–20:26)

Israeliterna drar ut i krig mot Ammon; David begår äktenskapsbrott med Batseba medan hennes man, Uria, tjänstgör i hären; när Davids försök att dölja sin synd misslyckas, ser han till att Uria blir dödad i striden och gifter sig sedan med Batseba

Natan använder en träffande illustration för att tillrättavisa David för hans synd och meddelar Jehovas dom: olycka skall drabba honom från hans eget hus, hans hustrur skall bli kränkta och sonen med Batseba skall dö

Barnet dör; Batseba blir gravid igen och föder Salomo

Davids son Amnon våldtar sin halvsyster Tamar; Davids son Absalom, Tamars helbror, hämnas henne genom att se till att Amnon blir dödad; därefter flyr han till Gesur

Sedan Absalom blivit fullständigt förlåten av David börjar han konspirera mot sin far; till sist utropar han sig till kung i Hebron

David och de som stöder honom flyr från Jerusalem för att undkomma Absalom och hans anhängare; i Jerusalem har Absalom umgänge med tio bihustrur till David; Absaloms styrkor förföljer David och lider nederlag; Absalom blir dödad tvärtemot Davids uttryckliga order

David vänder tillbaka som kung; benjaminiten Sheba gör uppror, och David ger Amasa i uppdrag att leda hären och slå ner upproret; Joab dödar Amasa och tar befälet; Sheba dödas

De sista händelserna under Davids regering (21:1–24:25)

David överlämnar sju av Sauls söner till gibeoniterna för avrättning, så att den blodskuld som vilar över Sauls hus gentemot dem kan bli hämnad

David skriver lovsånger till Jehova och säger att det är Jehova som inspirerar honom

David syndar genom att ge befallning om en folkräkning, vilket leder till att 70 000 dör i pest

David köper jebusén Aravnas tröskplats för att där resa ett altare åt Jehova